Print Friendly

Namn att minnas – Gunnar Lange

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS:
GUNNAR LANGE
Såsom för något halvår sedan på ledande plats i denna tidskrift framhållits, har rättänkande personer råkat i
den paradoxala situationen att finna
sig önska ett status quo på utrikesministerposten i Sverige. Medan man i
början av efterkrigsperioden och långt
fram mot mitten av 50-talet sade sig
att varje förändring måste vara en
förändring till det bättre har man nu
sjunkit så djupt i resignation att man
snarare är benägen att anse motsatsen. Denna följd av den socialdemokratiska utnämningspolitiken framför
allt på det diplomatiska området har
fått en kraftig psykologisk förstärkning genom ett rykte, som nyligen
emanerat från säkraste källa och enligt uppgift redan hunnit sprida en
förlamande skräckstämning inom
Kongl. Kabinettet för den Utrikes
Brefväxlingen. Detta rykte går ut på
att om – mot all förmodan – den
nytre åldringen hr Unden, vår i särklass outslitligaste statsman, skulle
komma på iden att avgå, till hans efterträdare skulle vara designerad
statsrådet Gunnar Lange.
I likhet med ett par av sina partivänner har Gunnar Lange ett betänklikt ärftligt påbrå. Han är nämligen
son till ett kansliråd från Mörby och
sålunda nästan lika illa ställd som på
sin tid salig Vougt, vilkens far var
kansliråd från Djursholm.
Lange, som är född 1909 och blev
fil. kand. vid Stockholms Högskola i
början av 30-talet, skyndade emellertid raskt nog att rentvå sitt namn genom att inträda i Clarte. Där blev han
vid sidan av bl. a. Leif Björk en av de
mest verksamma krafterna och utvecklade en högljudd revolutionär
vältalighet, som kom grannarna i den
fridsamma villastaden att känna marken gunga under sina fötter. Men historien har sin ironi: av de bägge samhällsomstörtarna har Leif Björk blivit
byråchef i socialstyrelsen medan Gunnar Lange år 1954 i egenskap av nyutnämnt statsråd svor en dyr ed att med
liv och blod försvara det konungsliga
väldet.
Det började med att Lange i mitten
av 30-talet blev amanuens i jordbruksnämnden och samtidigt fick anställning som statistiskt biträde åt Per Edvin Sköld. Den tjurige jordbruksministern tog honom under sitt beskydd
och därmed var – som någon skämtare uttryckt det – hans lycka som
kohandlare gjord. Efter en licentiat
1941 och agrarstudier vid ett amerikanskt universitet blev han 1943 byrå-
chef i livsmedelskommissionen och
tre år senare statssekreterare i jordbruksdepartementet. När Sköld efter
ytterligare något år lämnade jordbruket för att bli s. k. ekonomisk samordningsminister följde Lange honom
och fick alltså den angenäma uppgiften att vara statssekreterare utan departement. Denna lycka blev dock
kortvarig, ty då Sköld år 1949 lät förmå sig att överta finansdepartementet
58
efter den förolyckade David Hall kallade han snart nog på sin protege
Lange. I fyra år fick denne slita som
statssekreterare i finansdepartementet
innan han är 1954 befanns ha tjänat
nog länge för Rakel och upphöjdes
till statsråd och chef för civildepartementet. Ett drygt år senare blev han
handelsminister. Men då hade han redan i två år befunnit sig på ärones
tinnar i egenskap av ordförande
Svenska Fotbollsförbundet.
Såsom statsråd lyckades han till en
början knappast skörda några lagrar.
Första gången han mer allmänt lät
tala om sig var i samband med hans
och hans stallbroder Torsten Nilssons
famösa skärgårdskryssningar med
kustflottans nya inspektionsbät. Frän
officiöst håll hävdades att fartyget i
fråga endast användes för att transportera de bägge regeringsledamö-
terna till brådskande konferenser på
högsta nivå. Till detta genmäldes att
man väl kunde förstä att båten användes för resor från Utö – där de
två statsråden hade sitt sommarnöje
– till Stockholm, men att det inte var
fullt lika klart varför den behövde användas i motsatt riktning. Denna
dvärgalåt bragtes dock till tystnad,
sedan någon påpekat att hrr Nilsson
och Lange kunde åberopa kända internationella förebilder för sitt handlande. En naturskön omgivning, dominerad av vattendrag, har sedan urminnes tid ansetts gynnsam för särskilt
viktiga konferenser. Nära till hands
liggande jämförelser var, framhölls
det, tsar Nikolaus’ och kejsar Wilhelms möte i Björkviks skärgård för
att inte tala om kejsar Napoleons och
tsar Alexanders möte på en flotte i
floden Memel.
Nästa gång hr Lange påkallade offentlig uppmärksamhet var när härom
året ett kompetensgräl utbröt mellan
två departement, av vilka hr Lange
är chef för det ena. Grälet gällde en i
sak så viktig angelägenhet som atomfrågans handläggning, med påföljd att
den tekniska forskningsverksamheten
på området under någon tid höll på
att alldeles äventyras. Upphovet till
grälet var enligt allmän uppfattning
att söka i det konstitutiva drag av beskäftighet, som är en av Langes mest
karakteristiska egenskaper.
Men om man drar en skiljelinje efter denna absurda episod och söker
bortse från vad dessförinnan var, kan
det inte förnekas att hr Lange lyckats
förskaffa sig en viss position. Den
starka och enhälliga misstro, med vilken han allt sedan sin ankomst till
handelsdepartementet omfattats av det
svenska näringslivet har visserligen
inte övervunnits, men dock betydligt
mildrats genom det obestridligen
skickliga sätt på vilket han under höstens lopp skött förhandlingarna i frihandelsfrågan. Han har dock lyckats
åvägabringa ett mått av enighet mellan tre så disparata element som regeringskretsen, exportindustrin och LO
– inte minst beaktansvärt ur den synpunkten att han inom LO tidigare betraktats med väl så stor olust som
inom näringslivet. Under de ur frihandelsfrågans synpunkt särskilt upprörda månaderna oktober och november visade han sig inte bara handlingskraftig utan vann också sympati
genom att uppträda sakligt och modest och undvika att politisera sin
verksamhet utöver vad han var tvungen till i egenskap av ledamot av regeringen Erlander.
Mot denna bakgrund finns det skäl
att framhålla, att det angrepp som den
annars så balanserade Bertil Ohlin
under höstriksdagen riktade mot Gunnar Lange, var obefogat. Man får nog
kalla det upp-och-nedvända världen,
när hr Lange beskylls för bristande
vilja att ge riksdagen informationer
i frihandelsfrågan. Det skulle snarare
finnas skäl att tala om riksdagens
bristande vilja att ta emot informationer i denna fråga. Sverige och
Europa-marknaden är ett svårt och
obehagligt och ansvarsfullt och för
hela vår framtid avgörande ämne,
som de svenska riksdagsmännen instinktivt skyggar för och i det längsta
söker undvika. Det lämpar sig inte för
den sortens orationer, man vanligen
hör i Sveriges riksdag. Kanske är det
därför, om också inte bara därför,
Lange har så dåligt gehör i riksdagskretsar.
Gunnar Lange har – vilket redan i
och för sig måste väcka undran och
betänkligheter inte bara bland hans
partivänner utan bland svenska politiker i gemen – blivit påtagligt intresserad och road, ja man kan nästan
våga säga allvarligt gripen av den in- 59
ternationella verksamhetssfären. Han
betraktas nog också som socialdemokratins främste expert på internationellt ekonomiskt samarbete och är
säkerligen på detta område i mycket
hög grad bestämmande inom regeringen – man må sedan tycka, eller
icke, att det är handelsministerns uppgift att vara handelspolitikens chef;
det är tänkbart att man på sina håll
inom UD har en annan uppfattning.
Men under alla förhållanden måste
det sägas vara en vinning att Gunnar
Lange lärt sig de internationella förhandlingarnas teknik och skaffat sig
en överblick över i varje fall det europeiska ekonomiska fältet. Han skulle
säkert kunna bli en utmärkt ambassadör hos OEEC.
Varför då inte en utmärkt utrikesminister? En om möjligt ändå bättre
efterträdare till hr Unden? Vadan
·. ‘
—————————-
60
oron inom utrikesdepartementet inför
ryktet om hr Langes tilltänkta upphö-
jelse? Helt enkelt därför att han såvitt
man kan döma saknar varje tillstymmelse till utrikespolitisk åskådning,
eller varför inte vara djärv nog att
tala om utrikespolitisk övertygelse,
helt enkelt därför att han är ännu mer
av en relativist på det utrikespolitiska
området än hr Unden, kort sagt en
ren opportunist.
Gunnar Lange har som fackminister
visat en oväntad handfasthet och
skicklighet. Den sammanhänger helt
säkert med att han har en man höll
på att säga medfödd administrativ talang, som på ett för honom förmånligt sätt kombinerats med politisk
strebertum. Han är inbegreppet av en
politisk ämbetsman – från början
utan verkligt politiskt intresse och
alltjämt utan verklig förankring i partiet, en man som precis som sin pappa
skulle blivit kansliråd om han inte
funnit det fördelaktigare att bli statsråd. Den form av affektation med vilken han agerar underklass imponerar i
varje fall inte på tvättäkta socialdemokrater – de tycker att han spelar
apa när han vill verka proletär.
Det finns ett slags principlöshet i
Gunnar Langes milt talat oregelbundna
fysionomi, som på ett symboliskt sätt
tycks prägla hans väsen i många sammanhang och som skulle vara ödesdigert hos en utrikesminister. Man får
därför hoppas att han måtte fortsätta
sin av naturen utstakade bana som en
kapabel andraplansfigur inom svensk
socialdemokrati och följaktligen ju
förr dess hellre hamna som generaldirektör.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner