Print Friendly

Mussolini exit

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~- ~——~~~~~~———————
MUSSOLINI EXIT
NÅR Benito Mussolini t:lfter »marschen till Rom» 1922 – vilken
han själv som bekant oheroiskt företog i en bekväm andraklasskuve – välkomnades av Viktor Emanuel som den nye konseljpresidenten, lär han ha yttrat, som alltid förälskad i den stora
frasen: »Eders majestät, jag återlämnar till Eder Italien av
Vittorio Veneto.» Man kan översätta denna anspelning på Italiens segerrika fältslag i det första världskrigets sista minut
med krigets och triumfens Italien. När Mussolini den 25 juli 1943
avlägsnades från sina många poster och fascismen samtidigt brådstörtat fick anträda »marschen från Rom», skedde det visserligen
i det förhärligade krigets men inte i den åtrådda triumfens tecken. Il duces krigspolitik hade fört hans land ut på en nedstörtande lavin. Det imperium, som vars »grundare» han bland mycket
annat titulerades, var då ett flyktigt minne blott. De libyska
och abessinska erövringarna hade varit dyrbara äventyr. Annektionen av Tunisien var ett sista och kort spjärnande mot udden.
Uppoffringarna i Spanien under inbördeskriget hade skett förgä-
ves. Endast med tysk hjälp hade Italien fått fotfäste i Jugoslavien och på Balkanhalvön i övrigt, men väglaget var slirigt och
expansionen blottade Italiens svaghet mer än dess styrka. »Mare
nostrum» blev, framför allt med ockupationen av Sicilien, ett fritt
hav för engelsmännen. Inte ens det lilla Malta, med dess till en
början fyra nermonterade jaktplan, hade den latinska stormakten
orkat betvinga. De segrar, som vunnits, hade kommit blott som
»walk over», efter det att Tysklands armeer gått före och slagit
ner motståndarna. Ända sedan Cavour genomfört eningsverket
hade Italien aldrig stått inför en katastrof liknande den som nu
hotar från västmakterna. Mussolini kände sig som en fullföljare
av risorgimento, 1800-talets andliga väckelse för den romerska
andans återuppståndelse, men hans nervöst famlande och skramlande imperialism ledde det till förfallets och fallets branter.
När nestorn bland Europas diktatorer – och den färgstarkaste
bland dem alla – plötsligt skjutes åt sidan och utan ens ett tillfälle till ett märgfullt avskedsord gömmes undan för världens
blickar på samma sätt som många av hans motståndare under
fascismens aera förts till insulära koncentrationsläger, är detta
378
~- -· -·-·—– –~·—— –~-~-~~
Mussolini exit
krigets hittills mest dramatiska händelse. Det kommer säkerligen
att i hög grad påskynda krigets avslutning. Men det ställer även
den ideologiska frågan om diktatur och demokrati under ny universell debatt.
Rent personligt fanns det hos smedsonen från Predappio – liksom modern utbildad till skollärare – trots all hans eruptiva
kraftfullhet och trots hans retoriskt agitatoriska genialitet betänkliga brister som människa, och därför också som statsman
och folkledare. Han gjorde kort sagt inkonsekvensen till högsta
norm. Han började som ateistisk förkunnare och författare men
slutade som lateranfördragets undertecknare och den katolska
kyrkans beskyddare – sedermera även islams! Han svärmade
till en början för anarkismens individuella kaotiska frihet, men
slutade med att apoteosera staten, inte minst genom den beryktade satsen: »staten är allt; intet är utanför staten_ och intet får
ske emot staten». Han började som krigsvägrare och defaitist men
slutade som krigsivrare och imperietankens predikare. Han började som internationalist och hamnade till sist i den mest trångbröstade nationalism. Han började som avancerad socialist, men
tjänade sina sporrar på att kväsa arbetarnas strejkrörelser och
slutade med att slå arbetarorganisationerna i den fascistiska diktaturens bojor. Han började med att våldsamt rasa mot kapitalet
men ställde sig så småningom allt ohöljdare i dess tjänst. Han
började, som diktator, med att varmt låta förorda Abessiniens inträde i folkförbundet för att sedan provocera dess erövring. Han
började med att hålla Österrike under armarna mot det nazistiska
Tyskland för att sedan offra det för stålpaktens skull. Exemplen
skulle kunna mångfaldigas.
Hos Mussolini fanns visserligen fanatismen, men inte den fanatiska lidelse för vissa fixa ideer, som präglat en Pilsudskis, en
Kemal Attattirks, en Hitlers framträdanden. Måhända låg det
mycken ironi bakom, när hans officiella smickrare bedyrade att
han alltid hade rätt. Denna förskräckande brist på fasthet och
följdriktighet må, som så många gånger sagts, ha varit en till
skön konst omsatt tillämpning av Sorels eller andras antiintellektualism och upphöjande av den titanska handlingen till yppersta
livsbud. Men den var något konstitutivt för Mussolinis personlighet alltifrån hans ungdoms oroliga sturm- und drangperiod.
Fascismen var i mycket en morallära, en uppfordran av folket till
plikt och mod för nationella ideal. Men dess ledare levde själv
inte efter läran. Han var de skrupelfria metodernas man. Han
379

Mussolini exit
tog mutor av Frankrike, när han startade Il Popola d’Italia 1914
och inledde sin fosterländska kampanj för Italiens inträde i världskriget på ententens sida. Han mutade i gengäld Parispressen lika
ogenerat under Abessinienkriget. Han härbärgerade och protegerade utan avsmak de kroatiska kungamördarna från Marseille
och utnyttjade dem som passande redskap när Jugoslavien 1941
stympades. Hans dolkstöt ”i Frankrikes rygg våren 1940 var allt
utom gentlemannens. Belysande var också hans hotelse vid Stora
rådets sista sammanträde att avslöja de gamla nu oppositionella
medarbetarnas tydligen dubbelt italienskt bokförda antecedentia;
samma hot att offentliggöra skandaler användes på 30-talet i förhandlingarna med påvemakten. Man väntade sig inte i dessa kretsar dylika bakgatornas vanor …
Det vådliga för Europa under fascismens storhetstid var denna
mått- och karaktärslösa opportunism, försöken att på en gång
efterhärma antikens Rom och följa anarkismens, relativismens,
övermänniskokultens och nationalismens kakofoniska schlagers.
Åven om Mussolini var den förste och därför förebildande diktatorn, var han själv en utpräglad och vankelmodig eklektiker. Hur
bagatellartat det än kan synas, var det betecknande att han
ej drog sig för att lägga sig till med d’Annunzios handstil, när han
sökte vandra i dennes fotspår efter Fiumekuppen. Och när han
regisserade marschen mot Rom, gjorde han det – enligt egen
utsago till Emil Ludwig – inte för att följa en profetisk kallelse
utan såsom konstnär. I detta uttryck, måhända dock efteråt avsiktligt tillspetsat, ligger i ett nötskal fascismens hela moraliska
indifferens eller nihilism. Mussolini ställde sig medvetet på en
plattform bortom gott och ont och kunde på detta vis göra fascismens beprisade dynamik eller elanism ohämmad av alla andra värden än handlingens, ändamålets eller framgångens. Just denna lösa
förankring i gängse moralföreställningar blev en exportvara till
andra diktaturer och avlägsnade fascismen liksom många andra
av mellankrigstidens autoritära stater milsvitt från äldre, beskedligare tiders upplysta despotism. Han löste med övermodigaste lättsinne makten från rättens underlag och gjorde makten
till något absolut, oberoende av rätt och rättmätighet. Inte minst
i detta hänseende blev fascismen ödesdiger för den europeiska
kulturen och kulturgemenskapen.
Det vore dock ett stort historiskt misstag att underkänna alla
fascismens insatser. Åtskilliga av dem ha varit imponerande och
komma helt visst att överleva rörelsen. Därmed är dock inte sagt,
380
~;;-~-·-~-~——-L-..:..~-~–…:…_ ________……;._________
Mussolini exit
att utvecklingen i Italien gått i snabbare takt än i andra länder
på samma kulturnivå under samma tid oavsett statsskicket. Den
fascistiska anstormningen mot det demokratiska och parlamentariska Italien skulle inte för tjugu år sedan ha kunnat ända med
en fullständig seger, om inte tidsläget skapat ett visst berättigande åt det bästa i dess strävanden. Den italienska liberala staten hade sina svåra defekter; den saknade styrka att gjuta nationen samman till en harmonisk, handlingskraftig enhet, och den
drogs med en permanent oro på arbetsmarknaden. Om denna jäsning verkligen var farlig för staten eller inte, om kommunismenanarkismen bland arbetarna redan var en övervunnen fara eller
ej, när fascisterna ingrepo med sina spöknippen och sin ricinolja –
därom och om fascismens inre nödvändighet må man alltjämt
tvista. Avgörande för fascismens uppkomst var dock säkerligen
den djupa besvikelsen i röststarka kretsar över det dåliga krigsbytet i Versailles- och de andra frederna. Man både harmades
över den allmänna smäleken ute i världen för Caporetto och kände
sig grundlurad av Wilsons, Clemenceaus och Lloyd Georges europeiska storskifte. Att Italien självt vid krigets början handlat
falskt och förrädiskt hämmade ej indignationen.
Det bör också framhållas, att likheterna mellan den italienska
demokratien och den italienska fascismen äro många och delvis
förklara Mussolinis politik. De skrupelfria metoderna för högre
syften ha fascisterna inte varit ensamma om; inte ens Cavour
höll sig för god att begagna och rättfärdiga alla medel för det
italienska folkets enande. Under Crispis och Giolittis tid inleddes försöken till expansion i Afrika och därmed den italienska
imperialismen. Det var den konservative Salandra, som 1914 präglade satsen om »sacro egoismo» som Italiens politiska kompass.
Även om det fanns starka krafter, som höllo igen 1915, drog det
demokratiska Italien då ut i kriget inte för att försvara sitt territorium, ännu mindre för att slå vakt om någon allmänmänsklig
ide utan rätt och slätt för att erövra land från en förutvarande
förbundsbroder och från oskyldiga grannländer. Och när d’Annunzio gjorde sig till herre i Fiume, rörde det demokratiska Italien ogärna en hand för att hålla honom tillbaka. De fascistiska
hoparna åsågos med välbehag av de styrande, när de inskredo
som ordningens självkorade återställare vid strejkerna. Många
av de gamla politikerna ställde sig under Mussolinis lydno, och
endast tretton av de tusentals professorerna vägrade på 30-talet
att gå den fascistiska eden. Den åldrige Orlando gav 1935 sin väl- 381

Mussolini exit
signelse åt överfallet på Abessinien, och Badoglio lät utnämna sig
till dess överbefälhavare. Fascismens imperiepolitik hyllades förvisso av det italienska folkets överväldigande flertal, så länge
– men också endast så länge – den bragte Italien land och öknar
men inte kostade stora offer. Det kan inte heller vara svårt att
förstå, att italienarna kän.na sig lida av andnöd i det av England tillkorkade Medelhavet och vara närmare än andra makter
till att äga de angränsande områdena i Nordafrika.
Mussolini tillvann sig också utifrån då och då små hedersbetygelser, vilka säkerligen blott än mer stärkte honom i hans
självhärlighet. Det demokratiska Schweiz’ Lausanneuniversitet
förärade den f. d. anarkistiske muraren-landsflyktingen och den
sedermera antidemokratiske praktikern hedersdoktorat. Mrs.
Austen Chamberlain kryssade i Adriatiska havet utpyntad med
fascistmärket; Chamberlain Brothers hedrade honom med sina besök. T. o. m. självaste Anthony Eden for till Rom med ett förslag
om att stycka Abessinien för att tillfredsställa Mussolinis omättliga
afrikanska höglandsjordhunger. Och en tysk-judisk författare på
modet reste hans monument i biografiens onedrivbara form. (Sverige kan dock tillgodoräkna sig hedern att i den internationella
rättsordningens namn mera rakryggat än andra stater ha försökt
stå Korfumetoderna emot.)
Utåt har det verkat, som om den fascistiska regimen inte gått
lika hänsynslöst fram mot motståndare som exempelvis nazismen.
I vart fall dröjde den länge med att vilja efterlikna den större
axelbrodern i dennes utrotning av judarna. Förekomsten av
kungadömet och påvestolen har säkerligen lagt viss sordin på regimens aktivitetsbegär. Även den förfinade latinska kulturen i
den italienska folksjälen har kunnat vara ett annat hindersmåL
Men man vet nog ännu för litet om fascismens fängelsejournaler
för att kunna pressa jämförelsen mellan nazism och fascism.
Ytterst föll dock fascismen på sin våldslära. Med ett citat
från den socialistiske utopisten Blanqui lät Mussolini redan 1914
som undertitel i Il Popolo d’Italia sätta: »Den som har stål har
bröd.» I det fascistiska manifestet från början av 30-talet inskrev
Mussolini följande: »Fascismen förkastar pacifismen, vilken döljer ett avstående från striden och är feghet inför offret. Endast
kriget bringar alla mänskliga krafter till deras maximala spänning och sätter ädelhetens prägel på de folk, som besitta dygden
att möta det. Alla andra prov äro ersättningar, vilka aldrig
tvinga människan till en uppgörelse med sig själv inför valet
382
Mussolini exit
mellan liv och död. Följaktligen är varje lära, som utgår från
förutsättningen om fred, främmande för fascismen …» Någon
mera vulkanisk och omoralisk grund kan mänskligheten omöjligen tänka för sitt liv och sin utveckling. Mussolini lät inte satserna bli oratoriska svulster utan gjorde dem till praktiska levnadsregler. Hans dramatiska temperament hindrade honom härvidlag från att följa någon målmedveten och rak kurs. I sina
konvulsiviska kastningar mellan olika vänner och olika mål hamnade han till sist hos den likasinnade tyske Fiihrern. Redan för
några år sedan varnade en antifascist, förre estetikprofessorn i
Milano G. A. Borgese, i »Svart Tidsålder» Mussolini för alliansen.
Han kunde göra det t. o. m. med läromästaren Machiavellis ord:
»Och här måste det anmärkas, att en furste måste akta sig för att
slå följe med en som är starkare än han, ty sedan de vunnit befinner han sig i den starkares makt, och att vara i andras makt
är vad furstar böra undvika av alla sina krafter.»
Mussolini fick aldrig som maktinnehavare vara med om att ha
vunnit. Han fick blott se, hur hans land alltmer drogs in i den
starkare »furstens» garn. Han sveks i farans stund av sina närmaste, och hans försvinnande utlöste samma jubel hos folket som
tidigare hans mest hamrande patetiska tal. Redan tidigare hade
det sagts, att träffar man en italienare är han antifascist men
träffar man två äro de fascister. Utan det motstånd, som man
kunde ha väntat från ett så järnhårt och militaristiskt organiserat parti, upplöstes det nationalfascistiska partiet på lika många
dagar som det behövts år för att bygga upp det. Måhända flyter
det upp igen, när den nya italienska demokratien skall byggas upp
efter kriget. Kanhända skapar det en framtidslegend som Napoleons i Frankrike eller Garibaldis förr i Italien. Men annars är
den snöpliga sortien en av detta överraskningsrika krigs största
överraskningar. Det bekräftar tesen att i diktaturer endast en
ringa del av folket är obetingat pro och en lika ringa del obetingat
contra, medan det stora flertalet står och vajar mellan båda ytterligheterna alltefter händelsernas gång och konjunkturernas svall.
Hos det italienska folket synes dock frihetstraditionen ha varit
mera rotfast än på många andra håll; vidare torde hatet till tyskarna ha varit en stark utlösningsfaktor; dessutom tycks det ligga
i folkkaraktären att avsky blodiga krig helst om dessa synas meningslösa och kulturfientliga. Det snabba likviderandet av fascismen kan bli ett farligt prejudikat för statspartierna i andra
länder. Tron att deras månggrenade befästningssystem i militär- 383
Mussolini exit
och partiväsende samt civilförvaltning äro ointagliga har säkerligen rubbats på mer än ett håll.
Två ting böra emellertid fastslås. Den fascistiska regimen föll
inte förrän fienden redan översvämmat en del av landet och regimens försvinnande troddes vara landets enda räddning. I Italien fanns kungamakten kvar såsom en visserligen något skamfilad och medansvarig meri dock i materielreserv liggande auktoritet, vilken i ett givet ögonblick kunde höja sin röst över partiets
så att den trängde ut till hela folket; själva förloppet vid Mussolinis fall kan fylla många andra folks hjärtan med en vemodig
tanke på det konstitutionellt-monarkiska statsskick, som tillåter en
förolyckad styresmans avlägsnande från rodret utan att hela samhällsordningen går över ända.
Fascismens ändalykt är en ny och allvarlig tankeställare för
dem, som hängivit sig åt tron att diktaturen är det effektivaste
instrumentet att frammana och mobilisera en hel nations samlade kraft. Liksom i det gamla Rom kan en autoritär styrelseform
i vissa lägen vara frälsningen för ett folk under inre kaos eller i
yttre fara. I längden blir, åtminstone bland högtstående folk,
ofriheten dock en tyngande belastning. Det spontana medarbetet
och viljan till medansvar gå förlorade. Motståndskraften i olyckornas stund äventyras. Om glädjen över en nationell framgång
grumlas av »risken» för en impopulär eller förhatlig regims fortbestånd kan en hundraprocentig och helhjärtad insats av ett folk
knappast tänkas. Men för att vinna stora nationella framgångar
fordrats det en total insats. Och diktaturerna ha oftast tillkommit för att ernå ett nationellt mål. Det hela är en cirkel, som aldrig
löper ihop.
Händelserna i Italien, med de radikala demonstrationerna och
den nya strejkfebern, och de redan märkbara efterdyningarna i
andra diktaturländer äro emellertid inte utan sina allvarliga
perspektiv. För världen i dess helhet vore det, inte minst med
tanke på faran från öster, en lycka, om kriget kunde avvecklas
utan andra omstörtningar av rådande stats- och samhällsformer
än de som äro nödvändiga för att möjliggöra fred och bana väg för
en ny europeisk folkgemenskap. En radikal Gleichschaltung-politik kan göra oberäknelig och irreparabel skada. Åtminstone i styrande kretsar i London bör det finnas medvetande därom. Frågan
är dock, om viljans fasthet räcker till att stå emot massopinioner,
som uppjagas och grunda sig på okunnighet eller hat. Spåren
från 1918 förskräcka delvis. De böra tjäna som ett mene tekel.
384
,.-
·———- ____ .t._ ~:::-‘~_…..c:._________….._…_________,…_

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner