Print Friendly

Myten om ungdomen

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STURE LARSSON:
Myten om ungdomen
Fil. mag. Sture Larsson, folkhögskolelä-
rare i Kalix, analyserar i denna artikel
vissa sidor hos den moderna mytbildningen. Myten om ungdomen i dag
företer stora likheter med den som florerade under mellankrigstiden. Då utmå-
lades judarna som syndabockarna, i dag
är det kapitalisterna och i mytens form
uppstår en ny våldsmentalitet, Che
Guevara har blivit en sexualsymbol
och en hjältesymbol. ”Man flyr undan
sitt individuella ansvar och söker
bärga sig i ett nytt begrepp, den tredje
världen, som har många drag gemensamma med nazismens tredje rike”,
skriver förf.
Ungdomen befinner sig på marsch.
Denna ungdom vill inte framsteg, den
vill makt. Den predikar hat och den
vill våld. Vi som upplevde det andra
världskriget och dess förspel känner till
bilden. På samma sätt marscherade en
gång ungdomen i mellankrigstidens
Europa. Vi känner igen glimten i ögat,
tron på ungdomen ”med viljor av
Kruppstål”. På den tiden lärde sig de
unga hata en ras, den semitiska, och
fann den stora syndabocken i juden. I
dag har de en liknande syndabocksymbol i kapitalisten.
Myten om ungdomen är en skapande
myt, lika stark som någonsin myten om
den rene ariern.
Denna ungdom vill avskaffa alla auktoriteter i världen utom en enda, sig
själv. Den är blåögd och tror att den i
allt bär utvecklingen och framtiden
inom sig. Den behöver inget stöd, inga
lärare, inga kunskaper och inga insikter. Den är sin egen tro.
All mytbildning har något patologiskt
över sig. Den uppstår genom en avtrubbning av det sunda omdömet hos de
mytskapande och rycker andra med sig.
Ingen har bättre beskrivit själva processen än H C Andersen i ”Kejsarens nya
kläder”. Typerna är här de bedragna,
bedragarna och de inbillningssjuka. Endast barnet, som inte var moget för på-
verkan märker att den mest inbillningssjuke av dem alla, kejsaren själv, inte
bar några kläder. Här har vi alla de ingredienser som ingår i en myt, men när
det gäller att svara på frågan om hur
86
en myt bildas ger sagan inget svar.
Ungdomen tror stort om sig själv, och
de äldre väntar sig stora ting av ungdomen. Förr fanns det härvid en kommunikation mellan fäder och söner: ”ille
faciet”. I dag vill den unge inte veta av
den äldre, den vill så fort som möjligt
överta makten: ”rösta ungt”.
Ungdom utan framtid?
Den äldre generationen har skuld till
mångt och mycket i denna utveckling,
eftersom den varit med om att skapa
ungdomsmyten, då den kände ett behov
av den. Däremot trodde den aldrig att
den ungdom, som den fostrat, skulle
som tack göra uppror mot det goda samhället.
studentupproren över hela världen,
såväl i väst som i öst, kan synas skrämmande. De kommer så plötsligt och
våldsamt. Varje dynamiskt samhälle
har dock alltid sina ungdomsproblem.
Men vi glömmer lätt bort att detta samhälle också har sina mörka baksidor.
skall ungdomen i ett riktigt samhälle
kunna utvecklas, måste i samhället finnas en riktig ungdomsvård och ett rätt
ungdomsskydd. På den punkten brister
det betänkligt. Och om ungdomen anser sig kunna ta hand om sig själv, om
den varken behöver vård eller skydd, då
är den född gammal, då har den ingen
framtid att se fram emot.
En kuslig bild av en sådan vägens
ungdom (termen lånad från Gabriel
Marcels filosofi om homo viator) har
Pär Lagerkvist gett oss i novellen ”Lilla
korståget” i novellsamlingen ”I den tiden” (1935), vilken han skrev under
intryck av diktaturtankens segertåg i
mellankrigstidens Europa. Den tidens
revolt var också en ungdomsrevolt, vilken till sist mynnade ut i andra världskriget:
”Också barnen fick på den tiden militär utbildning, var samlade i truppförband och övades på ett fullt fältmässigt
sätt och hade sina egna förläggningsorter och årligen återkommande manövrer då allt tillgick som under verkligt
krigstillstånd. De vuxna hade ej någonting direkt med denna utbildning att
göra, barnen övade i verkligheten sig
själva och all ledning var anförtrodd
åt dem.”
”All ledning var anförtrodd åt dem.”
Detta var de ungas mål då och det är
de ungas mål nu. På den tiden hette det
att de ”övas på ett fullt fältmässigt
sätt.” Nu heter det att de ”övas i gerillakrigföring”. Denna taktik har sedan gått
över på kultursektorn, där man enligt
stora föredömen från den kinesiska kulturrevolutionen bygger upp bl a gerillateater och gerillakonst och där man här
i Sverige inom litteraturens område har
sin egen tidskrift Gorilla, en sorts förvrängning av begreppet.
Att läsa Pär Lagerkvists novell i dag
är nyttigt. Dess bitande ironi är hälsosam. Han har i denna novell kommit
nära frågans lösning, hur den unge blir
en myt, hur barnet upphör att vara
barn, hur våldet blir en eggande lek. sedan följer slutfasen, glorifieringen av de
unga som ger sina liv för sin ide:
”Det blev det inte heller. Varje vår
på segerdagen tågade skolungdomen
med flaggor i händerna ut till kyrkogården med alla de små gravarna där hjältarna vilade under sina små vita kors.
Kullarna smyckades med blommor och
i hänförda tal påmindes de om det förflutna, om oförvansklig ära och om
barnslig heroisk offervilja. Flaggorna
viftade i solen och rösterna ljöd klara
när de sjöng sina eldande sånger, strå-
lande barnaögon såg fram emot nya
hjältedåd.”
Med dessa ord slutar novellen, och
som alltid överlämnar Lagerkvist åt
läsaren att dra slutsatserna. Han nämner inte ett ord, hur dessa unga byggde
upp sin stat, hur de skötte dess ekonomi,
dess planhushållning osv. Det vore fel
berättarteknik om han gjort det, ty då
hade han slagit sönder revolutionsromantiken, det ironiska i skildringen,
som är den frågeställning som läsaren
kommer att syssla med långt efter det
han läst novellen.
Ny våldsmentalitet
Dagens ungdomsrevolt accepteras av
många av den äldre generationen. Ytterst sällan har någon ifrågasatt det berättigade i den eller ens frågat sig om
det inte är så, att en ny våldsmentalitet
håller på att växa fram mitt framför
våra ögon, en våldsmentalitet som syns
ädel och vacker, därför att den är klädd
i mytens form. Ibland vill man sympatisera med den, ty den har lyckats ifråga- 87
sätta teknokraternas maktställning, om
man inte visat att det är farligt att leka
med våldet, även i oskyldig form.
Hur kan något sådant ske?
Själv upplever jag det som vår generation upptäckt sitt andliga tomrum,
vilket tidens marodörer passat på att
utfylla med ett nytt innehåll, i hopp
om att därvid själva kunna överta makten. Kanske har Jean-Albert Gregoire
gett det riktiga svaret, när han i Le Figaro litteraire skriver: ”Därför att den
moderna människan och i all synnerhet
ungdomen av i dag bittert saknar ideal.”
Ungdomen känner sig rolös och hemlös. Och morgondagen ter sig så oviss.
Man har rivit alla broar bakom sig, och
mellan ungdomen och den äldre generationen ligger ett stort svalg, mytens
svalg.
Den äldre generationen hade ett ideal
att kämpa för, antingen det nu hette fosterlandet, religionen eller familjen. Åt alla dessa begrepp hånler dagens
ungdom. ”Att inte ha familj är trist, att
ha familj är tragiskt”, utryckte en ung
chilensk vän till Gregoire sin livsinställning. Fosterlandsbegreppet dödades av
det andra världskriget, och religionen
satte man i nära sammanhang med allt
detta förljugna, som det gamla samhället inpräglade i sin ungdomskader. Gregoire frågar:
”Vad återstår då i synnerhet för de
unga?”
”Ingenting? – Jo, bilen.”
”Den moderna människan återfinner
i bilen en personlighet, ett liv, ett ideal.”
88
Extasen
Några årtionden tillbaka i tiden möter
vi ett namn som James Dean, filmskådespelaren, som likt en meteor steg
upp på filmens stjärnhimmel och blev
de ungas idol framför alla andra. Han
levde som de roller han spelade, dvs
mycket farligt. Hans stora lidelse var
att åka bil och åka fort. Själv omkom
han i en bilolycka.
Han blev den nya tidens förste gud,
kring vilken uppstod en rik mytbildning redan under hans livstid. Som död
kom han några år framåt att dyrkas
som ett gudomligt väsen. Hans efterlevande älskade skrev en liten skrift över
hans liv, som blev ett slags helgonförklaring. Det märkliga med skriften är
att den har religiös anstrykning. Författarinnan påstår att hon trätt i förbindelse med James Dean efter hans död,
och han har sagt henne: ”Jag skall komma tillbaka och alltid vara när dig.”
Mytbildningen växte ut till en formlig
James Dean-kult med sina klubbar och
sina sammankomster. Detta smittade av
sig, och en mängd små fansklubbar uppstod, där tonåringarna valde en filmstjärna till sin gud, ofta nu levande
stjärnor. Höjdpunkten i deras firande
var, när den dyrkade idolen en gång om
året infann sig på deras klubb. Vid åsynen av denna eller denne föll man i extas, började skrika, tjuta och vråla, slita
sig i håret och riva sönder sina kläder.
Vi fick en ny andlig smitta, vilken så
småningom nådde Sverige. Här ersattes
filmstjärnorna av popidoler.
Därmed förs ett element in i bilden,
som vi känner igen inom all mytbildning: extasen. Härmed har det obegränsade och det oberäkneliga blivit en
maktfaktor att räkna med.
Efter varje stort krig tycks alla stora
ord, alla fraser och alla manifestationer
ha mist sin kraft. Man tror inte längre
på något. Man ville endast leva ut, häftigt bränna sig själv till döds i uppeggande orgier. Man söker glömma den
bistra verkligheten genom att fly undan
nuet och söka ro och tillfredsställelse i
ruset, vare sig nu detta blir ett alkohol- eller narkotika-rus eller rena orgier
på sexualitetens område. Och den nya
tiden fick sin sexsymbol i Marilyn Monroe, vilken som få kunde konsten att i
sina filmer spela på instinkterna hos
den breda publiken.
Che Guevara – handlings- och sexualmyt
Både sexualsymbol och hjältesymbol
finns samlad i Che Guevara-gestalten.
Han har växt ut över det som svagt
fanns antytt både hos James Dean och
Marilyn Monroe och blivit en Messiasgestalt. Likt James Dean levde han farligt, men på ett annat sätt. Han framstår som revolutionären som kräver
handling, som sätter sitt liv på spel för
den ide han tror på, under det att James
Dean är den romantiske hjälten, som
lever farligt för sin egen skull, som dyrkar farten, älskar bilen och bränner ut
sig själv i ungdomens våldsamma längtan efter att ge sig helt åt livet.
Che Guevara blev den myt som tiden
kräver, såväl sexualmyt som handlingsmyt. Det finns vissa makabra drag
i denna dyrkan, ty verkligt levande
blev han först efter sin död. Där han låg
på lit de parade med sitt nakna håriga
bröst och med sitt av blod fläckade ansikte visade han sig som en inkarnation
av ungdomen själv i sin sexualhunger
och sin våldsmentalitet. Gränsdragningen mellan sexualitet och våld är hårfin.
Tidens nya begrepp engagement föregås ofta av våldsamma sexualutlevelser.
Först river man ned alla gamla morallagar för att skapa en ny värld men
möts då av en stor hemlöshetskänsla.
Man känner sig utstött från samhället
och blir rädd för sig själv. Man flyr undan sitt individuella ansvar och söker
bärga sig i ett nytt begrepp, den tredje
världen, som har många drag gemensamma med nazismens tredje rike.
Detta är den generation som man
ömsom kallat den förlorade, ömsom den
omskakade.
Den generation, som var mogen för
hembildning efter det andra världskrigets slut, var själsligt skakad eller skadad av de hemska upplevelserna under
kriget. Denna ungdom skulle nu ta vid,
när krigsgenerationen var färdig att avträda från aktiv tjänst i samhället.
Denna ungdom hade många bittra anklagelser att rikta mot den generation,
som föräldrarna hörde till. De beskyllde dem för att ha velat kriget, att ha
gått med på Hitlers och nazisternas
grymheter. Denna belastade generation
fanns inte bara i Tyskland utan den
89
fanns överallt. Efterkrigsungdomen i
den krigshärjade världen fick växa upp
under svåra ekonomiska och andliga
förhållanden. Ungdomen kände sig
oskyldig till allt det onda som gått över
världen, men ändock skulle den böta för
det som föräldrarna var skuld till. Ungdomen blev desperat och sökte bygga
upp sin egen värld. Den tog därvid avstånd från det redan etablerade samhället och till och med när de ekonomiska
förhållandena blev bättre kände man
sig som främling i världen. Det fanns
ingen plats längre för ungdomen. Denna
värld var inte ungdomens värld utan
föräldrarnas.
Social myt
Det nya i situationen är att inga politiska partier kunde engagera den unge
vare sig i öst eller väst. Politiken blev
smutsig, och ungdomen började att arbeta på att skapa en ny värld, som skulle vara dess egen. Aldrig någonsin har
klyftorna mellan generationerna varit
så stora. De unga sökte syndabockar och
de fann dessa i föräldrarna och deras
värld. Till och med familjeinstitutionen
blev förhatlig.
Vid sidan av den politiska myten av
i dag står sålunda en social myt. Gemensamt för dem båda är att de vänder sig
mot det redan etablerade samhället. Hur
denna myt tar sig uttryck kan man finna i en ledare i den finländska tidskriften FBT:s Barnkulturnummer, där Margaretha Starck skriver:
”De generationer som är vuxna i dag
90
är troligen redan förlorade. Deras förutsättningar att börja en bättre tid är små.
Dagens ungdom sköter sig själv och ser
ut att klara sig ganska bra. Därför borde teatermänniskor, folkbildare, författare och Yleisradio ab samt andra missionärer inse att det är barnen man borde satsa på och göra allt för att söka erPOLITISKA UNGDOMSRöRELSER
bjuda dem en motvikt till det skadliga
inflytande som föräldrar och lärare utövar. På detta sätt kan vi effektivt arbeta för medvetenhet, ansvar och meningsfullhet.”
Myten är redan född. Nu väntar
ungdomen på sin store ledare. Och
sedan …?
Ingen politisk rörelse kan fortbestå utan fördjupning och förnyelse. Om det
förra är de äldres uppgift så är anledning att förvänta hälsosam förnyelse
från ett yngre släkte. – – – Men å andra sidan visar det sig ofta inom
ungdomsrörelserna ej blott en underskattning av den äldre generationens erfarenheter, utan vad värre är, en viss tendens till för tidig föråldring och
åderförkalkning inom den organisation, varifrån föryngringen skulle komma.
Svensk Tidskrift 1929

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner