Print Friendly

Myt att klyftorna ökar

Av Stefan Fölster & Fabian Wallen | 11 december 2009

I decennier har vi blivit översköljda av rapporter om ökande klyftor och orättvisor i Sverige. Men är det verkligen sant? I vår nya bok, Sjanghaja de som ligger – Sveriges mest missförstådda samhällsomdaning, granskas för första gången någonsin hur konsumtionen i Sverige egentligen är fördelad. Den visar att klyftorna inte alls har ökat under de senaste decennierna, utan tvärtom har de minskat. De som jämt talar om ökande inkomstskillnader har gått på en synvilla.

sjanghajaSedan slutet av 1980-talet har den tiondel av alla svenskar som har högst inkomster ökat sin konsumtion med sju procent. Konsumtionen har däremot ökat tre gånger så mycket hos de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster. Detta trots att inkomstfördelningen till synes har blivit mer ojämn.

Analysen i vår bok visar att denna paradox förklaras av att inkomster varierar allt mer över livet. I statistiken omfattar låginkomsttagare exempelvis läkarstudenten som snart får en hög lön resten av livet, miljonären som slutat jobba och lever på sparat kapital, eller äventyraren som reser världen runt men tillfälligt har små inkomster.

Fler än tidigare är studenter med låga inkomster under studietiden som får betydligt bättre inkomster efter avklarad examen. Fler går också från bättre betalda jobb till något annat som, kanske tillfälligt, ger lägre inkomster. Många utjämnar dessa inkomstsvängningar med sparande och lån. Därför missar den som enbart ser till den årsvisa inkomstfördelningen att samhället, sett till de långsiktiga konsumtionsmöjligheterna, egentligen har blivit mera jämlikt.

Konsumtionen har således blivit allt jämnare fördelad under en tid då politiker i Sverige har sänkt marginalskatter, avvecklat bostadssubventioner, stramat åt ersättningar i socialförsäkringar, samt avreglerat och konkurrensutsatt många områden av samhällsekonomin. Alla dessa förändringar skulle enligt kritikerna leda till dramatiskt ökade klyftor.

Verkligheten har i stället gått åt andra hållet. Lägre marginalskatter har nämligen också bidragit till att fler, som annars hade förblivit låginkomsttagare, har utbildat sig. Uppstramningen av socialförsäkringarna har hindrat människor från att fastna i bidragssystem. Ökad konkurrensutsättning och avregleringar har gjort det möjligt för fler nya företag att konkurrera, vilket pressat priserna. Allt detta har gynnat låginkomsttagare.

Andra länder har liknande erfarenheter. Varken Irland eller Nya Zeeland visar tecken på ökande ojämlikhet – trots genomgripande marknadsliberala reformprogram. Japan har en av världens jämnaste fördelning av levnadsstandard trots mycket låga skatter. Få länder har till exempel kunnat uppvisa en så kraftig fattigdomsminskning som Chile under de senaste två decennierna, trots att de genomförda reformerna länge beskylldes för att vara alltför nyliberala eller ekonomistiska. Det betyder inte att alla marknadsreformer per automatik ökar jämlikheten, men många gör det.

Bilden bekräftas också av andra mått på välfärd, som anses vara tecken på en jämn fördelning. Sverige låg till exempel långt före andra länder när det gäller förväntad livslängd på 1950- och 1960-talet. Efter det expanderade Sverige offentlig finansiering av välfärden mest av alla, men sjönk samtidigt något i rankningen av förväntad livslängd. I dag toppas listorna av lågskatteländer som Japan och Island.

Den vilseledande fokuseringen på registrerade inkomster har i själva verket varit till men för många som verkligen har det tufft. Dessa har höga kostnader i förhållande till sina inkomster, till exempel för anhöriga eller gamla lån. De har ont om tid. De har små besparingar. Och de har små utsikter till framtida förbättringar av sin livssituation.

Politiska åtgärder som genomförts i rättvisans namn har inte sällan fått motsatt effekt på den grupp som verkligen har det svårt. Höga skatter har gjort det svårt att betala av en skuld, eller hjälpa släkten ur en knipa. Hyresreglering och arbetsmarknadsreglering för ”rättvisans skull” har framförallt stängt ute ungdomar från låginkomsttagarbakgrund. I stället har effekten varit att subventionera de redan etablerade. En överdriven utjämning av löner har begränsat möjligheterna att jobba för ett bättre framtida liv.

En inkomstfördelningsstatistik som leder tankarna fel och allt för dimmiga mål för rättvisepolitiken har öppnat för alla möjliga intressegrupper att marknadsföra sitt egenintresse som god fördelningspolitik. Ett växande antal mer eller mindre organiserade grupper, oavsett om de representerar äldre, hyresgäster, fackföreningar, bönder eller skådespelare, kräver en större del av kakan med hänvisning till de medlemmar som har låga inkomster.

För många av dessa har det så vilseledande inkomstfördelningsmåttet varit ett bekvämt vapen. Att göra det något svårare för mäktiga intressen att sjanghaja låginkomsttagare för sina egna syften måste vara en central del av en politik som underlättar för dem som verkligen har det svårt.

Stefan Fölster är Svenskt Näringslivs chefekonom. Fabian Wallen arbetade tidigare som ekonom på Svenskt Näringsliv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner