Print Friendly

Namn att minnas – Alf Åberg

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NAMN ATT MINNAS
ALF ÅBERG
Alf Åberg är vår i ordets alla bemärkelser populäraste historiker.
Han har inte bara lyckats med den
svåra konsten att förena vetenskaplighet och läslighet, han har också
lyckats med den ändå svårare konsten
att förena hög produktivitet och hög
standard. Hur mycket han än har
skrivit – och han har skrivit nästan
ofattbart mycket, ofta tre böcker om
året vid sidan av otaliga uppsatser
och tidningsartiklar – har han aldrig
skrivit något, som inte håller måttet.
Han för tanken till Olle Holmbergo;
berömda recension av en annan skribent: i hans författarskap är det
egentligen bara två saker jag beundrar – kvantiteten och kvaliteten.
Tack vare Alf Åberg har historia på
nytt blivit folkläsning i vårt land.
Alf Åberg är född i Hälsingborg för
drygt femtio år sedan och har genom
sin härstamning djupa rötter i Kullabygden, till vars märkliga annaler
han gärna återvänder. Han studerade
som sig bör i Lund, där han redan
tidigt väckte uppmärksamhet i historikerkretsar genom en seminarieuppsats om Dackefejden. År 1943 blev
han fil. lic. och hade dessförinnan
också hunnit aktivt delta i studentlivet som kurator i Hälsingborgs nation. Efter licentiatexamen anställdes
han i Krigsarkivet, men fullföljde
samtidigt sin akademiska bana och
disputerade år 1947 på en avhandling
om ”Indelningen av rytteriet i Skåne
åren 1658-1700”. Från och med år
1950 är han regelhunden medarhetare
373
i Svenska Dagbladet och från och
med 1954 förste arkivarie i Krigsarkivet.
Hans ansvarsfulla och med nit och
skicklighet utövade tjänst som arkivarie har som antytts inte hindrat honom från att med beundransvärd flit
ägna sig åt ett i bästa mening populärvetenskapligt författarskap. Dess
breda register visar mångsidigheten
av hans intressen. Han har utgivit
böcker om Rutger v. Ascheberg, om
snapphanarna, om när Skåne blev
svenskt, om Karl XI och om färder i
karolinernas spår. Han har återvänt
till sin gamle vän Dacke och skrivit
en bok om Nils Dacke och landsfadern. Men han har också behandlat
ekonomiskt-historiska ämnen från äldre och nyare tid som i ”När byarna
sprängdes”, ”Konsul P. Olsson”, ”Sydsvenska Kraft AB” och kulturhistoriska som i ”Ramlösa”, ”Skånska slott
och deras herrar” m. fl. Man skaJI
emellertid inte föreställa sig att han
i sitt författarskap håller sig blott inom Skåne och Sveriges gränser. Han
är en vida farande sven och hans
starka sympati för små frihetsälskande folk har lett till studieresor som
resulterat i böcker om Skottlands, Irlands och Schweiz’ historia.
Till allt detta kommer hans rikhaltiga publicistik, främst i Svenska Dagbladet, till vars mest idoga och mest
omtyckta kulturmedarhetare han hör.
Man återfinner honom på ett stort antal av tidningens avdelningar under
strecket; på kultursidan, där han bi- 374
drar både med allmänna artiklar, recensioner och reportage, i marginalen
och i söndagssektionen. När detta
skrives har han just publicerat en serie artiklar från en landsända, bebott
av ett folkslag som länge fängslat honom på samma sätt som skottar, irländare och schweizare, nämligen
baskerna. Men det är betecknande för
hans kulturhistoriska kringsyn och
räckvidd att han denna gång valt att
följa i Ernest Hemingways fotspår,
format sina artiklar till en fin och
inträngande analys av hur Hemingways tidiga upplevelser av den stora
tjurfäktningsliestan i Pamplana ur
olika synpunkter kom att prägla hans
författarskap.
Alf Åberg har i hög grad sinne för
den pittoreska detaljen, den slående
situationsbilden, den kärnfulla formuleringen, den märgfulla anekdoten
och den färgstarka personligheten.
Det betyder emellertid inte att han
stannar vid ytan och nöjer sig med en
klatschig kolorit. Han har nämligen
också förmågan att inordna detta
omedelbart fängslande stoff i ett
större sammanhang, att se det i perspektiv och utnyttja det som underJag
för slutsatser av mer allmänt och
principiellt intresse. Men det är just
hans säkra blick för det fantasieggande, som gör honom till en så populär
historiker. Det är förvisso ingen tiHfällighet att just han anförtroddes värvet att omredigera viktiga partier av
Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” och föra dem up to date.
Han vårdar, som professor Sten Carlsson uttryckt det, för närvarande mer
än någon annan den berättartradition
i svensk historieskrivning, som leder
sina anor från Fryxell och Grimberg.
Alf Åberg är en god skånsk lokalpatriot, men därför inte en mindre
god svensk patriot. Han hör ingalunda till de skånska separatisternas
skara, snarare till storsvenskarnas,
om man med detta utmanande ord får
beteckna dem, som alltjämt vågar hysa stolthet över svenskarnas stora gemensamma historiska minnen och vill
att de skall leva vidare i folkets medvetande. Härav följer helt naturligt
hans konservatism – Alf Åberg hör
till de allt färre kulturpersonligheter
i detta land som ännu förtjänar att
kallas konservativa. Det är en spontan, odogmatisk men temperamentsfull konservatism, vars främsta riktpunkt är bevarandet av sambandet
med det förflutna och försvarandet
av vårt ovärderliga historiska och
kulturella arv.
Denna Alf Åbergs konservatism har
tagit sig åtskilliga praktiska uttryck.
Bland annat har han under flera år
tillhört redaktionen för denna tidskrift, i vars medarbetarstab han dessbättre alltjämt ingår och är sedan
länge sekreterare och sammanhållande kraft i klubben Brunkeberg. Om
till hans konservativa praktik också
skall räknas att han figurerat på de
av Samling för Framsteg tilltänkta
listorna vid årets kommunalval är
måhända mera tveksamt. Det är i så
375
fall snarast ett uttryck för just det
odogmatiska i hans konservatism och
för hans goda vilja att främja en allmän borgerlig samling. Till vad som
populärt kallas ”översplittrarna” kan
han i varje fall under inga förhållanden räknas och all personlig politisk
ambition är honom fullständigt främmande.
överhuvud taget är Alf Åberg lika
anspråkslös som han är vänlig och
älskvärd. Han hör till de naturligt
snälla människorna. Det goda lynnet
och det goda hjärtat formligen lyser
fram ur hans kerubfysionomi med de
röda, runda kinderna, de stora blå
ögonen och det lockiga mörka håret.
Men man skall inte låta förleda sig
till att förväxla hans artiga tillmötesgående med undfallenhet eller mjä-
kighet. Alf Åberg är en eldfängd natur med keltiskt påbrå och angrips
något som är honom dyrbart, blir han
fyr och flamma. Då lågar hans hy, då
skjuter ögonen blixtar, då krullar sig
håret och han utvecklar en lidelsefull
vältalighet, som kan omvända också
den klentrognaste. Då förvandlas keruben till en ärkeängel, en konservativ ärkeängel – om nu något annat
är tänkbart.
G. U.
BARA
11~~KALORIER
En sockerbit innehåller bara 13 kalorier …
EN VUXEN PERSON
FÖRBRUKAR
MELLAN 2.200 OCH
3.500 KALORIER
PER DAG!!!
VAD ÄR KALORIER?
Kalorier är ett mått på
energi. Vi förbrukar
energi när vi arbetar
och när vi vilar. Och
de kalorier vi förbrukar ökar inte vår vikt. ‘
€;:~’~
Därför, njut av Ert kaffe
och söta med socker
– riktigt socker!
INGENTING KAN
ERSÄTTA
DEN RENA, GODA
SOCKERSMAKEN!!!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism