Print Friendly

Myten om machismon

Av Ebba Tornérhielm | 8 maj 2015

I Sverige är kunskapen om latinamerikansk litteratur inte särskilt stor. Ofta tolkas böcker som uttryck för en den latinamerikanska machokulturen, när det i själva verket är den de försöker skildra. Ebba Tornérhielm rekommenderar några ingångar till den latinamerikanska litteraturen.

Spanskspråkiga romaner borde vara en naturlig ingång för den som är intresserad av den politiska utvecklingen i Latinamerika. En av anledningarna till detta är att det i länder som Mexiko är farligare att vara journalist än att vara författare. De senare ses inte som ett lika stort hot mot den rådande ordningen, eftersom de helt enkelt inte når ut till lika många med det de skriver, och de tillåts därför ta ut svängarna mer i sina samhällsskildringar. Men i Sverige är kunskapen om latinamerikansk litteratur i bredare kretsar inte särskilt stor. Detta beror delvis på hur få spanska verk som översätts till svenska, vilket förstås i sig beror på den låga efterfrågan. Inför bokmässan 2009 där temat var Spanien beräknades att bara en procent av den utländska litteratur som översätts till svenska kommer från Latinamerika eller Spanien, det motsvarar cirka 10-15 skönlitterära böcker per år. En av teorierna i bokbranschen om varför det blivit så här att svenska läsare har en stark misstro till kvinnosynen i spanskspråkiga böcker.

Och faktum är att det inte tog särskilt lång tid efter att den peruanske nobelpristagaren i litteratur 2010 tillkännagivits innan det började viskas om hur gubbsjuk han var. Mario Vargas Llosas gestaltningar av machismon i den latinamerikanska kulturen tolkades direkt som ett uttryck för sexism. Med glimten i ögat mötte han dessa anklagelser bland annat genom att hänvisa till hur mycket han uppskattat Milleniumtrilogin. En bokserie som genom sin belysning av just patriarkala strukturer hyllats som ett feministiskt alster i Sverige. Vargas Llosa besvarade även kritiken genom att konstatera att hans romaner generellt sett utspelar sig i länder med en stark machokultur, där kvinnan har förvisats till en position som andra rangens medborgare.

bonforstulnaDet är samma tendens som mexikanska Jennifer Clement plockar upp i sin roman En bön för de stulna som nyligen översatts från engelska till svenska. Clements bakgrund som poet skiner ofta igenom i hennes berättelse om Ladydi, Paula och de andra flickorna i en avfolkad liten by i södra Mexiko. Boken har tagit tio år att skriva och är baserad på intervjuer som Clement genomfört med kvinnor över hela landet, framför allt sådana med någon slags relation till knarkhandlare. I Ladydis berättelse får vi ta del av en rad aspekter av det mexikanska samhället: dess prägling av drogkartellernas framfart, polisens korruption och männens frånvaro sedan dessa flytt över gränsen till USA och lämnat kvar sina fruar och döttrar. Ibland skiner även den magiska realismen igenom, även om den är av det subtila slaget och inte den sprakande som genren är mest känd för.

En gång blev Ladydi tvungen att gömma sig i hålet som hennes mamma har grävt bakom huset för att knarksmugglarna inte ska stjäla henne. Hennes vän Paula hann dock inte gömma sig den gången. Paula är dessutom den sötaste av flickorna i byn trots att hennes mamma svärtar hennes tänder och klipper av hennes hår. Och att vara söt kanske är det allra mest förbjudna i en värld där kidnappningar av unga flickor hör till vardagen och den organiserade brottsligheten blivit en naturlig del av det etablerade samhället. Ladydi och hennes mamma kan inte ens ringa polisen när de hittat en ung pojke dödad i öknen bara minuter från deras hus – för då skulle polisen informera drogmaffian att det bor en ung flicka i huset. I stället begraver de snabbt kroppen innan gamarnas närvaro lockar dit samma polis. Ingen kommer någonsin och frågar efter kroppen.

2666Jennifer Clement och Mario Vargas Llosa är inte de enda uppmärksammade författare som gestaltat detta tema. Roberto Bolaño, Laura Esquivel och Isabel Allende är alla exempel på profilerade spanskspråkiga författare som skrivit om kvinnors situation inom den så kallade machismon, det vill säga den machokultur som råder i Latinamerika. I Bolaños postumt utgivna mastodontverk 2666 ägnas hundratals sidor åt att rada upp kvinna efter kvinna som blivit mördad på grund av kvinnohat, ofta som en konsekvens av drogkriget i norra Mexiko. Esquivel gör i Kärlek het som chili upp med döttrars roll i ett patriarkalt Mexiko och Allende är nog känd för de flesta som feministen som ger en röst åt historiens kvinnor i Latinamerika.

karlek-het-som-chiliJennifer Clement har berört problemet med hur kvinnor och flickor vanligen gestaltas inom hennes egen genre, den så kallade narko-litteraturen som är ett slags socialrealistisk romangenre där kriget mot drogerna utgör huvudtemat, men det är ett problem som präglar mycket kriminallitteratur. Till och med Katarina Wennstams roman Smuts, tänkt att lyfta flickors och kvinnors situation i trafficking, har i Tyskland beskrivits som kittlande litteratur. Men varken Roberto Bolaño eller Jennifer Clement redogör direkt för våldsscener, det är bara deras efterverkningar de gestaltar vilket i flera fall blir än mer effektfullt. Vetskapen att så många flickor kidnappas som sexslavar i byar runt omkring den mexikanska staden Tenciago att staden blivit den enskilt största källan för sexslavar som skickas till USA bidrar ytterligare till den kusliga effekt som deras böcker skapar.

Jennifer Clement har sagt att En bön för de stulna hade varit väldigt farlig att skriva i journalistisk form. Hon har berättat om hur hon under sin tid som ordförande för Mexikanska Pen fick bildäck sönderskurna och telefonledningen avskuren, något som aldrig hänt henne när hon verkat som författare. När Mauricio Rojas besökte ett seminarium anordnat av tidskriften Axess under våren berättade han om samma situation i Venezuela, inte heller där utsätts romaner för samma granskning som journalistik då de inte anses ha samma räckvidd.

Vargas Llosa avslutade 2010 sitt svar till journalisterna med att konstatera: ”Jag utgår från att mina kritiker inte tolkar detta som att jag försvarar den situationen.” Förhoppningsvis kan svenska förläggare och läsare ta till sig av dessa ord och se den latinamerikanska litteraturen som en ingång till en annan kultur snarare än som enbart en aspekt av en patriarkal struktur. Det skulle ge oss läsare fler pärlor som En bön för de stulna.

Ebba Tornérhielm är förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet, hon är uppvuxen i Spanien och har ett intresse för latinamerikansk och spansk litteratur och politik.

Läs mer:

Keltens dröm av Fredrik Segerfeldt (recension av Mario Vargas Llosas bok Keltens dröm)
Frihet enligt Vargas Llosa av Fredrk Segerfeldt (recension av Mauricio Rojas bok Frihetens flämtande flamma)
Därför hatar vänstern Mario Vargas Llosa av Mats Johansson

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner