Print Friendly

Några drag i vårt framtida försvar

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÅGRA DRAG I VÅRT FRAMTIDA FÖRSVAR
Av generallöjtnant THORD C:SON BONDE
FöR VARJE år utvecklas atomvapnen alltmer. Nya typer av uranoch vätevapen framställs. Lagren av
dessa vapen ökar. Stormakterna
disponerar redan nu atomstridsmedel i så riklig omfattning, att användningen icke behöver begränsas
till ett fåtal exklusiva mål. Atomvapen torde redan nu få betraktas
som konventionella vapen.
Även på robotområdet går utvecklingen snabbt framåt. Flera robottyper är redan i tjänst inom stormaktsblocken. Interkontinentala robotar beräknas kunna utnyttjas av
några stormakter inom en icke alltför avlägsen framtid. I Sverige är
robotarna ännu på försöksstadiet.
De kan beräknas införas i krigsorganisationen tidigast i början av
1960-talet. Ett undantag är pansarvärnsrobotar, som redan nu är under anskaffning för armens och
kustartilleriets räkning.
Den alltmer ökande tillgången på
kärnvapen och vapenbärare i form
av robotar är den faktor, som för
överskådlig tid framåt kommer att
ha den största inverkan på de militära maktmedlens utformning och
användning.
Atomstridsmedel och sårbarheten
Ett måls sårbarhet för atomvapenanfall är en funktion av dess
skydd, rörlighet och förmåga att
undgå upptäckt samt möjligheterna
att reparera eller snabbt ersätta
det. Ett fullgott fortifikatoriskt
skydd mot fullträff av atomvapen
kan ej åstadkommas. Därför blir
främst övriga skyddsåtgärder avgörande för sårbarheten. Beslut om
insats av kärnvapen måste grundas
på ett tillförlitligt underrättelseunderlag. Detta underlag måste vara
så aktuellt, att det äger giltighet
ännu vid den tidpunkt, då vapnet
kan insättas. Motåtgärderna blir
därför omgrupperingar (kräver rörlighet hos målen), maskering samt
skenanläggningar. Genom sådana
åtgärder liksom genom glesa grupperingar kan åstadkommas, att det
ej blir stridsekonomiskt lönande att
sätta in atomstridsmedeL
De aktuella målen för atomvapen
kan schematiskt indelas i två grupper, rörliga och fasta. Till den förra
kan hänföras sådana mål som civilbefolkningen samt huvuddelen
av mark-, luft- och sjöstridskrafterna inklusive rörliga robot- och
——– -~–
kustartilleribatterier. Till den senare gruppen kan hänföras bl. a.
tätorter, permanenta befästningar,
större förråd, krigsindustrier, kommunikationer (järnvägar och landsvägar, hamnar och civila flygplatser), flygbaser, marina baser, fasta
robot- och artilleribatterier.
De fasta målen kan ej genom utspridning och omgrupperingar undgå verkan av atomvapen. En presumtiv angripare har möjlighet att
bestämma läget av dem redan i fred.
Vid krigsutbrott kan atomvapen
omedelbart insättas mot dem. Motåtgärderna måste därför främst gå
ut på att före krigsutbrott ge dessa
mål så starkt fortifikatoriskt skydd
som möjligt. Härigenom begränsas
verkan av atomvapen. Krigsindustrier samt större och betydelsefulla
förråd kan t. ex. skyddas i bergrum.
Fasta robot- och artilleribatterier
kan ges en viss grad av fortifikatoriskt skydd, varifrån de kan lösa
sina stridsuppgifter. stridsfartyg
och flygplan kan ges visst skydd i
sina baser. För att komma till verkan måste de emellertid lämna
dessa. Några typer av mål, t. ex.
kommunikationer, kan däremot ej
skyddas. Detta kan komma att vä-
sentligt försvåra strategiska omgrupperingar och underhållstransporter. Hamnarnas och övervattensfartygens sårbarhet för flyganfall
gör det ej heller möjligt att i nämnvärd grad ersätta transporterna till
lands med sjötransporter. Förnö-
denheter måste därför från början
läggas upp i större skyddade och
42- 573449 Svensk Tidskrift H.10 1957
607
(eller) i många små och utspridda
förråd inom sannolika invasionsområden.
Av de rörliga målen, kan armestridskrafterna – även deras Ullderhållsförband — undandra sig
verkan icke blott genom sin rörlighet och förmåga till utspridning och
omgrupperingar utan även genom
att utnyttja terrängens skyddande
egenskaper, maskering och skenanläggningar Även under förflyttning och strid bildar markstridskrafterna med den taktik, som nu
tillämpas, sällan tillräckligt stora
mål för att motivera anfall med
atomvapen. De är över huvud taget
uthålligare än andra mer basberoende stridskrafter.
En utrymning av civilbefolkningen från tätorterna innebär för
vår del en förflyttning av omkring
3 miljoner människor. Detta är en
tidskrävande och samhällsomvälvande procedur. Dessförinnan är civilbefolkningen mycket sårbar för
atomvapenanfalL
Sammanfattningsvis kan sägas,
att atom- och robotvapen har givit
möjligheter till väsentligt större
eldverkan,
att armestridskrafternas sårbarhet
för atomvapenanfall är förhållandevis liten,
att flertalet övriga stridskrafter är
mera sårbara genom att de är
beroende av fasta baser, som ej
kan motstå atomvapenanfall,
att civilbefolkningens sårbarhet
gradvis minskas efter hand som
utrymning genomförs samt
‘~!!Jiill.#IJ.IJJ!IJQIJII!l..,IJ”‘I\IJ!OI…!Is…._.~•nc·
608
att kommunikationerna är mycket
sårbara.
Dessa förhållanden bör ligga till
grund för den värdering av olika
försvarsåtgärder och deras roll som
måste göras för att största möjliga
effekt skall erhållas för insatta medel.
Anfall mot Sverige
Sveriges försvar skall säkerställa
vårt lands fred och frihet. Detta är
det yttersta syftet. Ju starkare försvar för friheten, desto större utsikter, att freden bevaras. Kravet på
frihet och oberoende har fått klart
uttryck i av riksdagen fastställd
målsättning – en angripare skall i
det längsta hindras få fast fot på
svensk mark.
Om krigsmakten skall kunna
uppfylla målsättningens krav och
därmed verka fredsbevarande måste
den vara i stånd att avvisa angrepp.
För att försvaret skall kunna planläggas rätt måste därför syftet med
och metoderna för angrepp bedö-
mas oberoende av den större eller
mindre sannolikheten för anfall
över huvud taget.
Sveriges territorium är knappast
något anfallsobjekt i och för sig
utan har intresse främst i ett större
sammanhang sett mot bakgrunden
av maktgrupperingen i kringliggande länder. Man kan härvid ej
utgå enbart från dagens militärpolitiska läge. Krigsmaktens utformning kan ej ses på kort sikt. Tiden
mellan beslut och resultat i form
av genomförda ändringar blir bl. a.
på grund av den tekniskt betonade
materielen allt längre. Endast en
framsynt bedömning är realistisk.
Möjligheterna till förskjutningar i
maktgrupperingen måste därför beaktas. Sprickor har redan varit
skönjbara inom dagens båda maktblock. Tysklands enande är en hittills olöst fråga. Den nationella frihetskarnpen i Mellersta östern och
Afrika kan förorsaka förändringar
i blockbildningarna. Förändringarna kan komrna att ske utan
öppna krigshandlingar. Man får
därför icke låta sig förledas av dagens politiska läge och spekulationer över de militära maktmedlens
fördelning inom de nuvarande båda
maktblocken som något bestående
för längre tid. Ett enat Tysklands
väg i framtiden är t. ex. oviss. En
utveckling mot att denna makt använder sina stridskrafter för egna
syften, vilka kanske icke samrnanfaller med Västs intressen, får icke
helt uteslutas. Läget vid östersjö-
utloppen kan då bli ett helt annat
än vad som nu bedörns troligt.
Även andra utvecklingslinjer i den
militärpolitiska situationen är tänkbara.
Sveriges geografiska läge är emellertid oföränderligt. Vårt land kornmer – i likhet med övriga skandinaviska länder – alltid att ligga
under starka mellan- och östeuropeiska landmakters tryck. För
Nordkalotten och östersjöutloppen
har båda de nuvarande maktblocken tydligt demonstrerat sitt in••
tresse. Dessa områden med sina
havsförträngningar kommer även
framgent att bibehålla sin strategiska betydelse. Vägarna dit går
delvis över vårt land.
Ett helt eller delvis svagt försvarat Sverige kan i ett krigsläge tvinga
ett maktblock att utsträcka sitt inflytande till vårt land främst för
att förekomma andra parten. Ett
militärt vakuum frestar till angrepp. Att avstå härifrån innebär,
att man överlämnar fördelarna av
att besitta territoriet till motståndaren.
För att säkerställa besittningen
är i n v a s i o n, i vilken flyg- och
fjärrvapenanfall utgör en integrerande del, direkt mot det eftertraktade territoriet den snabbaste och
säkraste anfallsmetoden. Den moderna krigstekniken medger icke
omvägar till målet vare sig beträffande väg eller sätt. Motståndarens
ripost kan då komma före. Tidsfaktorn är avgörande. Närheten till
östersjöutloppen respektive Nordkalotten gör Sydsverige och övre
Norrland till eftertraktade områ-
den. Redan från fredsbevarande
synpunkt är ett starkt försvar av
dessa landsändar angeläget och
kommer sannolikt att så förbli. En
framgångsrik kustinvasion mot
Sydsverige berör dessutom så vitala områden, att angriparen snabbt
kan betvinga oss helt. Detta blir
än mer fallet om stöten riktas mot
centrala Sverige. Vi måste därför
med hänsyn till det storstrategiska
läget och kravet på ett fredsbeva- 609
rande försvar kunna försvara dessa
båda ytterområden samtidigt och
dessutom gardera centralområdet i
vårt från strategisk synpunkt alltför långsträckta land. Kvantitetskravet måste därför sättas högt,
vilket ofta förtiges. Tesen att kvalitet under alla omständigheter
skall sättas före kvantitet är icke
riktig.
Försvaret av Sydsverige, främst
Skåne, och övre Norrland åvilar
flygvapnet och armen, förstärkt
med kustartilleri. Framför östra
Mellansverige ligger skärgårdsområden som en skyddande barriär
från öregrundsgrepen till Kalmarsund. Den erforderliga garderingen
kan här åstadkommas bl. a. med
marinstridskrafter, främst kustartilleri och lätta sjöstridskrafter,
som i skärgårdarna finner skyddade basområden. Detta primära
försvar bör åstadkomma den tidsfrist som möjliggör i första hand
flyg- och i andra hand armestridskrafters omgruppering från Sydsverige för att förstärka försvaret
i östra Mellansverige.
Invasionsförsvaret måste uppbyggas med hänsyn till den moderna invasionstekniken. Den militärtekniska utvecklingen har bl. a.
medfört, att som förberedelse till
alla former av invasion eldverkan
kan erhållas snabbt och med utomordentlig styrka. Långvariga förberedelser i form av upprepade flyganfall och beskjutning med markeller sjöartilleri är ej längre nödvändiga. Bekämpning av försvara- 610
rens kommunikationer och flygbaser kan ske snabbare än tidigare.
Invasion över sjön kan ske med
specialtonnage direkt från kust till
kust. Områden långt innanför kust
och gräns kan snabbt besättas genom luftlandsättning, som framgent kan utföras i större utsträckning än tidigare. Periferiförsvaret
måste kombineras med ytförsvar.
Invasionsförsvarets stridskrafter
måste ha ökad rörlighet och eldkraft för att framgångsrikt kunna
föra striden. De måste vara organiserade på små enheter i tillräckligt
antal för att kunna undandra sig
verkan av angriparens högeffektiva
vapen och för att tåla oundvikliga
förluster.
Samtidigt med invasion mot för
angriparen betydelsefulla områden
kan han också tillgripa h e mo r t s b e k ä m p n i n g för att
framtvinga snabb kapitulation. Med
nutida medel finns möjligheter att
genom överraskande anfall med
kärnvapen, burna av flygplan eller
robotar, åstadkomma stora förluster hos civilbefolkningen i hemorten, särskilt om anfallen insätts i
ett krigs inledningsskede, innan
tätorterna ännu är utrymda. Ett än
så starkt aktivt luftförsvar kan ej
hindra, att en del av de anfallande
flygplanen och robotarna når sina
mål och där åstadkommer stor verkan. Förvarningstiden vid luftanfall minskas alltmer. Civilbefolkningen hinner ej alltid uppsöka
.skyddsrummen.
Med hänsyn till denna utveck- ‘·
ling måste en omvärdering ske
inom hemortens luftförsvar. En
förskjutning blir nödvändig till förmån för det s. k. passiva luftförsvaret. Vi har inga möjligheter att
bygga upp anfallsmedel, som genom
angrepp på motståndarens flyg- och
robotbaser i avgörande grad kan
minska verkan av hans luftkrigföring. Våra motåtgärder måste
därför främst inriktas på i fred
effektivt verkande underrättelsetjänst och förberedelser för en långt
driven utrymning av områden, som
kan tänkas komma att utsättas för
kärnvapenanfalL skyddsmöjligheterna inom vårt vidsträckta land är
dess bättre förhållandevis goda. Civilförsvaret måste ges tillräckliga
resurser för att genomföra sina
uppgifter. Beslut om utrymning och
undanförsel måste fattas i tid. Den
skadeavhjälpande verksamheten
kommer att kräva avsevärda insatser. Civilförsvaret behöver därvid bistånd. Armeförband lämpar
sig särskilt för denna uppgift.
Vårt aktiva luftförsvar får emellertid icke eftersättas. Det erfordras
icke minst av psykologiska skäl
och för att hindra motståndaren
från oinskränkt luftkrigföring, varvid han förutom sina modernaste
luftstridskrafter även kan sätta in
äldre, mera långsamtgående flygplan och robotar. Luftförsvarsrobotar bör snarast inordnas i det
aktiva luftförsvaret för att höja
dess effektivitet. Även om det aktiva luftförsvarets skyddande effekt
minskar i hemortsförsvaret, om an- .~—-·””–”””-.,.’~··”””””……:………–….._______________ ..
griparen använder atomvapen, är
det fortfarande en nödvändig del i
invasionsförsvaret.
Försvaret bör utformas främst
med hänsyn till den angreppsmetod, som sålunda bedömts farligast
för vårt land- invasion i förening
med flyg- och fjärrvapenanfalL
Härför krävs såväl ett effektivt
verkande civilförsvar, kompletterat
med andra luftförsvarsåtgärder,
som en krigsmakt konsekvent uppbyggd för att under tillräcklig tid
kunna avvärja invasion i vidaste
bemärkelse.
Krigsmaktens utformning
Invasion i förening med flyg- och
fjärrvapenanfall skall avvärjas av
alla försvarsgrenar i samverkan.
Olika komponenter måste avvägas
med hänsyn till framtida krav. Vad
som nu projekteras kommer till användning först om ett flertal år.
Det går icke att förbehållslöst slå
vakt om sådana delar i försvaret,
som på längre sikt icke längre kommer att uppfylla kraven, även om
de framkommit under stora ekonomiska uppoffringar. De framtida
tekniska hjälpmedlen måste värderas och tillsammans med nu befintlig, även i framtiden fullt tjänstbar
materiel infogas i krigsorganisationen på från operativ synpunkt
bästa sätt. Det är icke fråga om en
balansering av försvaret mellan de
olika försvarsgrenarna enligt givna
procentsatser utan en fråga om en
realistisk utvärdering av stridsmedel och stridsmetoder för att lösa
611
de operativa uppgifterna. Avvägningen måste göras så, att krigsmaktens samlade effekt och förmåga att uthärda förluster blir den
största möjliga med hänsyn till vårt
läge och våra resurser.
Inom invasionsförsvaret måste
även framgent den principen gälla,
att angriparen om möjligt bör bekämpas redan utanför vår kust och
landgräns. Härför lämpar sig inom
den närmaste framtiden särskilt
attackflyg. Senare tillkommer robotar, som skjuts ut direkt från vårt
territorium. Härigenom ökas djupet och segheten i försvaret. styrkan minskas hos de fientliga stridskrafter, som når fram till vårt landterritorium och vilka våra där insatta styrkor snarast skall hejda
och om möjligt slå. Det är verklighetsfrämmande att tro och oförsvarligt att inge den förhoppningen,
att en småstat enbart med högtekniska stridsmedel skulle kunna avvärja en stormakts invasionsförsök
redan utanför landets gränser och
kuster. Till en sådan upprustning
har vi icke erforderliga resurser.
Endast markstridskrafter kan
hejda en framryckande fiende och
tvinga honom till den koncentrering av styrkorna, som utgör en
förutsättning för att en atomvapeninsats skall bli verksam. För att
undgå verkan av våra atomvapen
kan motståndaren söka innästla
mindre styrkor över gränsen, över
sjön och genom luften mot en stor
yta. Kravet på tillräckliga stridskrafter för ytförsvar framstår här- – – – – – – – – – – – –
612
vid med skärpa. Ett aldrig så välutbildat och effektivt förband kan
verka endast på en plats i taget.
Våra armestridskrafter måste därför ha en viss minimistyrka. Detta
innebär ej, att starka armeförband
skall finnas överallt, men att fienden, var han än kommer, snabbt
kan inrapporteras, att vissa styrkor (lokalförsvarsförband) därefter
kan ta upp strid för att fördröja honom eller begränsa hans utbredning, till dess operativa enheter i
erforderlig omfattning hinner samlas för att slå honom. Inom armens
organisation måste således finnas
dels tillräckligt många operativa enheter av hög kvalitet, dels också
talrika lokalförsvarsförband, som
från början skall grupperas inom
de områden där gräns-, kust- eller
luftinvasion är sannolik, dels också
någon form av bevakning, som skall
kunna verka inom hindets alla delar.
Tidigare har påvisats, att kommunikationernas sårbarhet kan
komma att försvåra strategiska
omgrupperingar och underhållstransporter. För att invasion skall
kunna avvärjas, måste därför operativa enheter redan från början
grupperas i anslutning till de sannolikaste invasionsområdena i ett
sådant antal, att avgörande strid
kan upptas utan att förstärkningar
från andra mera avlägset liggande
landsdelar avvaktas. Detta kräver,
att antalet operativa enheter blir
jämförelsevis stort och att de så
långt möjligt även är lokalt rekryterade, varigenom även mobiliseringstiderna minskas och beredskapskravet kan tillgodoses bättre.
Med hänsyn till den framtida stridens natur blir många små, rörliga
och eldkraftiga enheter värdefullare än ett fåtal stora.
Armestridskrafterna behöver de
övriga försvarsgrenarnas stöd. Av
särskild betydelse är flygstridskrafternas medverkan icke minst på
grund av de efter hand ökande riskerna för luftinvasion. De kan insättas i tidigt skede och på stort
djup. Kraftsamling till vitt skilda
operationsområden kan ske med
kort varsel. Det skydd flygstridskrafterna kan bereda ger ökade
möjligheter att utnyttja armeförbandens rörlighet. Flygstridskrafternas understöd är emellertid tidsbegränsat och beroende av tillgången på intakta baser.
De marina stridskrafterna innebär en värdefull del av försvaret
mot invasion sjöledes. Främst gäller detta kustrobotar, kustartilleri
samt små sjöburna enheter, som
har möjligheter att snabbt undandra sig verkan av angriparens flyg
och robotar i den skyddande skärgården.
I vårt framtida försvar kommer
på längre sikt robotar (luftförsvars-, mark- och kustrobotar) i
allt större utsträckning att komplettera och delvis ersätta jaktflyg,
luftvärn, attackflyg och artilleri.
Atomvapen kommer att ge betydligt
större möjligheter till eldverkan på
kort tid. För att denna eldverkan

skall komma till stånd krävs emellertid stridskrafter, som försvarar
ytan och skyddar bl. a. utskjutningsanordningarna för robotarna.
Ett folk i vapen
I det föregående har påvisats, att
krigsmakten bör uppbyggas främst
för att kunna avvärja invasion.
Detta är väsentligt, om ockupation
skall kunna hindras. Ett ockuperat
land utsätts icke blott för ockupationsmaktens våld utan också för
den andra partens motanfall t. ex.
med atomvapen. De materiella skadorna kan bli mycket stora. Ett
ockuperat land blir över huvud taget ett maktlöst offer för bägge de
krigförande maktblockens syften.
När friheten förlorats kan vägen till
nationens undergång vara kort. En
ockupation kan leda till vårt folks
andliga och kulturella förintelse.
Exempel finns på nationer som
upphört att existera och hela befolkningsgrupper som omflyttats eller utrotats.
Om Sverige invaderas, kan vi
emellertid icke undgå, att delar av
landet kommer att bli krigsskådeplats. Markstriderna får ett väsentligt ökat tempo. Stormaktsarmeerna har tillförts stridsvagnar och
bandgående pansrade personaltransportvagnar i allt större utsträckning. Amfibiefordon och helikoptrar ingår till stort antal. Luftlandsättningar blir sannolika. Allt
detta i förening med den ökade
eldverkan från robot- och atomva- 613
pen gör att den invaderande kan
åstadkomma överraskande genombrott, som tar tid att hejda. striderna kan då snabbt föras ut över
stora ytor. Invasionsförsvaret måste
därför kompletteras med allas beredskap till självförsvar. Varje
krigsduglig svensk bör även allt
framgent få grundläggande vapenutbildning. Den som ej kan beredas
plats inom krigsmakten bör kunna
medverka i en motståndsrörelse.
Ä ven om delar av landet tillfälligt
måste uppges, kan motståndet därvid ändå fortsätta. Vad än händer
måste motståndsviljan hållas levande. Svårigheten att pacificera
ett land är en viktig faktor för en
fiende att räkna med. Vår förmåga
att till det yttersta göra verksamt
motstånd kan få avgörande betydelse för landets fortbestånd. Ett
folk i vapen är mer än någonsin en
realpolitisk faktor.
Sammanfattning
Våra tekniska och ekonomiska
resurser är begränsade. Vi har ett
vidsträckt land. Invasion kan ske
på många platser samtidigt. Tekniken har väsentligt ökat dessa möjligheter. Våra stridskrafter måste
därför ha en viss minimistyrka. De
kan annars ej försvara vårt land.
Kvalitetskravet får ej eftersättas.
För att kostnaderna ej skall bli för
höga fordras en utpräglad kraftsamling till det som är mest väsentligt med hänsyn till krigsmaktens
huvuduppgift – att hindra ockupa- 614
tion. De stridskrafter som även på
lång sikt möjliggör effektivt försvar
av vårt territorium måste i första
hand tillgodoses. Avkall måste gö-
ras på mindre viktiga behov. Grunder för denna omvandlingsprocess
sådan vi ser den i dag har framlagts
i överbefälhavarens studie och förslag. För att vi ej skall bli efter i
utvecklingen är det av största betydelse att beslut snarast fattas för
de närmaste årens verksamhet.
Först därmed erhålles en grund för
de mer genomgripande åtgärder
som blir nödvändiga på ännu längre
sikt.
Utgångsvärdet bör vara, att målsättningen för vårt försvar skall bibehållas även i framtiden. Varje angripare skall i det längsta hindras
att få fast fot på svensk mark.
Grunden för krigsmaktens fredsbevarande effekt kommer därmed att
vara fast.
..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism