Print Friendly

Namn att minnas – Carl Henrik Hermansson

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

130
NAMN ATT MINNAS
CARL HENRIK HERMANSSON
Vårriksdagens remissdebatt – av en
spefågel karakteriserad med orden
”sällan har så många sagt så litet om
så mycket” – kunde dock bjuda på
två iakttagelser av intresse. Den ena
var att de s. k. mittenpartiernas ledare
klart demonstrerade sitt bristande intresse för borgerlig samling, därmed
jämnade vägen för en socialdemokratisk triumf även vid 1964 års andrakammarvaL Den andra var att socialdemokraterna, inte minst statsministern, ådagalade en tydlig irritation, för
att inte säga nervositet, inför den nye
kommunistledarens framträdande.
Efter en delvis dramatisk partikongress, som slutade med det unga
gardets eftertryckliga seger över det
gamla, valdes kort före remissdebatten
C. H. Hermansson till Hilding Hagbergs efterträdare som kommunistisk
partiledare. Han visade sig vara väl
förberedd för sin uppgift. Såväl vid
kongressen som vid en efterföljande
internordisk estraddebatt utsänd i radio-TV och i remissdebatten framträdde han som talesman för vad man med
en contradietio in adjecto skulle kunna kalla en nationalkommunistisk
åskådning.
De vänstersocialistiska riktningarnas
framgångar på många håll i Europa
har uppenbarligen inte lämnat C. H.
Hermansson någon ro. Han ser sig
själv som en kombination av Tito och
Aksel Larsen. Han vill visserligen fortsätta att kalla sig kommunist, men vill
samtidigt påstå att han är demokrat
och hävda att han står självständig
gentemot Moskva och sätter Sveriges
intressen i första rummet. Han har
t. o. m. varit oblyg nog att förklara att
proletariatets diktatur är en förädlad
form av demokrati, eftersom den innebär att tjänstemän och arbetare -lägg
märke till ordningsföljden! – får ett
avgörande inflytande över landets styrelse.
Med dessa stryktäcka demagogisim
knep, med sina appeller om solidaritet
inom arbetarrörelsen i och för kamp
mot kärnvapen, storfinansen etc. hoppas Hermansson på en gång kunna behålla den gamla kommunistiska stamtruppen och göra väsentliga vinster
inom socialdemokratins mot ledningen oppositionella vänsterflygel. Någon
har slående riktigt påpekat att motsättningarna inom socialdemokratin
är väl så stora, om inte större, än motsättningarna mellan dc borgerliga partierna. Av dessa motsättningar inom
socialdemokratin vill Hermansson nu
slå mynt. Han satsar på människors
korta minne. Han satsar på att folk
hunnit glömma den stalinistiska terror, som Hermansson själv aldrig tagit
avstånd från förrän Krusjtjev lät förstå att det var comme il faut. Han satsar på att folk glömt överfallet på Finland, förslavandet av Östeuropa, blodbadet i Ungern, muren i Berlin, Wallenberg- och Wennerströmaffärerna.
Han satsar på att folk inte längre tänker på att Sveriges kommunistiska
parti inte är ett nationellt parti utan
en filial av det ryska kommunistiska
partiet, en besoldad agentur för främmande makt, på det politiska området
att jämföra med Wennerström på det
militära. Och det verkar som om han
satsat rätt. Socialdemokraternas reaktion under remissdebatten, och de 31
frondörernas avfall från försvarsöverenskommelsen, kan bara tolkas som
fruktan för en kommunistisk inbrytning i socialdemokratins vänstra flank.
Vem är då denne Hermansson, som
på nytt – det erkännandet måste man
ge honom – gjort kommunistiska partiet till en faktor att räkna med i
svensk politik. Han är 46 år gammal,
med andra ord Sveriges yngste partiledare, redan det en attraktion i ett
land vars politiska liv alltmer präglas
av förgubbning. Han är född i Bollnäs
och uppvuxen i Sundsvall, där han tog
studenten 1936. Fadern var handelsresande. Den nybakade studenten for
till Stockholm för att läsa statskunskap. Han hörde till dem, som man
lade märke till på Tingstens proseminarier. Han såg ut – och gör alltjämt – som Putte i Blåbärsskogen
med rosor på kinden och solsken i
blick, men han drev sina kamrater till
131
förtvivlan och sin lärare till förbittring genom sin marxistiska renlärighet. Denne yngling, som verkade tagen
från plogen eller skogen, tröttnade
aldrig på att idissla den marxistiska
dogmatiken. 1\Ien Tingsten, som ehuru
alltjämt socialdemokrat dock för länge
sedan genomskådat marxismens absurda pretentioner på vetenskaplighet,
tröttnade nästan lika snart som resten
av auditoriet. Fastän klart intelligent
blev den nitiske clarteisten Hermansson på detta sätt något av en proseminariernas club-bore. Han var, i ungdomligt oförstånd, än så länge uppenbart övertygad om riktigheten av sina
åsikter.
År 1940 tog han en pol. mag. och
nästa år – då alla socialister med nå-
gon anständighet i kroppen lämnat
Clarte – tog han steget fullt ut och
anslöt sig till kommunistiska partiet.
Han ägnade sig åt journalistik i partipressen och specialiserade sig på ekonomiska frågor: för säkerhets skull
har han givit ut några böcker om
”Monopol och storfinans” och dylikt,
i och för sig oläsbart, men meriteran- 132
de för en karriär i hr Hagbergs parti.
Han kom snart och inte utan skäl att
betraktas som den piggaste av kommunismens bright boys och under den
smekmånad som rådde mellan socialdemokrati och kommunism efter kriget fick han t. o. m. tack vare Wigforss’ benägna beskydd sitta med i ett
par skattekommitteer. År 1948 blev
han redaktionschef i Ny Dag, år 1950
chef för Arbetarkulturs förlag och när
den gamle skojaren Gustav Johansson
förra året drog sig tillbaka blev han
dennes efterträdare som chefredaktör
för Ny Dag och riksdagsman i andra
kammaren. Som medlem av Nya kammaren i TV – ett uppdrag som han
fått lämna i och med att han blivit
partiledare – har han gjort sig känd
för en större allmänhet.
Hemske Herman, röde Herman, rike
Herman (han är gift med en kommunistisk kapitalistdotter från Göteborg)
– smeknamnen är många – har i en
socialdemokratisk tidning karakteriserats som en intelligent cyniker. Beskrivningen förefaller onödigt utförlig; ingen intelligent person kan i dag
gärna vara ledare för Sveriges kommunistiska parti utan att vara cyniker.
Med sin kombination av intelligens
och cynism, framgångsrikt camouflerad bakom en troskyldig, blåklintsblå
blick har Carl-Henrik Hermansson
goda förutsättningar att gå långt på
den bana han valt. Till skillnad från
den borgerliga samlingens sabotörer,
hrr Hedlund och Ohlin, kan han komma att utgöra en verklig fara för socialdemokratin. Men inte ens den omständigheten att han redan visat sig i stånd
att ge hr Erlander huvudvärk, kan
göra honom mera acceptabel för en
högerman. Hr Hermansson som nationalist är inte ett mera uppbyggligt skå-
despel än hr Hagberg som stalinist,
snarare tvärtom.
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner