Print Friendly

Några funderingar kring den utrikespolitiska debatten

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÅGRA FUNDERINGAR KRING
DEN UTRIKESPOLITISKA DEBATTEN
Av krigsarkivarien BIRGER STECKZEN
OM MAN studerar händelseutvecklingen i världen under de sista
åren, finner man snart, att de utrikespolitiska problemen kommit
att överskugga alla andra angelägenheter. Det har gått utrikespolitik i en rad frågor, de må nu beröra icke blott internationella
kombinationer utan även upprustning, ekonomi, religion, litteratur och idrott. Det är tvivelaktigt om det svenska folket har detta
fullt klart för sig, ja ibland gripes man av misstanken att inte
heller de opinionsbildande kretsarna i tillräcklig grad uppmärksammat det stigande utrikespolitiska trycket, som riktat sig även
mot Sverige.
Utrikespolitik är inget lätthanterligt ämne. Det kräver djupgående studier i de olika ländernas politik och ideologi, det kräver
förmåga att fatta de historiska sammanhangen och utvecklingstendenserna, det kräver ingående kännedom om de militärpolitiska
faktorerna, det kräver också frigjordhet från det invanda schablontänkandet och det inrikespolitiska taktikspelet. Till skillnad
från stormakterna har Sverige ingen riktig tradition att bygga
på i fråga om den utrikespolitiska debatten. Vi kände oss länge
och väl stå utanför det internationella maktspelet och ansågo oss
därför icke behöva spilla många tankar och ord på de utrikespolitiska spänningarna i världen, vilka enligt vår uppfattning
föga eller intet angingo oss. »Svensk utrikespolitik är att ej ha
någon utrikespolitik alls», så utlät sig vid sekelskiftet en tongivande svensk politiker, som fått åtskilliga efterföljare. Detta
betraktelsesätt uppövade en vana att skjuta från oss alla obehagliga problem. Vi klädde gärna den bistra verkligheten i en förskönande förklädnad och lurade oss själva att tro på förklädnaden.
Förvisso gjordes aktningsvärda försök att påvisa det riskabla i
denna attityd. Unionskrisen och försvarsfrågan gåvo under tiden
före första världskriget anledning till ganska öppenhjärtiga de- 3- 503441 Svensk Tidskrift 1950 31
Birger Steckzen
batter. Vad särskilt beträffar högerpartiet, framträdde flera män
– såsom Harald Hjärne och Rudolf Kjellen – vilka både i och
utom riksdagen på ett inträngande sätt belyste det utrikespolitiska
skeendet och dess influens på svensk politik. Å ven högerns tidningspress kommenterade ganska flitigt Sveriges utrikesproblem,
särskilt åren före första världskriget. Likaså tog Svensk Tidskrift
aktiv del i den utrikespolitiska debatten. Faktiskt röjde högern
ett vaket intresse för de utrikespolitiska angelägenheterna, ja
man kan säga, att högern på vissa viktiga avsnitt tolkade händelseutvecklingen riktigare än de andra partierna.
Huru ter sig den utrikespolitiska debatten i våra dagar~ Om
vi här hålla oss till tiden efter det andra världskrigets slut, torde
kunna sägas, att de olika partierna och deras pressorgan ingalunda
stå oberörda inför det utrikespolitiska skeendet, men att – bortsett från enstaka röster – deras intresse icke stegrats i samma
takt som de utrikespolitiska frågornas avancerade frammarsch
på firmamentet. Debatten har kommit några hästlängder efter
utvecklingen. Alltjämt råder en påtaglig skygghet inför att gå
problemen in på livet. Man drar sig för att nämna sakerna vid
deras rätta namn för att ej »utmana» någon, man söker skyla
över riskerna för att icke oroa det svenska folket och derangera
dess utrikespolitiska trossatser. Betecknande är att flertalet av
våra stora tidningar med iver behandla de utrikespolitiska förhållandena på Balkan och i Kina och Indonesien men att de äro
mer fåmälda, när det gäller svensk utrikespolitik. Ännu mer karakteristiskt är, att våra politiker och tidningar med stor kraft
och kunnighet ägna sig åt de inrikespolitiska problemen och därvid kunna offra nästan hur mycket utrymme som helst på analyser av skattefrågor och mjölkpriser, men att de, när det gäller
den viktigaste av alla frågor – den svenska utrikespolitiken –
gärna ställa sig avvaktande eller nöja sig med några allmänna
fraser.
Man skulle önska, att de ledande krafterna i samhället ägnade
ökat intresse åt de utrikespolitiska angelägenheterna och ansloge
mer tid åt studiet och debatterandet av dessa. Även när pauser
inträda i det utrikespolitiska skeendet, bör förberedelsearbetet pågå
och diskussionen hållas igång. Att som hittills skett lägga ner huvudkraften på inrikespolitiken medför, att man står oförberedd
och famlande, när plötsligen en akut utrikespolitisk sitnation inträffar. Man har då svårt att precisera en klar handlingslinje,
därför att man ej i tid gjort klart för sig förutsättningarna för
32
Några funderingar kring den utrikespolitiska debatten
och konsekvenserna av olika alternativ. Ett skolexempel härpå
utgör de nordiska paktförhandlingarna.
Om man går till de tre stora utrikespolitiska debatterna i riksdagen under sista tiden- den 4 februari och 29 juni 1948 samt den
9 februari 1949 – och om man vidare studerar de uttalanden, som
för övrigt gjorts av de olika partiernas representanter, visar det
sig, att endast få av talarna trängt in i ämnet och anlagt större
perspektiv på vår utrikesfråga. Det stora flertalet av inläggen
domineras av inrikespolitiska synpunkter. För de båda första
riksdagsdebatternas vidkommande kom inrikespolitiken att spela
en så mycket större roll, som riksdagsmannaval skulle äga rum
hösten 1948, varför man ej ville äventyra något genom mer avancerade uttalanden. Många iakttagare gjorde den reflexionen, att
taktiksynpunkterna trängde in på det utrikespolitiska fältet, att
partipolitiken inkräktade på rikspolitiken. I stället för klara signaler svarvade man till några grumliga fraser, som kunde tolkas
både på det ena och på det andra sättet. Det gällde att ej säga
något, som kunde stöta väljarna för huvudet eller utnyttjas av
konkurrentpartiernas agitatorer.
Åven högern smittades av denna anda. Huruvida detta bidrog
till högerns svåra nederlag vid riksdagsmannavalet, är svårt att
säga. Säkert torde emellertid vara, att högerns politik icke verkade
attraherande på de yngre årgångarna inom väljarkåren, där man
nog på sina håll väntat sig från högerns sida ett dristigare grepp
på utrikesfrågorna och där man kände sig desillusionerad av att
icke erhålla klara appeller.
Det är självfallet att meningarna kunna vara delade rörande
den rätta utrikespolitiska kursen. Denna artikel siktar heller icke
så mycket på det utrikespolitiska programmet som fastmer på den
utrikespolitiska debatten, dess intensitet och dess karaktär. Men
självfallet kan man ej dryfta debatten utan att i någon mån även
beröra programpunkterna och kritisera dem. Beträffande debattens
intensitet eller brist på intensitet har jag redan yttrat mig. I fråga
om dess karaktär vill jag framlägga några synpunkter. Vad som
väl bör råda enighet om i alla partier, det är att åsikterna skola
vara grundade på reella ting och ej på känslotänkande och taktikhänsyn eller på den sortens tankelättja, som består däri, att man
automatiskt följer i uppgångna spår. Vidare kunna väljarna
kräva, att programmen dels äro klart avfattade och utförligt motiverade, dels redovisa för den praktiska tillämpningen. Som en
huvudregel bör väl gälla, att det utrikespolitiska programmet
33
Birger Steckzen
skall under de närmaste åren framåt visa sig vara hållbart vid
en eventuell världskonflikt.
Kan man påstå, att partiledningarnas programuttalanden uppfyllt dessa villkort Härtill torde man icke kunna säga ett oreserverat ja. I detta sammanhang kan man ej undgå att fästa sig vid
uttrycket alliansfri utrikespolitik, vilket ingår i samtliga partiers
program. För en vanlig människa är det inte så lätt att fatta
logiken och innebörden i denna programpunkt. Den kan tolkas
som ett fasthållande vid den doktrinära neutralitetslinjen i händelse av ett tredje världskrig. Utgångspunkten för denna handlingslinje är, att »vi har en liten chans» att klara oss från att dras
in i kriget. Detta är onekligen riktigt men huvudproblemets kärnpunkt ligger väl i att göra en avvägning, huruvida denna lilla
chans bör tillmätas större betydelse än de risker, som äro förknippade med denna handlingslinje. Det kan erinras om att den
allmänna utvecklingen på det ideologiska, utrikespolitiska, militärtekniska, ekonomiska och kulturella området pekar i helt annan
riktning och att den tilltagande kollektiviseringen av nationella
enheter – både i fred och krig – ökar vanskligheterna för den
ensamstående staten.
Det var väl i känslan av »den lilla chansens» bräcklighet som
man på ledande håll inriktade sig på att som en parallellinje
åstadkomma en nordisk pakt inom den »alliansfria» utrikespolitikens r{tm. Men då denna pakt var avsedd som en allians mellan
de tre nordiska länderna, blev faktiskt uttrycket alliansfri utrikespolitik något motsägelsefullt. Finessen i uttrycket skulle väl ligga
däri, att man avsåg att skapa ett nordiskt neutralitetsblock, som
stod utanför de två stora maktblocken. Det kan sägas, att ett dylikt
nordiskt block har något större chanser att hålla sig utanför kriget än ett neutralt Sverige- detta under förutsättning att Norge
och Danmark vilja och kunna rusta upp. Med tillkomsten av ett
nordiskt block har dock icke det förut berörda avvägningsproblemet mellan chanser och risker bortfallit. Det kvarstår med
ganska oförminskad styrka.
Efter de nordiska paktförhandlingarnas sammanbrott började
därför i diskussionen dyka upp en tredje handlingslinje. Den består däri, att vi om nöden så krävde och faran klappade på dörren
skulle associera oss med västblocket. Därvid byggde man dels på
förhoppningen att kunna slippa ifrån allt krigsengagemang, dels
på förhoppningen att, om detta ej lyckades, komma på rätt sida i
det psykologiska ögonblicket. Detta tvådelade system har eo ipso
34
Några funderingar kring den utrikespolitiska debatten
sitt berättigande men man har ej alls rett ut, hur det skall omsättas i praktiken och om det verkligen är effektivt. Tydligen har
man ej observerat, att för de båda delarna i systemet gälla skilda
betingelser. Att i ett krisläge plötsligt göra ett mästersprång
från neutralitet till stormaktsallians och därvid komma ner på
fötterna, det fordrar en akrobatisk färdighet, som nästan överstiger den mänskliga förmågan.
Den alliansfria utrikespolitiken med dess olika variationer har
lett till att Sverige nu står helt isolerat. Huru man än vänder och
vrider på uttrycket alliansfri utrikespolitik, innebär det ej någon
klar definition och kan därför ej bli något ordentligt riktmärke
för svensk utrikespolitik.
Rörande de nordiska paktförhandlingarna kan det vara på sin
plats att säga några ord. Först och främst kan framhållas, att
Sveriges utrikespolitik icke blir bestämmande för världspolitiken
utan att det är världspolitiken som blir bestämmande för frågan
om krig eller fred, även för Sveriges vidkommande. Svensk ut~
rikespolitik blir icke bedömd så som vi svenskar själva skulle
vilja ha den bedömd utan så som stormakterna med utgångspunkt
från sina syften och värderingar utforma sina system. Sverige är
fastkedjat vid världspolitikens svänghjul.
Det är så mycket större skäl att understryka detta som det internationella samarbetet- särskilt på ekonomiens och kommunikationsväsendets område – tagit en sådan utveckling, att ett land
av Sveriges struktur ej kan isolera sig utan tvingas att på mångfaldigt sätt engagera sig i detta samarbete med allt vad det för
med sig av utrikespolitiska konsekvenser.
Till följd härav kan den nordiska pakten- även om de tre nordiska länderna vore i alla avseenden samstämmiga (vilket de ej
äro) – knappast betraktas som en slutgiltig lösning. Den utgör
en viktig etapp men föga mer. Nu har debatten om den nordiska
pakten kommit att undanskymma den stora målsättningen, som
gäller problemet att i en eventuell världskris befinna sig på rätt
sida. Att detta är huvudfrågan ha säkerligen alla klart för sig
men av opportunitetsskäl har man undvikit att ta ställning därtill. Obenägenheten att dryfta och fixera själva slutmålet förklarar den tankeoreda, som är rådande på många håll.
Högern har dessbättre ej svävat på målet i fråga om vår samhörighet med de västra demokratierna men den har icke – lika
litet som de andra partierna – klarlagt huru man skall gå till
väga för att lösa problemen i avgörande stund. Man tycks reso- 35
Birger Steckzen
nera som så: den dagen den sorgen, det skall nog reda sig på något
sätt. Ett utrikespolitiskt engagemang är emellertid ej något som
i en hast kan improviseras en kvart över tolv utan det måste
byggas upp metodiskt och under ett längre tidsavsnitt. Detta gäller både i fråga om folkopinionens bearbetning och beträffande
de tekniska arrangemangen.
Man fäster sig här vid att de militärpolitiska faktorerna blivit
nästan helt undanskymda i den utrikespolitiska debatten. I riksdagen ha de i mycket ringa utsträckning uppmärksammats, med
få undantag har även tidningspressen gått förbi dem. Utrikespolitiken och försvarspolitiken ha behandlats som två skilda element, ehuru de strängt taget äro som siamesiska tvillingar. Allmänheten har icke fått ordentlig upplysning om de militära förutsättningarna för och konsekvenserna av de olika utrikespolitiska
alternativen- neutralitet, nordisk pakt, atlantpakt. Den har högst
dimmiga begrepp om våra egna resurser och behovet av hjälp
utifrån, skillnaden mellan förberedd och improviserad hjälp, krigskonstens utveckling och dess inverkan på vår utrikespolitik, de
ekonomiska anspråken på vårt försvar i det ena och andra alternativet. Allmänheten har varit satt på svältkost i dessa avseenden.
Högerns uppträdande härvidlag har för många varit en besvikelse. Den har icke närmare gått in på dessa problem och icke
berikat den sakliga debatten i den utsträckning som varit önskvärt. Högern har en klar instinkt för sambandet mellan utrikes- _politik och försvarspolitik och har alltid på ett synnerligen aktivt
sätt kämpat för ett effektivt försvar. Men den har icke utnyttjat
den utomordentliga chans som erbjudit sig under efterkrigsåren,
nämligen att systematiskt redogöra för de militära faktorernas
sammanhang med de utrikespolitiska problemen. Ett dylikt förfarande ter sig så mycket naturligare som de militära synpunkterna spela en så framskjuten roll i det utrikespolitiska dagsläget.
Det finnes anledning att i utdrag citera några av Harald Hjärnes
uttalanden våren 1914, vilka än i dag ha relevans. Han skriver:
»Hos oss har man alltför länge dragit sig för att rätt framhålla
och betona det nödvändiga sammanhangent mellan försvar och utrikespolitik. Man har av ett slags missriktad blyghet inbillat sig,
att blott och bart påpekandet av en ömtålig ställning till något
grannland skulle ytterligare försvåra denna ställning och bringa
krigsfaran i närmare synhåll.» … »Hos oss har försvaret lidit
starkt avbräck genom denna besynnerliga återhållsamhet. Alla
dithörande anordningar ha fått någonting tomt och ändamålslöst
36
Några funderingar kring den utrikespolitiska debatten
över sig, åtminstone i den stora mängdens ögon, därför att man
velat liksom försvara sig i allmänhet emot vem det vara månde.»
… »Det må här vara nog att så bestämt som möjligt säga ifrån,
att vår fara kommer från den ryska utvidgningslusten, att varje
annan fara, från vilket håll som helst, står i samband med denna
fara, att alltså varje sund svensk ‘utrikespolitik måste, utan hämmande ängslan men också utan lättrogen hoppfullhet, grundligt
orientera sig med oavlåtlig hänsyn till just den ryska faran.» …
»Allra minst böra vi, i det fåfängliga hoppet att avväpna ryska
misstankar, avhända oss vår nationella handlingsfrihet till Rysslands förmån eller genom onödiga förklaringar försätta oss i en
falsk ställning till andra makter, på vilkas vänskapliga tänkesätt
vi ej ha något skäl att tvivla.»
Högerns ledning kan med visst fog anföra till sitt försvar, att
den, när det gäller utrikespolitik, ej kan tala så fritt och öppenhjärtigt som den själv önskat. Denna ursäkt har emellertid ej
högerns tidningspress. Av den, – och detta gäller särskilt de ledande organen- väntar man ett klarare språk och en intensivare
upplysningsverksamhet.
Det är mig angeläget att framhålla, att den här framförda kritiken icke är avsedd att stjälpa utan att hjälpa. En öppen debatt i
dessa principfrågor är bättre än ingen debatt alls. Att jag här
särskilt sysslat med högern beror därpå, att man som högerman
speciellt intresserar sig för detta parti och blir lyhörd för det som
enligt ens mening fattats i dess program och verksamhet. Man
skulle med ett ord önska, att högern skötte den utrikespolitiska
debatten lika effektivt som den inrikespolitiska. För fullständighetens skull må framhållas, att det även finnas ljusa inslag i bilden. Till dem kan man bl. a. räkna de inlägg, som under sista halvåret gjorts av högerns ungdomsförbunds ordförande professor Gunnar Heckscher, senast i Svensk Tidskrifts novembernummer 1949.
När det gäller t. ex. undervisningsfrågor och socialpolitik kan
en vanlig medborgare i regel bygga på egna erfarenheter och med
hjälp därav pröva de olika förslag, som komma fram i debatten.
Så är däremot ej fallet beträffande utrikespolitiken, som ligger
utanför den vanliga medborgarens sfär och därför ej är lätt begriplig. Det faller alltså i denna sak ett alldeles särskilt ansvar
på det ledande skiktet inom politik och press. På dess lott faller
att utförligt redovisa för allmänheten alla de faktorer som öva
inflytande på det utrikespolitiska bedömandet. Härvidlag har hö-
gern stora möjligheter att göra sig gällande.
37

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism