Print Friendly

Några aktuella försvarsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


NÅGRA AI(TUELLA
FÖRSVARSPROBLEM
Av riksdagsman JARL HJALMARSON
ANTAG att Ryssland invaderar Finland eller angriper Norge
eller Danmark- standardmotiveringen för dylika företag känner
vi ju väl till vid det här laget. Antag vidare att Förenta Nationerna uppmanar sina medlemmar att lämna den angripne allt möjligt bistånd både i form av krigsmaterielleveranser, basupplåtelser
och genomfartstillstånd för F. N.-styrkor samt direkt stöd i F. N :s
regi av medlemmarnas egna stridskrafter. Hur kommer Sverige
då att ställa sig~ Detta är efter koreakrisens utveckling en central
frågeställning i vår utrikespolitiska debatt, vilket visar hur radikalt själva utgångsläget förändrats under loppet av några få må-
nader.
Efter koreakriget kan aldrig F. N. på nytt bli vad det varit. Man
kan inte en gång använda en internationell organisation som ett
maktinstrument i kampen mellan angripare och den angripna för
att sedan helt enkelt övergå till dagordningen. Det finns numera
blott två möjligheter. Antingen faller F. N. sönder eller också utvecklas det till ett verksamt internationellt redskap i den internationella säkerhetens tjänst. De många och de vackra orden om
samförstånd och fred blir förpliktande ord, som kräver täckning i
annat – än ord.
Uppenbarligen är detta också den svenska regeringens mening,
att döma av utrikesminister Undens uppmärksammade inlägg i
höstens generaldebatt i F. N. Regeringen är angelägen om att F. N.
utvecklas till ett maktinstrument i fredens tjänst. Den tillmäter
medlemstaternas egen politik en avgörande betydelse för främjande av en sådan utveckling. Regeringen måste då även vara
principiellt beredd att rekommendera svenska folket att ta konsekvenserna av vårt lands aktiva medarbetarskap i försöken att
skapa effektiva möjligheter att ingripa mot varje angripare. Intet
folk, inte ens ett litet, kan för egen del göra anspråk på trygg- 487
Jarl Hjalmarson
heten i hägnet av en internationell rättsordning, om det inte är
villigt att påta sig sin del av ansvaret för denna ordnings upprätthållande.
Förpliktelserna inom F. N.-organisationens ram, vare sig de ligger på det juridiska eller endast på det moraliska planet, är av
generell natur. De riktar sig inte mot någon särskild stat. Men i
och med att vi ikläder oss dessa förpliktelser, kan vi inte underlåta
att fråga oss, vad de kan komma att betyda för oss själva i den
värld, som vi lever i just nu och inom överskådlig framtid. Därav
följer att vi inte kan gå förbi de inledningsvis redovisade frågeställningarna. Vi måste tänka igenom dem och vårt ståndpunktstagande kommer att påverka lösningen av hela vårt försvarsproblem.
Det är endast ett sätt att kringgå de intrikata spörsmålen om
man kalkylerar med, att våra militära engagemang skall aktualiseras på allvar först i samband med ett stormaktskrig, i vilket vi
kan falla tillbaka på vår gamla neutralitetslinje, enär krigsutbrottet måste anses liktydigt med F. N:s sönderfall. Då har man
för det första helt bortsett från den mångfald situationer av koreatypen, som kan tänkas uppkomma i framtiden. Men man har än
vidare släppt själva utgångspunkten för resonemanget, övertygelsen att F. N. bör och kan bli ett handlingsdugligt fredsinstrument
och att vårt ingripande därför kan komma att påfordras i en
militär konflikt, där Förenta nationerna uppträder såsom sådana
till frihetens och fredens försvar mot enskilda angripare. Anser
man inte denna hypotes verklighetstrogen, ja då tror man i grund
och botten inte alls på de strävanden att bygga upp en internationell rättsordning, som den svenska statsledningen nu förklarar
sig helhjärtat omfatta.
Erkänner man att dessa synpunkter är riktiga- och så vitt jag
förstår måste man göra det, om man godtar premisserna – då
kan man inte låta bli att förvånas över, i hur ringa grad de synes
influera den aktuella försvars- och utrikesdebatten. Gång på gång
återvänder man i stället till den gamla neutralitetslinjen – som
om ingenting hänt. Gång på gång fortsätter man att diskutera det
svenska försvarsproblemet helt isoler·at från den nya situationen.
Vad kan eljest vara angelägnare än att verkligen upplysa svenska
folket om de högst väsentligt ändrade förutsättningarna för diskussionen~
Det påstås att det engelska utrikesdepartementet på måndagarna
först börjar fungera kl. 11. Förr kommer inte postryttarna från
488
Några aktuella försvarsproblem
Dover fram och hans majestäts utrikesexpedition har ingen anledning att träda i funktion förrän depescherna från hans majestäts ambassadörer anländer. Naturligtvis är detta endast ett älskvärt typiskt engelskt sätt att motivera en hygglig sabbatsvila
– för vilken jag hyser all sympati.
Vi är emellertid inte i det läget att vi hinner avvakta postryttarna. Vi måste på ett snabbare sätt följa vad som händer. Vi
måste fixera vår ställning efter dagens läge i världen – icke efter
gårdagens.
För min del har jag sett som det viktigaste för ögonblicket att
aktualisera själva problemställningen, inte att draga omedelbara
slutsatser. På ett område, det som ligger oss närmast, kanske det
dock må tillåtas att göra ett par påpekanden. Danmark och Norge
tillhör liksom vi Förenta nationerna. Deras primära internationella
förpliktelser hänför sig till F. N. De måste göra sig ungefär samma
frågor som vi när det gäller att bedöma konsekvenserna av dessa
förpliktelser. De vet- som f. ö. hr Und{m understrukit – att det
är otänkbart, att de skandinaviska länderna skulle kunna tvingas
in på olika sidor i ett krig. För oss alla tre är den grundläggande
målsättningen gemensam: att stödja uppbyggandet av en funktionsduglig internationell rättsordning. Ger icke dessa överväganden ökad tyngd åt önskemålet om en förberedd skandinavisk försvarssamverkan för det fall samtliga tre länder dras in i krig~
Och ter sig icke detta krigsfall, vilket redan tidigare av en betydande politisk och militär expertis ansetts mest sannolikt vid
militära förvecklingar i Norden – ter det sig inte om möjligt
ännu mera sannolikt, därest en F. N.-aktion igångsättes för att
hjälpa något av de nordiska länderna mot en ev. fredsstörare~ Bör
inte mot denna bakgrund risken av att en sådan samverkan ges en
förvrängd tolkning i Moskva- vad vränges inte där!- anses väga
mindre tungt i vågskålen än de väldiga risker som är förbundna
med underlåtenheten att förbereda samverkan~
Tidigare har anmärkts, att en skandinavisk försvarssamverkan
icke skulle kunna ha så stor betydelse för oss, så länge Danmarks
och Norges egna försvarsresurser är ytterst obetydliga. Denna
invändning har givetvis inte saknat fog, även om den inte inrymt
hela sanningen. Men i samma mån som den danska och norska
upprustningen nu planenligt fortskrider, förlorar den i bärkraft.
Påståendet att högerns förord för en skandinavisk försvarssamverkan i angiven situation inte varit tillräckligt tydligt preciserat
till sin innebörd har allenast varit en partitaktisk fint av rege- 489
,-: ..
,larl Hjalmarson
ringen. Uppgifterna för en dylik samverkan, i den mån de legat
vid sidan av det i egentlig mening militära området, har klart
definierats i riksdagen (t. ex. beträffande civilförsvaret) och vad
de rent militära uppgifterna angår har hänvisats till det s. k.
mellanalternativet vid de skandinaviska försvarsförhandlingarna,
vars antagande icke förutsatte en gemensam utrikespolitik. Detta
mellanalternativ har av sekretesshänsyn icke kunnat närmare
offentligen ventileras, men dess konkreta innehåll har ju inte varit
någon hemlighet för regeringen.
Oavsett hur vi bedömer utvecklingen i F. N. eller de skandinaviska försvarsproblemen råder emellertid enighet om att vi måste
förstärka vår egen försvarsberedskap. Innehållet i regeringens försvarsförslag och högerns och folkpartiets försvarsmotioner skall
här icke närmare beröras, endast några synpunkter framföras,
vilka kanske hittills inte tillräckligt uppmärksammats.
Den Nothinska kommitten har enhälligt uttalat sig för en kraftig forcering av byggandet av bergrum, bombsäkra oljaanläggningar och liknande. De 25 miljoner, som ö. B. begärt för befästningsarbeten utöver de av Kungl. Maj:t anvisade 17 miljonerna ur
äldre anslag, skall användas främst för att tillgodose några av de
mest angelägna önskemålen ifråga om oljecisterns- och bergrumsbyggen. Det är tyvärr endast en ganska ringa del av det totala
behovet på detta område, som härigenom kan täckas. Desto viktigare är det att dessa medel beviljas. Den byggnation, som det här
rör sig om, kan utan större svårigheter anpassas efter arbetsmarknadsläget på olika platser och dess inverkan på den civila byggnadsverksamheten blir försvinnande liten. Å ven efter ett godtagande av ö. B:s framställning skulle försvarets totala byggnadsvolym icke uppgå till mer än cirka 3% av pågående civila
byggnadsprojekt.
Ett annat utomordentligt viktigt avsnitt av den materiella upprustningen av vårt försvar gäller anskaffningen av radar- och
stridsledningsmaterieL Här finns alltjämt farliga luckor, som
måste fyllas, men vi är beroende av import utifrån. De utländska
radarindustriernas produktionskapacitet kommer inom kort att
vara helt ianspråktagen för Atlantpaktstaternas räkning. Om vi
handlar snabbt torde vi dock fortfarande ha möjlighet att tillförsäkra oss leveranser. På grund av den oklara redovisningsteknik,
som tillämpas under fjärde huvudtiteln, är det för en utomstående
mycket svårt att avgöra, om Kungl. Maj:t har tillräcklig rörelsefrihet för att låta myndigheterna omedelbart träffa leveransavtal
490
Några aktuella försvarsproblem
med de utländska firmorna. Finns ej denna rörelsefrihet, bör den
ofördröjligen ordnas och effektivt utnyttjas.
En av de allvarligaste svagheterna icke endast i Sveriges försvarsorganisation utan även i Danmarks och Norges hänför sig
som bekant till den otillräckliga utbildningstiden för de värnpliktiga. Nedsättningen av de svenska soldaternas första tjänstgöring
till 9 månader har varit särskilt ödesdiger för gruppchefernas vidkommande. Nu har försvarsminister Vougt förmodligen rätt i sin
uppfattning, att värnpliktslagen lägger hinder i vägen för inkallelser till extra utbildning annat än i samband med ett allmänt
beredskapsläge. Den utbildning, som kan ske i ett sådant läge blir
emellertid enligt vad all erfarenhet visar både mindre god och
synnerligen kostsam. Att beteckna detta tillstånd som otillfredsställande får ingalunda tolkas som bristande förståelse för önskemålet, att värnpliktslagen skall vara så pass fast i sin konstruktion,
att de värnpliktiga inte skall behöva gå i ständig ovisshet om
vilka fordringar staten egentligen kan ställa på dem. Det bör dock
icke vara ett olösligt problem att göra en sådan avvägning i lagen
att detta önskemål kan tillgodoses utan att försvarsmakten helt
betages möjligheten annat än i en beredskapssituation att ordna
kompletterande utbildning. Där denna är av hög angelägenhetsgrad bör försvarets behov tillerkännas prioritet framför det enskilda intresset. Beträffande de gruppchefer tillhörande åldersklasserna 1947 och 1948, som nu närmast skall komma ifråga för
en månads extra utbildning, råder allmän enighet om att deras
utbildning måste förbättras. Å ven försvarsministern vitsordar
angelägenheten härav. En vägran från regeringens sida att ens i
detta fall vilja medverka till en höjning av den personella beredskapen skulle stå i obegriplig kontrast till den erkännansvärda
samarbetsvilja regeringen ådagalagt, när det gällt att stärka den
materiella försvarsberedskapen.
I regeringens försvarsförslag ingår även höjt anslag för att öka
säkerhetspolisens resurser. Om önskvärdheten härav finns inga
meningsskiljaktigheter på den demokratiska sidan. Men myndigheternas åtgärder för att hålla femtekolonnverksamhet under uppsikt måste kompletteras av allmänhetens vaksamhet mot dylika
företeelser. Det är nog tyvärr risk för att många människor tror
att faran minskat efter den tillbakagång för kommunisterna, som
utgjorde det mest glädjande inslaget i landstingsvalet. Detta är
naturligtvis ett misstag. Den kommunistiska organisationen för
sabotage och andra former av undermineringsarbete påverkas inte
491
!”: ••
Jarl Hjalmarson
nämnvärt av valutgången. Det är en liten välskolad och fanatisk
minoritet, som anförtrotts uppgiften att vid lämpligt t~dpunkt
sätta in stötarna mot de mest sårbara punkterna i samhället.
Denna minoritet kommer inte att sky några medel för att i ett
kritiskt läge för landet främja ett kommunistiskt maktövertagande. Överallt där kommunismen tilltvingat sig herraväldet, har
nämnda minoritet spelat en utslagsgivande roll – första gången i
Ryssland. Det var som bekant en numerärt oansenlig men omsorgsfullt utvald skara bland de mest partitrogna, som i november 1917
grep makten där och av hela befolkningen var det endast en ytterst
ringa del, som bolsjevikerna hade med sig – knappt 2 promille.
För att myndigheternas arbete till förhindrande av sabotage och
kupper skall få den rätta resonansen hos den demokratiskt sinnade
allmänheten krävs regelbunden upplysning på ett lugnt och sakligt plan om de risker, som föreligger. Det är i första hand myndigheterna själva, som har att bedriva sådan upplysningsverksamhet.
Den utgör ett viktigt led i det program för psykologisk försvarsberedskap, vars närmare utformning inte länge till bör få låta
vänta på sig.
492

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism