Namn att minnas – Hans Göran Franck


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Hans Göran Franek
En av Dagens Nyheters utmärkta kvinnliga
litteraturkritiker präglade för någon tid sedan det slående uttrycket ”den opportuna
engagemangshysterin”. Det är en åkomma
som grasserar inom den svenska lunatic
fringe, som med allt fog brukar benämnas
tokvänstern. Där återfinner man alla dessa
våra professionella protestanter, demonstranter och manifestarder, dessa figurer som
springer benen av sig på väg från TV till
kvällspressen för att tillhandahålla en ”bra
grej”, som kan förskaffa dem publicitet i
massmedia.
Med sin förintande, lågmälda ironi har
Karl Ragnar Gierow karakteriserat detta
andliga patrask i sin senaste diktsamling:
”Med hätska gester nu slipas svärden. Skriv
på protester för allt i världen! l Den som
är tapper har högtidsstunder med dessa papper att skriva under. l Mot svek och listiga
eftergifter står vi med dristiga underskrifter … l Vi skiljer agnar och boss från vetet
ty därmed gagnar vi världssamvetet. l Vad
om det småles mer än man anar? Trumpeterstråles exempel manar. l Om fåfängt
vädja blir resultatet kan vi dock glädja oss
åt plakatet. l Ur led är tiden. För våld är
bäddat. Men samvetsfriden har vi ju räddat.”
Den opportuna engagemangshysterin har
om inte tallösa så dock talrika företrädare
i vårt land, men det vore att göra advokaten Hans Göran Franek en orättvisa att inte
räkna honom till en av de främsta. Hysterin är kanske mindre framträdande, men
det uppvägs mer än väl av opportunismen.
Hr Franek har alldeles särskilt lyckats
komma i offentlighetens blickfång sedan han
gjort sig till ordförande i någonting som
kallas ”Svenska kommitten för Greklands
demokrati”. I denna sin egenskap gjorde
han i juni 1967 tillsammans med kommittens bägge vice ordförande, av vilka den
ene var FPU:s dåvarande ordförande,
Thomas Hammarberg, en uppmärksammad
uppvaktning för utrikesminister Torsten
Nilsson. De tre beskäftiga herrarna yppade
sin oro över den hållning den svenska beskickningen i Aten skulle ha intagit i samband med den grekiska statskuppen. Deras
i hög grad ospecificerade kritik, som byggde på i vissa pressorgan återgivna rykten,
kunde av hr Nilsson avvisas som helt grundlös. Utrikesministern underströk att beskickningen i Aten väl tillvaratagit svenska
intressen i Grekland efter militärregimens
tillkomst och uttalade sin förvhing över
att kommitten på grundval av obekräftade
pressuppgifter ansett sig kunna rikta anklagelser mot beskickningen.
Excellens Nilssons på kyligt diplomatspråk formulerade snubba var förvisso på
sin plats. En sak är att en mycket utbredd
svensk opinion oberoende av partitillhörighet djupt beklagar den senaste händelseutvecklingen i Grekland. En helt annan sak
är att som hr Franek och hans meduppvaktare insinuera att den svenska beskickningen i Aten inte på ett korrekt sätt fullgör
sina åligganden och att dess medlemmar
sympatiserar med kuppmännen. Ett typiskt
exempel på hr Franeks argumentering var
att han åberopade en tidningsuppgift enligt
vilken ett icke namngivet turistpar av en
icke namngiven ambassadtjänsteman skulle
ha hört att han bara träffat människor, som
varit nöjda med den nya regimen. Att på
uppgifter av denna art bygga anklagelser
mot en svensk beskickning är självfallet helt
oansvarigt. När det gäller hr Hammarberg
kan man väl knappast begära bättre. Men
den omständigheten att hr Franck, som dock
är en till mogen ålder hunnen jurist, inte
inser att detta ställer honom i en egendomlig dager, inger betänkligheter, som måste
återfalla även på hans humanitära verksamhet. Man gagnar inte demokratin i Grekland genom att springa med skvaller.
Denna episod har återgivits så utförligt
därför att den är så utomordentligt karakte- 284
ristisk för hr Franeks agerande. Nästa gång
han lät tala om sig var när han vid ingången
av år 1968 som ordförande i den svenska
avdelningen av Amnesty International –
denna förening som ömmar så mycket för
fasciststaternas fångar att den aldrig kommit på iden att intressera sig för exempelvis
Fidel Castros – intervjuades av den kommunistiska tidskriften Tidsignal angående
utredningen om säkerhetspolisen. Hr Franek
förklarade att den var ”ytterligt komprometterande för den parlamentariska nämnden”, att delar av den präglades av ”Mc
Carthyistiskt tänkande” och att ledamöterna ”Weden och Hernelius hör definitivt till
de mindre lämpliga i sammanhanget. Det är
människor som inte har tillräcklig respekt
för åsiktsfriheten”. I stället ville hr Franek
att – som en garant för åsiktsfriheten –
en kommunist skulle få plats i den nämnd
som kontrollerar säkerhetspolisens verksamhet.
Mot denna bakgrund blir det strax lättare att förstå hr Franeks motivationer, för
att begagna en modeterm. I en TV-diskussion i oktober förra året uttalade han också
mycket riktigt att bojkotter är inga universalmedel. ”De är inte motiverade i alla länder, men är ,det när det gäller t. ex. Sydafrika och Grekland – för att bekämpa apartheidpolitiken och en fascistisk regim.” Das
also war des Pudels Kern! En bojkott är
berättigad, när den riktar sig mot en fascistisk stat, men inte när den riktar sig mot
en kommunistisk. Så enkel – och opportun – är hr Franeks politiska filosofi. Undra sedan på att han hos Sovjetunionen sökte
stöd för sina ansträngningar att organisera
en bojkott av friidrotts-EM i Aten. När
han förebråtts för detta har han svarat:
”Menar någon att Sovjetunionen som förlorat 20 miljoner människor under andra
världskriget i kamp mot nazism och fascism
skulle vara diskvalificerat att delta i bojkottaktioner mot en fascistisk militärjunta?”
Det är näpet så det förslår. Hr Franek
tycks ha glömt att den kommunistiska diktaturen i Sovjet mördat 20 miljoner av landets egna invånare – ett rekord som vida
överträffar Hitlers – och förslavat större
delen av Östeuropa. I jämförelse med denna
regim ter sig ju ·den grekiska militärjuntan
som en söndagsskola. Men det är i sovjetdiktaturen hr Franek söker moraliskt stöd.
Hela detta Greklandshyckleri är groteskt.
Vem som helst kan begripa att den svenska
regeringen spelar sitt lilla billiga Greklandsspel uteslutande för att plocka hem några
inrikespolitiska poäng. Inte ens den inbillar
sig att dess aktioner har något som helst inflytande på situationen i Grekland. Hr
Franek är visserligen fåfäng, men inte dummare än att han begriper att samma sak
gäller hans egna. Men de inbringar ju alltid
litet – och med tanke på våra massmedias
inriktning – inte så litet PR. Han har faktiskt, hur komiskt det än låter och hur verklighetsfrämmande det än är, av någon omdömeslös tidning lancerats som tänkbar ny
socialdemokratisk justitieminister.
Vem är Hans Göran Franck? Han föddes
för några och fyrtio år sedan som son till
en kyrkoherde på landet – han är alltså
ännu ett av dessa Guds barnbarn, som ställt
285
till oreda i den svenska debatten. Han tog
studenten i Hudiksvall, läste juridik i Uppsala och blev naturligtvis förbundssekreterare i Clarte och ordförande i dess Uppsalasektion. Han påstås ha lämnat kommunismen, men förblivit lidelsefull socialist! Efter
advokatpraktik har han öppnat en egen
byrå och specialiserat sig på att försvara
vapenvägrare, uppviglare, sittdemonstranter,
fönsterkrossare och desertörer. Han är juridiskt ombud åt Aftonbladet och vice ordförande i Riksförbundet för sexuell upplysning samt ordförande i dess bolagsstyrelse.
Han är gift med en kamrat från Clartetiden, har två barn och sommarställe vid
Grisslehamn. Han tjänar 100 000 om året.
Ooh vad driver honom? ”Trumpeterstrå-
les exempel varnar. Om fåfängt vädja blir
resultatet kan vi dock glädja oss åt plakatet.” Nota bene om det är signerat av Hans
Göran Franck. Man skall inte alldeles underskatta hans intellektuella dimensioner,
hans andliga format. Bland de vänsterradikala narrar av vilka inte vht land, men
väl våra massmedia överflödar, hör han –
som inledningsvis antyddes – onekligen
till de främsta.
G. U.
286
ASEA