Print Friendly

Namn att minnas – Elisabet Sjövall

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att mmnas
Elisabet Sjövall
Bland professor Gunnar Myrdals mlinga sällsamma hugskott är ett av de mest besynnerliga – och därmed är mycket sagt – det som
han för nligra lir sedan gav uttryck lit när
han förklarade att inte inom nligot parti är
det sli högt i tak som inom socialdemokratin.
Hr Myrdal nämnde inte om han bara avslig
Sverige men i betraktande av hans vanligtvis globala tankeverksamhet är det väl troligt att han avsåg hela världen. Alltsli: i intet parti pli jorden rlider en slidan lisiktsfrihet, ett slidant utrymme för självständiga
personer med avvikande uppfattningar som
i Sveriges socialdemokratiska arbetarparti.
Detta plistliende fick en intressant belysning senast i våras då valberedningen i Gö-
teborgs arbetarkommun lät dr Elisabet Sjö-
vall, som i tolv år intagit första platsen på de
göteborgska socialdemokraternas andrakammarlista, förstå att hon borde avböja förnyad
nominering. Dr Sjövall, som är en frejdig
och frispråkig person, vars ordval ofta försatt riksdagsstenograferna i svåra samvetskonflikter, där kravet på sanningstrohet kolliderat med kravet på protokollärt dekorum,
vägrade att rätta sig efter den fina vinken.
”Jag har inte misskött mig och tänker förhanne mej dö med stövlarna på”, yttrade
hon på sitt karakteristiska sätt.
Därmed gick det inte längre att hålla saken innanför partikonklavernas lyckta dörrar. Valberedningen nödgades föreslå arbetarkommunen att stryka dr Sjövall från hennes plats på listan och arbetarkommunen
följde – vad annars? – valberedningens
förslag.
Beslutet var om inte häpnadsväckande –
att säga det vore kanske alltför artigt mot
arbetarkommunen – så i varje fall uppseendeväckande och lika beklagligt som i alla
bemärkelser anmärkningsvärt. Dr Sjövall är
en framstliende forskare på det socialmedicinska området med befolkningsfrligan och
abortfrågan som specialitet. När hon år 1956
lät sig övertalas att bli riksdagskandidat och
invaldes i andra kammaren var det nligot
av en politisk sensation. Det var nämligen
första gången som någon kvinna toppat en
andrakammarlista samtidigt som hon debuterade i riksdagen och första glingen en lä-
kare med partibeteckningen (s) tagit säte
bland våra lagstiftare. Dr Sjövall beslöt att
ägna sig åt politiken just för att i praktiskt
reformarbete kunna omsätta sina forskningsresultat. Det är därför, välvilligt uttryckt,
ett utslag av ödets ironi att det Göteborgs arbetarkommun lade henne tilllast var att hon
sysslat för mycket med forskning och för litet med partipolitik och valarbete.
Forskarna har länge anklagats för att vända ryggen åt politiken och försumma den
nödvändiga samordningen mellan politik och
vetenskap. I riksdagen råder en skriande
brist pli personer med kompetens att yttra
sig i de för hela samhällslivet alltmer centrala forskningsspörsmålen. Elisabet Sjövall
har gjort en mycket värdefull insats för att
i sin mån motverka denna brist. Som expert
i abortutredningen har hon utfört ett högt
kvalificerat arbete och hennes av varm medmänsklighet och äkta socialt patos burna
riksdagsanföranden i socialmedicinska och
andra frligor har oberoende av partigränser
avlyssnats med intresse och respekt.
Till tack för detta fick hon alltsli i våras
med tre dagars varsel- ett bortsett från själva sakfrågan otillständigt tillvägagångssätt
– veta att hon mot sin vilja icke skulle åternomineras. Man frågar sig varför? Arbetarkommunen i Göteborg har dr Sjövall förutan tillräckligt många riksdagskandidater,
som kan syssla med partipolitik och valarbete. Däremot har den ingen annan med dr
Sjövalls speciella möjligheter att på ett fruktbart sätt kombinera forskning och politik.
skall man fatta arbetarkommunens nomine- .~\
ringspolitik som ett utslag av ringaktning li
för forskning och forskare? ‘
Kanske i viss mån. Att antiintellektua- J:
lism skulle vara den enda eller ens huvud- ·~
~
sakliga förklaringen är dock föga troligt.
Nej, utslagsgivande för arbetarkommunen,
eller rättare de högre makter för vilken den
varit ett verktyg, har säkerligen varit helt
andra och mer realpolitiska, för att inte säga
personpolitiska skäl. Det är inte den omständigheten att dr Sjövall sysslat för mycket
med forskning och för litet med politik som
varit en nagel i ögat på höga vederbörande.
Det är det sätt- det ytterst intensiva sätt –
på vilket hon sysslat med politik, när hon
sysslat med politik. Elisabeth Sjövall har varit en mycket självständig riksdagsledamot.
Hon har inte gått i flock och med sina partivänner och inte tjutit med ulvarna. Hon har
. .
vant en ensam vargmna.
Efterhand har hon kommit att bli något
av ett socialdemokratins onda samvete i riksdagen, en obekväm och obehaglig sanningssägerska. Hon har inte dragit sig för att angripa några auktoriteter. Hon har gått till
359
storms mot själva LO-vatikanen och den lilla
klick, som där bestämmer socialdemokratiska tidningars öden. Men vad än värre är –
hon har med sitt skarpa intellekt och sin
fräna, sarkastiska replikföring härjat svårt i
regeringsbänkarna. Hon gjorde en gång en
formlig massaker på Ulla Lindström i en
NIB-debatt. Hon tog på sin tid dåvarande
socialministern Torsten Nilsson i upptuktelse när det gällde bättre vård åt kvinnliga alkoholister. Hon bragte justitieminister Kling
ur fattningen genom att på ett klarspråk, som
aldrig tidigare hörts i riksdagen säga sitt
hjärtas mening om prostitution och våldtäkt
inom äktenskapet. Och sist men inte minst:
hon har tillåtit sig att ifrågasätta hr Erlanders ställning som allsmäktig bedömare av
våra forskningsproblem.
Det är onekligen en ur socialdemokratisk
synpunkt betänklig meritlista. Mot den bakgrunden kan det knappast betvivlas att Gö-
360
teborgs arbetarkommun fått i uppdrag att
näpsa Elisabet Sjövall för att hon vågat ha
egna åsikter och oförfärat framföra dem,
glömsk av all skyldig vördnad mot socialdemokratiska statsråd och LO-pampar. En sanningssägerska i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har visat sig vara en för mycket. Det är, som Gunnar Myrdal säger, högt
i tak i socialdemokratin.
Elisabet Sjövall föddes i Stockholm 1915
som dotter till rektorn i Katarina Real, Cornelius Sjöwall och är följaktligen, inom parentes sagt, syster till en av våra mest framstående jurister, justitierådet Jochum Sjö-
wall. Hon tog studenten 1933, blev med.
kand. 1937 och med. lic. 1942. Enligt uppgift omvändes hon till socialismen redan när
hon var 16 år; i varje fall var hon under studietiden en lågande darteist och en tid sekreterare i Stockholms Clartesektion, där hon
lärde sig sin dräpande debattkonst. Hon utbildade sig till kirurg och gynekolog, men
har småningom övergått till psykiatri. Sedan
1955 är hon verksam vid mentalpolikliniken
i Göteborg. Hon var i ett par år medlem av
Göteborgs stadsfullmäktige, innan hon valdes in i riksdagen. 1960-64 var hon ordfö-
rande i RFSU. Vid sidan av sitt medicinska
och politiska skriftställarskap har hon också
framträtt som skönlitterär författare med
romanen ”Barlast” och läsdramat ”Fyra
människor”.
Om socialdemokratin tror att den kan dö-
va sitt dåliga samvete genom att avlägsna
den fanatiska och passionerade sanningssä-
gerskan Elisabet Sjövall ur riksdagen tar den
fel. Utanför riksdagen kommer hon att vara
en ännu starkare påminnelse än tidigare om
ofördragsamheten och likriktningen inom
det socialdemokratiska bossvälde, som man
får hoppas kommer att skakas i grunden vid
höstens val.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner