Print Friendly

Namn att minnas – Hansson i Skegrie

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
HANSSON I SKEGRIE
Vid bondeförbundets – som det då
ännu hette – riksstämma i Karlstad i
början av juli 1957 valdes lantbrukaren och riksdagsmannen Nils Hansson
i Skegrie till partiets andre vice ordförande. Kort efteråt gjorde hr Hansson, vilken allmänt betraktades som
den starke mannen i partiets koalitionsfientliga grupp, ett minnesvärt uttalande. Han lät nämligen meddela att
han övervägde att motta ett erbjudande om den ledigblivna posten som
jordbruksminister. »Ett sådant erbjudande har visserligen inte kommit,
men om det kommer är det inte säkert
att jag liksom förra gången säger nej»,
förklarade hr Hansson. »Detta innebär dock icke att jag ändrat min principiella inställning till koalitionen,
utan anser att den bör upphöra så
fort som möjligt.»
Denna programförklaring, som liksom innehåller kvintessensen av bondeförbundets ideologi tillämpad på en
praktisk-politisk frågeställning, är
mycket upplysande. Den kastar till och
med ett klart ljus över de nu pågående
centerpartistiska förehavanden, vilka
kan förefalla den politiskt oinvigde
som höjden av skumraskmanövrer.
Det erbjudande, varom hr Hansson
siade, kom mycket riktigt kort efteråt
och i slutet på juli inträdde han i regeringen såsom jordbruksminister. Hr
Erlander, vilken knappast torde varit
tillfrågad i sammanhanget, men dock i
egenskap av statsminister har konungens uppdrag att svara för regeringens
sammansättning, kunde med fog ta sig
för pannan och travestera en gammal
Karl Gerhard-schlager: Ȁr det den
ökända hästen från Skegrie …» Ty det
var inget tvivel om att en femte kolonn gjort sin entre i koalitionskabinettet. Det nyutnämnda statsrådet
Hansson tillbragte en stor del av sin
ämbetstid med att resa runt i Malmö-
hus län och tala om för sina väljare
att han ingått i regeringen uteslutande
för att störta den. Och mycket riktigt,
snart nog kunde hans uppdragsgivare
bland de skånska slättbönderna konstatera vilken hejare till karl, de utsett till sitt ombud. Redan tre månader
efter Skegries utnämning till jordbruksminster var regeringen ErlanderHedlunds saga all.
Mot bakgrund av denna statskonst
förstår man som sagt lättare mycket
som annars skulle kunna förefalla dunkelt i bondeförbundet-centerpartiets
politik. Kanske skulle det verka alltför
välskt om man tillgrep ordet macchiavellism, men det finns ett gammalt bra
svenskt ord som heter bondslughet.
Ingen kan förvåna sig över att hr
Hansson i Skegrie nämns bland hr
Hedlunds presumtiva efterträdare.
Skegries koalitionsfientlighet – så-
dan den nu var – kan måhända verka
förvånande med tanke på att han tidigare inte minst när han först gjorde
sig känd inom SLU, närmast betraktats som radikal. Men hans väljare är
lugna, betänksamma, trygga lantmän,
och han märkte mycket snart koalitionens tilltagande impopularitet i
hela Sydsverige. Det var nog för honom. Som koalitionsmotståndare och
slättböndernas talesman mot skogsbönderna, representerade framför allt
av koalitionsanhängaren Lars Eliasson,
kunde han skaffa sig den politiska
plattform han sökt alltsedan han år
1944 kom in i andra kammaren. Skegrie är nämligen en lika hänsynslös
som principlös taktiker, som bedömer
varje fråga uteslutande ur valpolitiska
och personpolitiska synpunkter.
Efter sin framgång i koalitionsfrå-
gan har han också inriktat hela sin
aggressiva och våldsamma energi på
att utmanövrera Lars Eliasson från
den kronprinspost i partiet han till
Skegries bittra besvikelse erhöll i
Karlstad 1957, då Skegrie som framgått fick nöja sig med att bli andre
vice ordförande, medan hans yngre rival Eliasson blev förste. Det har blivit
ett spännande envig, ty visserligen fö-
489
reföll Eliassons ställning från början
säker, men Skegrie är en formidabel
konkurrent. Han är, säger hans politiska vedersakare, mycket begåvad för
att vara bondeförbundare. Han är
snabbare än Eliasson och besitter
större fackkunskaper. Endast en gång
har de bägge helhjärtat samverkat och
det var när det gällde att med gemensamma ansträngningar få bort partisekreteraren Torsten Bengtsson ur bilden. Sedan dess har det varit strid på
kniven.
Särskilt farlig för Eliasson anses
Skegrie vara genom sin förmåga att
alltid ligga i efterhand och så att säga
göra sina utfall ur politiska bakhåll.
Som ett exempel på detta anförs den
häpnadsväckande fräcka kovändning i
pensionsfrågan som centerpartiet nyligen företagit. De initierade är nämligen av den uppfattningen att denna
490
kovändning tillkommit på Skegries
initiativ för att göra Eliasson omöjlig.
Visserligen är det sant att Skegrie i
1958 års pensionsutskott både genom
sina inlägg och sin underskrift tagit
bestämd ståndpunkt mot den politik
han nu genomdrivit. Men till skillnad
från Eliasson, som är bunden av sitt
ännu aktuellare ståndpunktstagande i
besparingsutredningen, har Skegrie
underlåtit att söka förklara sig.
Man erinrar sig vad en föregångsman i fråga om bondeförbundsideologi, numera landshövding v. Heland,
en gång yttrade i riksdagen: »Jag har
inte ändrat min åsikt, bara mitt votum.» Hr Skegrie behöver inte säga
ens så mycket, eftersom han aldrig
har några åsikter. Han utgår – må-
hända med all rätt – från att folk
skall glömma allt vad han sagt och är
följaktligen ständigt lika oskyldig och
obunden. Den något mera samvetsömme hr Eliasson har däremot snärjt
in sig i förklaringar, som kan komma
att bringa honom på fall.
Så söker de bägge huvudaspiranterna på partiledarskapet i centerpartiet begagna varje tillfälle att lura varandra. Frågan är dock om inte hr Hedlund, som avsiktligt underlåtit att definitivt designera sin efterträdare, kommer att lura dem bägge. Johannes Mikael Antonsson väntar i kulissen.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner