Print Friendly

Myterna om internet

Av Lars Anders Johansson | 5 oktober 2012

Per Strömbäck och Pelle Snickars (red)
Myten om internet
Volante 2012

Det var inte de sociala medierna som skapade den arabiska våren, slår den egyptiska feministen och aktivisten Mariam Kirollos fast i sitt kapitel i den nyutkomna antologin Myten om internet, där de två redaktörerna Per Strömbäck och Pelle Snickars samlat ett antal skribenter för att belysa olika föreställningar om nätet. Föreställningar som trots att de är felaktiga är utbredda.

”Man talade inte tidigare om affischrevolutioner”, menar Kirollos som pekar på att de sociala medierna var ett medel, en kommunikationskanal, snarare än förutsättningen för revolutionen i Egypten. Revolutioner har brutit ut runtom i världen långt före Twitter. I själva verket var det få av de som deltog i demonstrationerna i Kairo som hade tillgång till Twitter, ja till internet överhuvudtaget.

Det finns med andra ord en tendens, inte minst inom den opinionsbildande och journalistiska sektorn, att vilja överskattade sociala mediernas betydelse. Det ligger i linje med den felaktiga föreställning som präglat de stora mediehusens affärsmodeller det senaste årtiondet: att man kan ge bort sin produkt gratis och förvänta sig att få igen förlusten genom ökade annonsintäkter. Idag ser vi konsekvenserna i form av tidningsdöd och ständiga nedskärningar på redaktionerna.

Om detta skriver tidigare Wiredredaktören Robert Levine i antologins första text, ”Myten om affärsmodellen”. Vi var ganska många som hade kunnat förutse detta redan när tidningarna började med att lägga ut sitt innehåll gratis på nätet för snart tio år sedan. Påpekade man det då blev man närmast betraktad som en idiot. Annonsintäkterna var framtiden. Journalistiken skulle kunna vara gratis eftersom annonsörerna skulle strömma till. Idag sitter vi med facit i hand. Webbannonser är nästan ingenting värda och tidningarna konkurrerar inte bara med varandra om annonsörernas gunst utan också med för dessa mer attraktiva exponeringsytor som sökmotorer, sociala nätverk och för den delen framgångsrika bloggar.

Man har alltså inte lyckats öka annonsintäkterna, vad man däremot har lyckats med är att vänja läsekretsen vid att journalistik ska vara gratis. Konsekvensen av denna tillvänjning är att det kommer att bli mycket svårt för de mediehus som åter vill börja ta betalt för sin produkt att klara omställningen. I den anglosaxiska världen blir detta emellertid allt vanligare, med New York Times i bräschen.

Att det är svårt att konkurrera med gratis vet alla musik- och filmskapare som inte bara konkurrerar med andras gratisprodukter utan också med sina egna verk i gratis tappning. Nätpiraternas argument om att det skulle vara försvarbart att fildela illegalt eftersom det är så svårt att få tag i musik på ett legalt sätt faller platt inte bara för att det idag är enklare och billigare än någonsin att få tag i laglig musik utan också för att det de facto är omöjligt att konkurrera med samma produkt fast gratis.

Om ett närbesläktat ämne skriver en av bokens redaktörer Pelle Snickars, till vardags forskningschef vid Kungliga Biblioteket, i kapitlet ”Öppet slut. Myten om öppenheten”. Snickars belyser i sin text hur ”öppenhet på nätet” som ofta okritiskt lyfts fram som ett självändamål, i själva verket är en snårskog av principer och intressekonflikter där stora ekonomiska intressen ställs emot varandra. Till exempel bygger en nätjätte som Google hela sin verksamhet på att det råder transparens och beredvillighet att lämna ut så mycket information om oss själva som möjligt – det är vi som är produkten när tjänsterna är gratis. De okritiska förespråkarna för denna förmenta öppenhet gör sig alltså medvetet eller omedvetet till nyttiga idioter som går dessa stora företags ärenden i debatten.

På den andra sidan står företag som Apple, som snarast skulle kunna sägas företräda ett ”slutenhetsparadigm”. Genom att stycka upp internet i applikationer som säljs via företagets egen plattform Itunesstore och skräddarsys efter företagets egen hårdvara, motverkar man precis den typ av transparens som är Googles livsluft.

För den gemene användaren finns givetvis fördelar och faror med båda systemen. I Googlevärlden exponerar vi oss själva och erbjuder våra vanor, åsikter och intressen till försäljning. Det övervakningssamhälle som George Orwell varnade för 1948 är ingenting jämfört med det informationssamlande som vi själva utför som nätaktörer. Till vad denna information kommer att användas och av vem i framtiden har vi ingen aning om.

I Apple- och Facebookvärlden har vi istället valt den bekväma utvägen. Vi får små portionsförpackningar av information levererade i ett användarvänligt gränssnitt. Genom apparna riskerar vi inte att nås av någon information utöver den som appens programmerare bestämt ska ingå i produkten, som också genomgått Apples och Facebooks stundtals drakoniska censur. Genom att ta del av nätet genom Apples och Facebooks filter ställer vi också upp på att dessa företag, utan att behöva försvara eller motivera sina ställningstaganden till synes godtyckligt avgör vad vi ska få ta del av och inte. Debatter har till exempel blossat upp när Facebook censurerat bilder av handikappade barn eller ammande mödrar.

I anslutning till denna diskussion kan det också vara värt att ta upp författaren och journalisten Anders Rydells kapitel, ”Myten om den neutrala koden”. Rydell resonerar kring nätets själva infrastruktur, den kod med vilken programmerarna skapar de arenor på vilka tillbringar allt mer av vår tid och bedriver våra verksamheter. Få av oss som använder nätet dagligen behärskar programmeringsspråket och är därför helt utlämnade åt programmerarna. Få av oss reflekterar också dagligen över detta faktum, att det är den som kontrollerar koden som kontrollerar nätet.

Lagar och regler spelar givetvis roll för hur vi beter oss på nätet, men deras inflytande är betydligt mindre omfattande än kodarnas. För den som inte själv kan koda och förändra förutsättningarna är programmeringskoden snarare att jämföra med naturlagar i den digitala miljön än med världslig lagstiftning. Mänskliga lagar kan man välja att bryta mot, men naturlagar och kod är man tvungen att förhålla sig till, vare sig man vill det eller inte.

Vi vill gärna tro att denna infrastruktur, eller samling naturlagar, är värdeneutrala. Men liksom allt annat som är skapat av människor finns det alltid intressen som styr, individuella, politiska och kommersiella. På samma sätt som det gäller att vara vaksam gentemot de aktörer som agerar på nätet finns det skäl att vara medveten om de aktörer som tillhandahåller plattformarna, och deras agendor.

Myten om internet är en mångfacetterad och tankeväckande bok som sätter ljuset på ett antal av samtidens och den nära stående framtidens stora frågeställningar. I och med att nätet upptar en allt större del av våra yrkes- och privatliv blir det allt angelägnare att uppmärksamma och resonera kring de faktorer som utformar den miljö där vi vistas och verkar. Myten om Internet levererar inte många tvärsäkra svar, men utgör ett utmärkt avstamp för en fortsatt diskussion om en rad nätrelaterade frågeställningar.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner