Print Friendly

Namn att minnas – Gunnar Sträng

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att mtnnas
Gunnar Sträng
Kan man tänka sig ett lämpligare namn pi
en finansminister? Särskilt på en finansminister för ett folk som numera – för all del
inte på den tid då ”Arbetets söner” skrevs,
men däremot efter trettio år av arbetarstyre
– verkligen känner sig under skatter digna
ner. Och alldeles särskilt på en finansminis~
ter, som dessutom har något storsvenskt över
sig, som ter sig som ett slags reinkarnation
av den gamla svenska överhetsstaten, en kronofogde över alla kronofogdar, ja rent av
som en demokratisk och proletär version av
valda figurer ur vår gamla kungalängd. Om
man föreställer sig en kombination av den
hetlevrade och vältalige Gustav Vasa, den
hårde och hänsynslöse Carl IX och den idoge och närige – för statskassan närige –
Carl XI, riksbyggmästaren, riksbevararen
och riksbokhållaren, allt i en samtida upplaga, får man en bild som erinrar om den
gängse uppfattningen av Sträng.
Sträng är också mycket riktigt, som
klangen låter ana, ett gammalt soldatnamn
från stormaktstiden. En av Gunnar Strängs
förfäder hörde till Carl XII:s blåa bussar,
blev tillfångatagen i Ryssland och hamnade
småningom på ett soldattorp i Småland.
Gunnar Sträng, som -inte saknar historiskt
sinne, begav sig en gång med sin hustru på
en utflykt till Småland i släktforskningens
tecken. skrudade för strövtåg i hembygden
knackade de arla en morgon på dörren till
prästgården i hemsocknen. Den yrvakna
prästfrun blev helt förskräckt vid anblicken
av två människor i basker och kallade på
$in man, som kastade på sig en morgonrock
och skyndade till. Då Sträng presenterat sig
svarade den gode prästmannen: ”Här finns
ingenting att ta!”
Man har en känsla av att han såg just
kombinationen av Gustav Vasa, Carl IX och
Carl XI träda över tröskeln till sitt enkla
herdetjälL
Hur det nu var fick herrskapet Sträng
både kaffe och bullar och blev visade soldattorpet, traktens stolthet. Men som ett bevingat ord lever repliken HÄR FINNS
INGET ATT TA kvar i traditionen. Man
kanske skulle kunna säga att den är representativ för svenska folkets instinktiva attityd till Sträng efter att ha haft honom till
finansminister i snart femton år, vilket har
betytt nästan lika många budgetår med ständigt höjda skatter. Likafullt är det inte –
åtminstone inte i allmänhet – något personligt i folks reaktion mot Sträng. Han har
blivit ett begrepp, ett öde, vars mänskliga
uppenbarelseform man accepterar med en
mer eller mindre humoristisk resignation.
Sträng har något som fängslar folkfantasin.
Man kan och bör ogilla den politik han företräder, men det är svårt att ogilla honom
som människa. –
Visst är ättlingen till den karolinske bussen den stora busen för Sveriges folk, men
han är guhjälpe en populär buse, den bussige busen.
För snart 40 år sen skottade han snö i
Stockholm mot en ersättning av 60-70 öre
i timmen. I dag är han som Sveriges rikes finansminister en av landets mäktigaste män
och sköter- eller vansköter, som vi brukar
säga med borgerligt språkbruk – en affär
på dryga 30 miljarder om året.
När Gunnar Sträng kastar en blick tillbaka över sin mer än sextioåriga levnadsbana,
kan han konstatera att den utgör ett vältaligt åskådningsexempel på den gamla nyttiga företeelse, också med anor från stormaktstiden, som heter den svenska ståndscirkulationen. Under de senaste decennierna
har Gunnar Sträng hunnit med att bekläda
fem olika platser vid Konungens rådsbord.
Han har varit konsult, folkhushållningsminister, jordbruksminister, socialminister och
är nu, som sagt, finansminister. Dessförinnan har han varit kommunalarbetare, lantarbetare, trädgårdsarbetare, ombudsman i
lantarbetarförbundet, förbundsordförande
och medlem av landssekretariatet.
230
Det är en ståtlig karriär och man kan förstå att den inger ett icke obetydligt mått av
självkänsla. Också har det talats mycket om
Strängs dryghet och man har ofta gjort ofördelaktiga jämförelser mellan honom och
hans närmaste företrädare på finansministerposten. Han är lika oemottaglig för skäl som
Wigforss och lika buffelaktig som Sköld
brukar det heta – hr Hall föredrar man i
sammanhanget att glömma som ett olycksfall i arbetet – men har varken Wigforss’
charm och intelligens eller Skölds skarpsinne och självständighet.
,,
Kanske är detta riktigt, men åtminstone
på den tillfällige besökaren gör Gunnar
Sträng ett annat intryck där han sitter trygg
snarare än dryg bakom skrivbordet i sitt arbetsrum, från vilket han kan läska sig med
anblicken av Riddarhuset och slipper betrakta Riksbanken. Det är förresten ett
ganska trevligt rum. Den kuriösa Biedermeierklockan ovanför skrivbordet tickar
vänligt, bakom skrivstolen hänger en tavla
av Olle Nordberg föreställande färjläget
mellan Adelsö och Munsö, i en trakt där
Gunnar Sträng en gång växte upp och mitt
emot finner man ett stilleben med frukter
och en reproduktion av en tupp och en höna
av Picasso som lämpliga erinringar om trädgårds- resp. lantarbetets mödor.
Det finns en atmosfär av lugn och samling i detta rum, som väl i någon mån bör
härröra från den nuvarande innehavaren.
Han inger nämligen – det kan inte hjälpas
– förtroende. Liksom så många av de män,
som nått maktens tinnar efter att ha gått
den långa vägen inom arbetarrörelsen, har
han en naturlig auktoritet.
Gunnar Sträng gör ett intryck av pålitlighet, kraft, klokhet och redlighet och han
saknar ingalunda humor. Han är utan tvivel
en född folkledare – inte en folkförledare
– och man kan först~ att han blivit en av
v~ra populäraste TV-politiker och enligt
m~ngas mening jämte Herbert Tingsten och
Sven Stolpe (en i sanning sällsam trio!) v~r
effektivaste TV-personlighet.
I Kanslihusets tavelsamlingar kan man
~terfinna ett porträtt av Strängs store företrädare friherre Johan August Gripenstedt
med vackert friserade tinninglockar och
mustascher och med Serafimerordens bl~a
band över den praktfulla statsr~dsunifor?-
men. Gunnar Sträng har inte uniform och i
stället för Serafimerordens bUa band har
han en diskret vinröd slips. .itven i övrigt
p~minner de b~da herrarna inte mycket om
varann – men ett har de gemensamt: vältaligheten. Gunnar Sträng talar gärna; erfarenheten av sex ~rs agitationsresor p~ den
svenska landsbygden med i genomsnitt 300
möten om ~ret har nämligen skänkt honom
en viss rutin, p~ vilken han aldrig är ovillig
att repliera. Och han talar resonligt och väl
– kanske n~got för väl – han smakar
ibland p~ orden som vore varje bon mot en
bonbon och liksom friherre Gripenstedt försm~r han icke att smycka sin framställning
med lärda glosor. Det sägs att han tillägnat
sig sitt rika ordförr~d ur bortkastade böcker,
som han i sin ungdom kom över i egenskap
av renMllningskarl. s~ mycket större heder
har han av det och ingen kan missunna honom att bruka det – och även missbruka
det – till det yttersta.
*
, Men mer än formen intresserar dock inneMllet i vad han har att säga och det är fascinerande att höra honom berätta om sitt
liv. Det är en det moderna Sveriges saga om
vallpojken som vann ett kungarike eller ~t?-
minstone fick hand om dess skattkammare,
en saga, som speglar den ofantliga betydelse
231
arbetarrörelsen haft inte bara för arbetarklassen utan för hela v~rt samhälle.
Den kunde knappast ha ett mera idealtypiskt förlopp, denna saga. Strängs far kom
som ett ”försvarslöst barn” fr~n Sm~land till
en bonde i Mälardalen. Redan i ton~ren slog
sig fadern loss, blev fiskare p~ Mälaren och
s~ sm~ningom kommunalarbetare i Järfälla,
hos Herbert Tingstens pappa. Familjen
Sträng svalt, frös och slet ont. Gunnar fick
ett minimum av skolundervisning, kom tidigt ut i arbetslivet, blev självlärd och socialist. Som trädg~rdsarbetare gjorde han
sin första fackliga insats genom att samla
landets trädg~rdsarbetare i Lantarbetareförbundet. 26 ~r gammal uts~gs han till Lantarbetarförbundets ombudsman. Det var
1932. D~ hade förbundet 10.000 medlemmar. När han slutade 1938 var medlemsantalet 50.000.
Under dessa ~r, d~ han mestadels per cykel reste Sverige runt som agitator och förhandlare, lärde han i grund känna land och
folk. Ibland hotades han med pistol av
strejkbrytare. Ibland fick han ett blht öga
av sina egna kamrater, när han skulle lära
dem att ett avtal inte bara innebär rättigheter, utan ocks~ förpliktelser. Efter denna
h~rda skolning gick vägen direkt via förbundsordförandeposten till landssekretariatet och fr~n landssekretariatet – efter ~t?-
skilliga p~tryckningar – vidare till regeringen, där han nu känner sig hemmastadd
efter snart ett kvartssekel. Han verkar inte
att ha tröttnat, även om den ekonomiska situationen nu är kärvare än n~gonsin tidigare
under hans fögderi.
Hur bär man sig ~t för att koppla av
ifrh en s~ ansvarsfull och otacksam uppgift
som att vara finansminister i dagens Sverige? När han f~r tid läser han böcker: Herman Melville och Frans G. Bengtsson(!) hör
till de gamla favoriterna, till de nyare hör,
förklarligt nog, den förutvarande lantarbetaren Ivar Lo-Johansson och en del av hans
232
generationskamrater i svensk litteratur. Men
hans främsta avkoppling är ändå att sätta
på sig träskor och ett par gamla blåbyxor
och börja knåpa med något jobb – inte
trädgårdsodling för man skall inte bjuda bagarbarn på bröd – men annars vad som kan
vara aktuellt för villan i Spånga eller sommarstugan i Halland.
Vid denna tanke ser Sträng nästan mild
ut. Och vem, åtminstone bland de av hans
politiska motståndare, som visserligen betraktar honom som ett öde, men dock icke
ett oundvikligt sådant, skulle inte vilja unna
honom att snarast möjligt (låt oss säga hösten 1%8) få längsta tänkbara avkoppling
från hans betungande värv?
G. U.
FOLKBILDNING
Arbetaren skall betraktas som fullmyndig, inte bara i sitt yrkesarbete och sin
medborgarrätt utan även i sitt bildningsarbete. Varken universitetet, samhället eller hans egna partiinstanser ha i det hänseendet någon bestämmanderätt
över honom. Men både universiteten, samhället och, i all synnerhet, arbetarorganisationerna ha skyldighet att lämna honom all den hjälp han behöver och
vill ta emot, så långt de det förmå. Och det alldeles oberoende av om han anser
sitt bildningsarbetes egentliga mål vara att göra honom till en duktig samhällsomstörtare eller samhällsbevarare. Samhällsutvecklingen skadas inte av att
medborgarna tillhöra olika samhällsåskådningar, såvida samhället bara ser till,
att de äro bildade samhällsbevarare och bildade socialister.
Lektor Oscar Olsson i Svensk Tidskrift 1928

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner