Print Friendly

Namn att minnas – Bo Siegbahn

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NA~IN ATT MINNAS:
BO SIEGBAHN
Illvilliga tungor brukar försäkra att
Bo Siegbahn är en av Sveriges mest
avundsvärda befattningshavare. Så-
som på en gång byråchef i utrikesdepartementet och ledamot av riksdagen kan han lyfta rikligt tilltagna
avlöningar från bägge institutionerna.
Men inte nog med det. När man efterfrågar honom på utrikesdepartementet svaras det att han är i kammaren
och när man efterfrågar honom i
riksdagen svaras det att han är på
departementet. För att i maklig takt
flanera fram och tillbaka över Norrbro kan – bedyrar de illvilliga tungorna – Bo Siegbahn tillgodoräkna sig
en ersättning av c:a 60 000 kr. om
året. Där ser man, tillägger de smackande, fördelen av att vara diplomat
och bli socialdemokrat.
Denna nidbild ger emellertid en alldeles missvisande uppfattning om modellen. Bo Siegbahn har varit socialdemokrat alltsedan studentåren och
att han blev diplomat var nästan lika
mycket av en slump som att han blev
riksdagsman. Han är ingen opportunist, inte ens karriärist – vilket mycket tydligt visat sig den senaste tiden.
Han är en fullkomligt hederlig person.
Jag skall aldrig glömma den dag
jag gjorde Bo Siegbahns bekantskap,
låt vara att det kanske mindre var
hans förtjänst än Mont Blancs. Det
Yar på sommaren 1936, då deltagarna i
en internationell kurs i Geneve efter
en mer eller mindre vågsam promenad över La Mer de Glace öppnade
sina lunchkorgar i skuggan av Bosses
du Dromedaire. Siegbahn hade stött
till några veckor senare än vi andra
och det var under denna utflykt jag
först träffade honom. Han i sin egenskap av röd radikal och jag i min
egenskap av svart reaktionär kom genast i gräl, ett gräl, som i vänskapliga
former fortsatte kursen ut och sedermera pietetsfullt återupptagits när vi
av och till träffats.
Jag fick redan den gången ett mycket bestämt intryck av honom, som
jag i fortsättningen aldrig fått anledning att rubba: en högt begåvad,
mycket spekulativ natur, envis och
påstridig, med drag både av naivitet
och fanatism, men absolut renhårig,
lika ärlig som ivrig i sina övertygelser.
Bo Siegbahn, som föddes 1915, är
son till den berömde fysikern professor Manne Siegbahn och följaktligen
ii.ldre bror till den likaledes•berömde
fysikern professor Kai Siegbahn. Det
är inte otroligt att han i yngre dar
kände sig något klämd mellan dessa
bägge celebriteter och att detta bidrog till en viss villrådighet beträffande hans egen bana. Efter framgångsrika studier i nationalekonomi
vid Uppsala universitet och Stockholms högskola beslöt han sig emellertid för att ägna sig åt utrikestjänsten och antogs till attache såsom nr 1
i sin kull. Valet av yrke kunde förefalla något överraskande i betraktande av att hans utpräglat akademiska inriktning och tämligen sträva
och kantiga väsen, som knappast verkar vinnande vid ett flyktigt sammanträffande, inte tycktes predisponera
för en diplomatisk karriär.
Det förefaller också som om han
själv till en början varit tveksam om
riktigheten i sitt beslut; i flera repriser
har han varit verksam utanför den
egentliga utrikestjänsten. Under Gunnar Myrdals tid som finansråd i Washington avdelades Siegbahn som ett
slags sekreterare åt honom med uppgift att biträda honom vid utarbetandet av »Varning för fredsoptimism»
– ett samarbete som inte lär ha slagit särskilt väl ut. Senare har han
varit tjänstledig för fortsatta nationalekonomiska studier och handelspolitiska specialuppdrag, han har
gästspelat i luftfartsstyrelsen, i folkhushållningsdepartementet under Karin Kock och har varit sekreterare
i den s. k. långtidsutredningen. I
flera av dessa sammanhang har han
visat tendenser att göra sig obekväm
genom en viss egensinnig självständighet, som varit ett förebud till dagens händelser. Bl. a. argumenterade
han tidigt mot onödiga regleringar
och för en mera liberal handelspolitik med en frimodighet, som bara
hans simplaste avundsmän sökte förklara genom en hänvisning till att
hans förtjusande franska hustru Colette samtidigt öppnat en bijouteriaffär i Stockholm.
*
Under sin tid i folkhushällningsdepartementet blev Siegbahn, som
under Uppsala-åren varit en av de
drivande krafterna i Laboremus, aktiv inom den socialdemokratiska
tjänstemannarörelsen och gjorde också behjärtade insatser i Engelbrekts
socialdemokratiska förening. På så
sätt kom han att ådra sig uppmärksamhet bland partikamraterna i ledningen för Stockholms arbetarkom- 245
mun och genom deras försorg placerades han som andre suppleant åt
Gösta Elfving på en socialdemokratisk förstakammarvalseqel. Ehuru
man i princip ogillade detta i UD,
tog man saken kallt i förvissningen
om att Siegbahns namn aldrig skulle
bli på allvar aktuellt i sammanhanget.
Men hast du mir gesehen! E1fving utnämndes till landshövding i Falun,
en kalamitet som inte ens hans partivänner bland valbossarna tydligen
räknat med, och avsade sig mandatet.
Närmast i tur stod borgarrådet Helge
Berglund, men han ansåg sig på grund
av sin arbetsbörda nödsakad att avstä – något som han, sedan hans socialdemokratiska kolleger välvilligt
lättat denna börda, bittert lär ha ängrat.
Ändå mer torde man ha ängrat sig
inom den s. k. utrikesledningen ty
nu – det var år 1957 – blev Siegbahn plötsligt senator. Och inte nog
med det utan en senator, som glömsk
av all självbevarelsedrift hotade att
intressera sig för utrikespolitik! Under sitt första riksdagsår höll sig Siegbahn tillbaka, men nu har han gjort
allvar av sitt hot. Byråchefen Siegbahn har blivit icke blott diplomat
och politiker i samma person, utan
vad värre är diplomat och utrikespolitiker. Med illa dold bestörtning
har hr Unrlen nödgats konstatera att
ledningen av den utrikespolitiska debatten här i landet, som praktiskt taget legat nere sedan en viss artikel
publicerades i denna tidskrift för
snart tre år sedan, tagits av en av
hans egna byråchefer, därtill på den
politiska avdelningen och därtill på
den ryska byrån!
Detta har skett genom två aktuella
diskussionsinlägg, dels en artikel i
Tiden om »Den svenska utrikespolitikens mål och medel», dels ett bidrag
246
i Per Edvin Skölds bok »Svenska
atomvapen?». Eftersom dessa uppsatser utförligt återgivits i pressen finns
här ingen anledning att referera ens
deras – f. ö. i stort sett sammanfallande – huvudinnehåll. Men det har
sitt intresse att fästa uppmärksamheten på vad det är Bo Siegbahn i
sina inlägg framför allt kritiserar.
Det är benägenheten att misstänkliggöra de borgerliga partiernas utrikespolitiska målsättningar. Det är böjelsen att speja efter uttalanden om gillanden, framför allt frän rysk sida, av
vår politik. Det är tendensen att vilja
fastläsa vår politik genom bilaterala
avtal resp. korrespondenser med stormakter. Det är tveksamheten att genom
atombeväpning stärka grundvalen för
vår alliansfria politik.
Även om denna kritik framförs i
höviska ordalag och utan namns nämnande är det svårt att undgå reflexionen att dess adressat måste vara
hans socialdemokratiska partivänner
och bland dem i första hand utrikesministern, eftersom denne främst är
ansvarig för det sätt på vilket partiet
utformar sin utrikespolitiska linje. Därmed har den unika – åtminstone i
värt land unika- situationen uppkommit att den socialdemokratiska utrikesministerns politik offentligt kritiseras
av en socialdemokratisk riksdagsman,
som tillika är byråchef på en nyckelpost i utrikesdepartementet. Detta har
i sin tur givit upphov till den meningen, både bland indignerade socialdemokrater och indignerade diplomater, att så kan det inte fortgå. Antingen måste hr Siegbahn lämna utrikesdepartementet eller också hr Dnden?
Vore inte i så fall den enklaste och
mest praktiska lösningen att hr Siegbahn efterträdde hr Unden?
G. U.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner