Print Friendly

Namn att minnas – Erik Huss

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ERIK HUSS
Erik Huss är som bekant sedan ett
halvdussin år tillbaka verkställande
direktör i Dagens Nyheter och Expressen. Tidigare spelade han emellertid en central roll inom folkpartiet, framför allt under 1950-talet. I
början av detta decennium var han
ordförande i folkpartiets stockholmsavdelning och 1954-59 borgarråd i
Stockholm, därav under fyra år finansborgarråd. Han räknades som en
av borgerlighetens allra bästa krafter
och inte bara ur kommunalpolitisk
synvinkel.
Det framkallade därför stor besvikelse när Huss efter avgången som
borgarråd de facto om också inte formellt försvann från politiken. Han
blev visserligen ledamot av folkpartiets styrelse och vice ordförande i
dess förtroenderåd år 1958 och har
alltså haft möjligheter att verka i kulisserna, men upphörde dock från och
med år 1959 att offentligen framträ-
da i politiska sammanhang. Mot denna bakgrund har det därför väckt berättigad uppmärksamhet och åtskillig
spekulation att han från och med ingången av detta år åtagit sig att vara
ordförande i folkpartiets arbetsutskott. Det betyder att han åter, efter
sju års bortovaro, befinner sig i politikens centrum, vilket ur allmän borgerlig synpunkt måste hälsas med
synnerlig tillfredsställelse. Icke utan
fog har nämligen Erik Huss blivit kallad folkpartiets stora dolda reserv.
Hans kvalifikationer är sådana att
han måste betecknas som en av de
mycket få personer, som skulle kun- 293
na tänkas bli en samlande gestalt för
borgerligheten i dess helhet.
*Ett uttryck för det intresse hans
come-back i politiken väckt var att
han under rubriken »Årets partipamp» intervjuades vid Folkpartiets
ungdomsförbunds möte i januari och
därvid fick ett osökt tillfälle att avge
en politisk programförklaring. På en
punkt gjorde han sin publik besviken: han ville bibehålla monarkin.
Det ständigt återkommande ”rationalitetsargumentet” avfärdade han ironiskt med att det också skulle vara
rationellast att riva Gamla Stan. Med
denna hänvisning till monarkens traditions-, affektions- och PR-värde
fick de arga unga liberalerna låta sig
nöja. Däremot uttalade sig Huss för
statskyrkans avskaffande. storfinansens makt ansåg han inte särskilt betydande; den balanseras enligt hans
mening mer än väl av samhällsmakten och insynen från den offentliga
opinionen. Gemensam valdag betecknade han som förkastlig, men förordade längre mandattider för att möjliggöra genomförandet av impopulära
beslut.
största intresset knöt sig kanske
till Huss’ uttalande om borgerlig samverkan. Han förordade ett mittparti
och ett fristående högerparti, men
ville i en regeringssituation ha hö-
gern innanför murarna och inte utanför.Till sist kan nämnas att Huss förklarade att han ansåg att nästa folkpartiledare bör heta Sven Weden och
att han för sin personliga del inte
294
hade några aspirationer på att efterträda hr Ohlin. Det återstår att se vad
folkpartiet kan ha för aspirationer
för Huss’ räkning. När hr Ohlin några månader senare meddelade sin fö-
resats att avgå och utpekade Sven
Wed{m som sin efterträdare framförde en icke inflytelselös liberal provinstidning – Nerikes Allehanda –
ett intressant förslag. Tidningen förordade en uppdelning efter engelskt
mönster av partiledarskapet så att
Weden skulle bli riksdagsgruppens
ledare medan Huss skulle bli ordfö-
rande i riksorganisationen. Uppslaget har mycket som talar för sig och
kombinationen vore onekligen formidabel: Wedens skicklighet och rutin
som parlamentariker i förening med
Huss’ auktoritet, goda omdöme, lugna
klokhet och – inte att förglömma –
TV-personlighet. *
Erik Huss, årgång 1913, tillhör den
gamla Norrlandssläkten men är infödd stockholmare, närmare bestämt
Kungsholmsbo -fast han numera utvandrat till »gamla äckliga Strandvä-
gen». Han tog studenten i Nya Elementar med historia som favoritämne och – redan då – politik som
det stora intresset vid sidan av. Hans
far var den kände generaldirektören
och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss och i hans barndomshem
umgicks en rad av den tidens framträdande politiker. Ett par av dem till
vilka den unge Erik särskilt gärna
lyssnade och som kom att höra till
hans andliga lärofäder var de forna
aktivisterna Otto Järte och Yngve
Larsson. Erik Huss läste juridik på
Stockholms Högskola men hann dessutom ägna sig både åt kårpolitik –
som vice ordförande i kåren – och
annan politik. Han var med om att
skapa folkpartiets ungdomsförbund
och att göra Bertil Ohlin till dess ordförande. År 1938 avlade han en jur.
kand. och lämnade studierna för förvärvslivet.
Efter några år i Cellulosabolaget
koni han under kriget in i Industrikommissionen där han under Gustaf
Söderlunds ledning avancerade till

chef för utrikeshandelsbyrån och
fick värdefulla erfarenheter av
svenskt näringsliv. År 1943 blev han
direktör i bilindustrins samarbetsorganisation för att är 1946 övergå till
pressen som vice verkställande direktör i DN-koncernen. Sä följde
hans ovan omnämnda politiska period i Stockholms stadshus, där han
som finansborgarråd blev Hjalmar
Mehrs huvudmotståndare. Mehr kallade Huss för en Bertil Ohlin i homeopatisk utspädning och Huss svarade med att likna Mehr vid en vattenloppa som smidigt och hastigt rör
sig över ytan utan att någonsin kunna tränga under den. Att i varje fall
Mehrs karakteristik av Huss vittnade
om underskattning visades redan under den herostratiskt ryktbara fyra
dagars statdebatt då Huss utan att
tappa humöret äterkom med 52 väl
avvägda anföranden. överhuvudtaget
var han ett dugande och framgängsrikt finansborgarråd som med takt,
moderation och förhandlingsförmåga
parad med seghet och envishet förstod att under ett sken av kompromiss driva sin vilja igenom.
Det lovade gott för hans politiska
framtid, men när han efter socialdemokraternas seger vid 1958 års val
fick avstå finansroteln och övergå till
kulturroteln, mattades hans politiska
intresse. Till partivännernas överraskning – och som nämnts till allmän borgerlig besvikelse – lämnade
han redan 1959 gruppledarskapet och
‘ stadshuset för att bli bankdirektör
och chef för Sundsvallsbanken. Som
ättling till Vildhussen kände han sig
·’ hemma i Norrland, men återkom redan 1961 till Stockholm, nu alltså som
VD i DN-koncernen och med äteruppväckta politiska ambitioner.
Enligt Hjalmar Mehr är Erik Huss
ingen profil, han är ett utseende. Inte
heller den karakteristiken är i någon
mening riktig. Han har egentligen
295
skarpskurna drag; det är bara när han
ler som hans ansikte plötsligt blir alldeles runt och får en prägel av blandad godmodighet och ironi. Den olivgula hyn, det mörka tättklippta håret
och ögonen som dras upp i sneda vinklar ger honom en lätt bortreasiatisk anstrykning. Man kan komma att tänka
på en välvillig mandarin eller en förbindlig tatarkhan. Men bara till det
yttre. Den inre personligheten är utpräglat anglosaxisk. Huss tillhör vad
man skulle kunna kalla ädelliberalernas skola. Aristokratisk snarare
än folklig till sin typ, gentlemanlike
till läggning och uppträdande, frisinnad, försvarsintresserad, reformvänlig och mycket brittiskt orienterad –
engelska politiker är hans hobby och
engelska deckare hans rekreation –
gör han intryck av att tillhöra den
klassiska whigtraditionen. Man har en
känsla av att han skulle prytt sin plats
i det engelska underhuset bland Gladstones, Campbell-Bannermans eller
Asquiths anhängare. Vilket inte hindrar att han skulle göra sig lika bra
och behövas kanske ändå bättre i den
svenska riksdagen av i dag. Han har
en gång sagt att hans mest spännande tid har varit åren i stadshuset,
hans trivsammaste åren i Sundsvall
och hans mest fängslande åren på D.N.
Skulle man inte kunna tänka sig att
behovet av spänning gör sig påmint
igen och denna gäng lockar honom
till rikspolitiken?
Själv förnekar han det kategoriskt.
»Jag har varken tid eller räd. Jag kan
inte dela mig mer än vad jag gör. Jag
har redan dåligt samvete över att jag
försummar tidningen för partiet och
tvärtom.»
Dock vem vet? Säkert är i varje
fall att Erik Huss har sällsynt goda
personliga förutsättningar att bli den,
som skulle kunna leda en enad svensk
borgerlighet.
G. U.
Stora pengar och mycken möda läggs ner på rymdforskningen och visst är vi
alla imponerade av astronauternas prestationer i rymden.
Men än så länge får vi själva hålla oss på jorden och måste räkna med
de realiteter det innebär, annars svävar vi i det blå …
Vår alltmer komplicerade tillvaro skapar behov av trygghet och säkerhet på en
fast ekonomisk grund. Den kan vi alla bygga upp åt oss genom försäkringar.
TRYGG )l FYLGIA
hjälper Er att ha rätta försäkringar

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner