Print Friendly

Namn att minnas – Harald Wigforss

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
HARALD WIGFORSS
Harald Wigforss, som inom parentes
sagt v 1rken fysiskt eller psykiskt har
någon släktskap med sin om möjligt
mera kände namne Ernst, började sin
politiska ba11a som en tämligen slätkammad högerman. Han är i dag en
allt annat än slätkammad liberal. Inte
ens- eller varför inte allra minst?-
i denna tidskrift kan det betecknas
som en utveckling till det sämre.
Efter en fil. kand. i Lund – där
hans studier handleddes av den frodige och fryntlige Edvard Thermrenius, den svenska statskunskapens
Chesterton – blev Wigforss år 1933,
samma år Hitler tog makten, hör och
häpna, medarbetare i Nya Dagligt
Allehanda. Redan efter ett år slet han
sig emellertid loss ur denna för honom föga kongeniala miljö, där Leon.
Ljunglund varje natt mottog verbalinspirerade budskap av en valkyria, som
uppsökte honom i drömmen, och räddade sig över till den betydligt sobrare atmosfären i Östergötlands Dagblad under Ivar Andersons chefsskap.
År 1938 anställdes han i den politiska organisation, som då ännu bar
det kampglada och eggande namnet
Allmänna Valmansförbundet, alltså
numera högerpartiet. Han fungerade
där närmast som sekreterare åt den
dåvarande partiledaren Gösta Bagge
och det var nog åtskilliga fåkunniga,
som menade att kaka hade sökt maka.
Vad som på avstånd uppfattades som
Bagges svala, avståndstagande, oengagerade, en smula syrligt intelligensaristokratiska attityd tyckte man avspeglades hos hans famulus Wigforss. ·
Den hade redan givit sig till känna i
Wigforss’ journalistik, som var välinformerad, välformulerad och v:äl· trå-
kig.
Vändpunkten i Wigforss’ utveckling
som personlighet och publicist skedde,
när han år 1940 blev redaktör- för
Nordens Frihet, den lilla, men ur opi,
nionsbildande synpunkt betydelsefulla
veckotidning, som, inspirerad främst
av Sigurd Curman och Nils Ahnlund,
började utkomma efter marsfreden
1940. Tidningen var organ för samfundet Nordens Frihet, som till en
början haft till uppgift att stödja Finlands kamp och i opposition mot samlingsregeringens återhållsamma och
försiktiga Finlands-politik kräva en
mera positiv och aktiv svensk insats
för Finland. I och med det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9
april 1940, blott några veckor efter
tidningens start, fick Nordens Frihet
en vidgad uppgift; det gällde ju nu
att också föra de förtryckta skandinaviska broderfolkens talan. När Finland
midsommaren 1941, man kan väl säga
nolens volens gjorde gemensam sak
med Tyskland mot Ryssland, kom
Nordens Frihet av naturliga skäl i ett
svårt läge, ett läge, som präglades av
vad· engelsmännen kallar divided
loyalties. Inställningen till Finland
svalnade högst betydligt och huvudvikten lades vid sympatiyttringar för
de ockuperade grannfolken i syd och
334
väst och en tämligen hetsig kritik av
den officiella neutralitetspolitiken.
Inte så få av dem, som ursprungligen stött Nordens Frihet, fick väl efterhand ett intryck av att tidningen
blivit mera antitysk än pronordisk.
Det skulle legat nära till hands att
sätta ett likhetstecken mellan de två
epiteten – om det inte varit för Finlands skull. De som en gång anslutit
sig till Nordens Frihet därför att de
betraktade Finlands sak som vår, hade
säkerligen svårt att smälta tidningens
bristande förståelse för Finlands
tvångsläge, liksom för den svenska regeringens tvångsläge i en situation,
där just av hänsyn till Finland den
förda politiken, på det hela taget, var
den enda möjliga. Men alldeles oavsett
de meningsbrytningar, som kunde
råda om tidningen Nordens Frihets
politiska kurs, fanns det bara en mening om det sätt på vilket den redigerades: att det var lysande. Det var en
ny och frigjord Harald Wigforss, som
framträdde i dess spalter, lidelsefull
i sitt patos likaväl som i sin polemik,
på ett utomordentligt sätt förenande
stridbarhet med stringens.
Ingenting kunde under sädana omständigheter vara naturligare än att
Harald Wigforss år 1944 utsägs till
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings stockholmsredaktör eller att han
ett år senare, då Knut Petersson efter
Segerstedts frånfälle blev Handelstidningens chefredaktör, utsägs till tidningens andre redaktör, eller att han
efter Knut Peterssons avgång 1957 efterträdde honom. Att taga arv efter
Torgny Segerstedt i Handelstidningen
var en övermänsklig uppgift och det
kan inte förnekas att tidningen lång
tid efter Segerstedts bortgång gjorde
ett färglöst och urvattnat intryck. Men
det kan lika litet förnekas att Handelstidningen på senare år har börjat
ätererövra sitt gamla anseende. Detta
beror naturligtvis i viss mån på att
minnet av Segerstedt förbleknat, så
att jämförelsen inte behöver bli så på-
trängande. Men det beror framför allt
på att Handelstidningen under Harald
Wigforss ledning börjat få en ställning
i svensk opinionsbildning, som – mutatis mutandis – erinrar om den tidningen hade under segerstedt-epoken.
De tre här nämnda GHT-redaktö-
rerna: Segerstedt, Petersson och Wigforss har allesammans tre förnäma
publicistiska egenskaper gemensamt,
nämligen personlighet, självständighet
och integritet. Men hos den fine, i så
mänga avseenden beundransvärde tidningsmannen Knut Petersson med
hans subtila ironi fanns ett visst drag
av torka, av oförmåga att engagera
och entusiasmera, som i hög grad saknades hos hans företrädare, men också
saknas hos hans efterträdare. Harald
Wigforss har, vilket redan framgått,
en stridbarhet och ett patos, som kan
föra tanken till Segerstedt, även om
dessa egenskaper hos Wigforss i helt
annan grad än fallet var hos Segerstedt, tyglas av ett kritiskt förnuft. Resultatet har blivit att Handelstidningen ur opinionsbildande synpunkt
nu på nytt framstår som landets utan
jämförelse främsta liberala tidning.
Det bästa belägget för Handelstidningens obändiga vilja till oberoende
finner man kanske i dess utrikespolitiska kurs, som utmärkts av klar bekännelse till vår samhörighet med
Europagemenskapen och västblocket,
illusionsfri syn på FN och kraftfullt
avståndstagande frän FN :s olycksaliga
Kongo-politik och speciellt den väpnade interventionen i Katanga. Men
också inrikespolitiskt har Handelstidningen i en rad fall visat sin oavhängighet av snäva partisynpunkter,
inte minst genom sitt stöd åt tanken
på en allmän borgerlig samverkan.
Det som gör att läsningen av Handelstidningen hör till de mest stimulerande
upplevelserna i svensk press är emellertid inte bara känslan av att de åsikter man möter är intelligenta, självständiga och ärliga, helt oberörda av
ovidkommande hänsyn, utan också
att de har en personlig, inte sällan
335
skarp, ofta spirituell, alltid frimodig
accent, som man inte är bortskämd
med i dagens alltmer konformistiska
svenska samhällsdebatt. Den accenten
är i hög grad Harald Wigforss’.
G. U.
—– ~~—-
-,
modern
konservativ
debatt
Svensk Linje
organ för modern konservatism
PRENUMERATION 5 nr/år 10 kronor
POSTGIRO 29 82 24 Göteborg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner