Print Friendly

Namn att minnas – Hans Löwbeer

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
HANS LÖWBEER
Är det någon händelse efter valet –
eller åtminstone efter valutgången –
som engagerat svenska folket så är det
lärarkonflikten. Den har framkallat
upprörda känslor i alla läger, hårda
ord har växlats mellan parterna och
mellan deras sympatisörer resp. kritiker bland pressen och den mestadels
neutrala allmänheten, eleverna och deras föräldrar, som här utgjort tredje
man. Det är inte för mycket sagt att
konflikten varit impopulär – och det
är heller inte för mycket sagt att konfliktens impopuläraste förgrundsgestalt blivit chefen för skolöverstyrelsen, generaldirektör Hans Löwbeer.
Anledningen är inte svår att förstå.
Hr Löwbeer, som sin ställning likmä-
tigt borde ha intagit en upphöjt opartisk ståndpunkt, identifierade sig helt
med den ena parten i konflikten, arbetsgivarparten. I en rad ytterst osympatiska framträdanden i TV uppmanade han öppet till strejkbryteri och
hotade de elever, som inte ville delta i en fullständigt meningslös och desorganiserad ”skolgång” utan lärare
med repressalier.
Det är, skrev i anledning härav
Upsala Nya Tidning (fp), förmodligen inte uppenbart för många att generaldirektör Hans Löwbeer, som i
TV-rutan framträder med goda råd till
elever och föräldrar om hur man skall
mildra verkningarna av konflikten,
inte är den neutrale företrädaren för
den drabbade parten utan tvärtom en
av ledamöterna i styrelsen för avtalsverket. Hr Löwbeer är således delak- 501
tig i ansvaret för avtalsverkets beslut
att säga nej till medlingskommissionens begäran om att parterna skulle
uppskjuta konfliktåtgärderna och försöka fortsätta förhandlingarna, en begäran som SACO oreserverat bifallit
för sin del. Det kan kanske finnas anledning att hålla denna omständighet
i minnet, när parternas agerande fördöms just med hänsyn till tredje man.
När hr Löwbeer dekreterade att
skolplikten och närvaroskyldigheten
liksom hittills skall upprätthållas trots
lärarkonflikten reagerade pressen med
skärpa. Dagens Nyheter (fp) frågade
sig om det inte hade varit mest realistiskt att redan från början satsa på
självstudier i hemmen i kombination
med fritidssysselsättningar. Herrarna
i regeringen och skolöverstyrelsen –
som genom lockouten i det stora flertalet fall bär det direkta ansvaret för
att lärarnas undervisning upphört –
borde åtminstone avstå från att orda
om skolplikt och nårvaroskyldighet i
en lärarlös skola. Speciellt orimligt är
det att man till och med tillåter sig att
använda hot om indragning av studiebidragen som påtryckningsmedel. Det
skulle bara fattas att eleverna, som
genom lärarkonflikten helt utan egen
förskyllan drabbas av studieavbrott,
också skulle utsättas för ekonomiska
sanktioner från den lockoutande statsmaktens sida, sade DN.
Skall eleverna straffas? undrade
Svenska Dagbladet (h), som underströk att hr Löwbeers uttalanden blivit egendomligare och egendomligare.
502
Samtidigt som en erfaren skolman och
rektor i Stockholm framhållit att det
enligt hans mening är vanvettigt att
tala om skolplikt när inga lärare undervisar – en uppfattning som f. ö.
fått stöd av den yppersta juridiska
expertis – vidhåller hr Löwbeer att
skolplikten skall upprätthållas. Tidningen vände sig särskilt mot Löwbeers hotelse att om en elev inte infinner sig i sin desorganiserade skola
”finns det många andra som vill ta
den lediga gymnasieplatsen om det
går.” Detta kan väl ändå inte vara allvarligt menat av en person, som genom sin ställning i avtalsverkets styrelse är medansvarig för den statliga
lockouten? Skall eleverna bestraffas
genom uteslutning från högre skolor
på grund av de förvirrade förhållanden som konflikten skapar? Expressen (fp) talade om förblindelse på
hög nivå med adress till hr Löwbeer
och själva regeringsorganet Aftonbladets (s) populäre tecknare Bertil Almqvist ägnade en hel söndagsbaksida av
tidningen åt en effektfullt tecknad polemik mot herr Löwbeers utpressarfasoner.
Detta lilla tidningscollage ger ingen
vacker bild av hr Löwbeers agerande
och förklarar det dåliga anseende han
förvärvat inte bara bland SACO :s sympatisörer, inte heller bara inom det
borgerliga lägret utan över huvud taget
bland alla som hållit på fair play i
denna konflikt. Hr Löwbeer har framstått mindre som en självständig chef
för ett självständigt verk än som den
socialdemokratiska regimens handgångne man och hejduk, ett villigt redskap för socialdemokratins försök att
i vad som realiter varit en strid mellan regeringen och de till SACO anslutna statsanställda värva väljare inför 1968 års val.
Så mycket mer förbluffande är det
att från de främsta och mest omdö-
mesgilla också bland hans motståndare få höra att han är en stark och
hård man, en man som man kan lita
på och som man på ett tidigt stadium
hade kunnat få till stånd ett avtal med
om han varit ens motpart i förhandlingarna. Han skulle varit en utomordentlig chef för avtalsverket. Det är
inte han, säger man, som gått i regeringens ledband, snarare tvärtom –
för att i nästa stund tillägga att hans
allmänna uppträdande i skolstriden
varit till ofantlig skada för det svenska undervisningsväsendet genom att
han medvetet och avsiktligt underblåst
konflikten. Om man skall få dessa uttalanden att gå ihop blir hr Löwbeers
ansvar så mycket större. Då är han
inte längre mannen som låtit sig begagnas under konflikten utan som begagnat sig av den, då är han inte
längre en tjänare av regeringens ansvarslösa politik i frågan, utan dess
tillskyndare. Det gör honom genast till
en mera farlig företeelse i svenskt
kulturliv, som det finns anledning att
syna närmare i sömmarna.
Hans Löwbeer är ämbetsmannason.
Hans far var en tid landshövding i
Västernorrlands län och sedermera generaldirektör och chef för Patent- och
Registreringsverket, men hade gjort
hela sin tidigare karriär inom ecklesiastikdepartementet. Sonen Hans gick
bokstavligen i faderns fotspår. Efter
en jur. kand. i Stockholm 1947 och
tingstjänstgöring fram till 1950 blev
han detta år amanuens i ecklesiastikdepartementet. Han är intelligent och
duktig och hans karriär blev snabb.
Han avancerade till andre kanslisekreterare 1952, till förste 1953, blev
budgetsekreterare 1955, t. f. byråchef
1956 och statssekreterare 1957. Det anses att Ivar Persson i Skabersjö –
skämtsamt kallad Ljusets bonde – utpekade honom till denna befattning
och därmed, enligt Löwbeers anhäng- 503
are, gjorde sin enda bestående insats
för svenskt utbildningsväsende. Den
uppfattningen kan diskuteras. Ty Löwbeer, som hittills varit en tämligen
färglös och intetsägande om än skicklig och effektiv byråkrat – en typisk
sekreterare hos pastoratsindelningsoch kyrkomusikersakkunniga – visade nu färg. Som Edenmans närmaste
man var det han som i praktiken konstruerade grundskolan. Edenmans intresse för utbildningsfrågor har koncentrerat sig till universitetsundervisningen och Löwbeer fick fria händer.
Den egalitära visionen bakom enhetsskolan må ha varit Stellan Arvidsons
men det är Hans Löwbeer som svarat
för dess förverkligande. Det är han som
genomdrivit ett statligt skolmonopol
med därav följande likriktning. Det är
han som givit den gamla svenska lärdomsskolan dödsstöten och ersatt kvalitet med kvantitet, differentiering
med nivellering och bildning med
halvbildning i vårt skolväsende.
Belöningen lät inte vänta på sig.
När Nils Gustav Rosen 1963 efter att
i dryga 15 år ha gått regeringens ärenden som chef för skolöverstyrelsen
sparkades uppåt och utnämndes till
det fordom ansedda ämbetet som universitetskansler – dvs. till gagnet om
inte till namnet blev byråchef i ecklesiastikdepartementet – utsågs Löwbeer till hans efterträdare. Valet var
självfallet. :Mannen som konstruerat
grundskolan på papperet skulle se till
att den fungerade i praktiken. Det
har som bekant gått som det har kunnat och inte har det gått bättre av
den konflikt, Löwbeer nu själv underblåst. Hans vänner och motståndare må vara rörande eniga om att
han är en i alla avseenden förträfflig person – ur konservativ synpunkt
måste han under alla förhållanden te
sig som en fara för vårt kulturliv.
Tilläggas kan att hans närmaste politiske umgängesvän heter Olof Palme.
G. U.
ASEA

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism