Print Friendly

Musikromantikens danske banbrytare

Av Henry Larsson | 1 februari 2013

Författare: Jørgen Erichsen
Titel: Friedrich Kuhlau : ein deutscher Musiker in Kopenhagen
Förlag: Georg Olms Verlag, 2011

Kuhlau-BiographieDet var inte bara till Sverige som man decennierna runt 1800 rekryterade tonsättare och musiker från kontinenten för att bygga upp ett musikliv värt namnet. I Danmark hade inflyttade tyskar som Peter Schulz, A.E.F. Kunzen och J.E. Hartmann redan i slutet av 1700-talet lagt grunden för en nationell operakonst som var betydligt folkligare än den gustavianska operan i det nordliga Stockholm. I Hartmanns sångspel Høstgildet (1790) hyllades det danska åkerlandet och den från livegenskapen befriade bonden. Och i Kunzens epokgörande opera Holger Danske (1789) dimper handlingens hjälte ner bland figurerna i Wielands orientaliska Oberon-saga, fjärran från sin danska hembygd.

Både Friedrich Kuhlau, 1786-1832, och C.E.F. Weyse, 1774-1842, den tidiga danska romantikens två stora tonsättarnamn, fullföljde denna folkliga tradition. Weyse genom att förädla den danska visan, och Kuhlau genom att göra bruk nymodigheterna från kontinenten. Även de var tyskar som hade sökt sig ut i den europeiska provinsen för att söka sin lycka. Weyse kom först och var den som hade lättast att acklimatisera sig i det nya landet, inte minst för att han lärde sig att behärska dess tungomål.

Med den danske musikforskaren Jørgen Erichsens biografi över Kuhlau, den egentligen första sedan 1800-talet, får man inte bara ett porträtt av denne tyske invandrares liv och verk utan också en rundmålning av livet i den danska huvudstaden innan stadsmuren revs i mitten av 1800-talet.

Kuhlau hade hals över huvud flytt undan Napoleonkrigen och den franska annekteringen av Hamburg. Han ville undvika att hamna i Napoleons här som enögd musiker. En olycka i barndomen hade nämligen berövat honom hans högra öga. (En händelse som han heller aldrig beklagade utan tvärtom betraktade som en försyn som fört in honom på musikens bana). När Kuhlau kom till Köpenhamn låg delar av staden fortfarande i ruiner efter de engelska bombardemangen under Napoleons kontinentalblockad. Han tänkte heller inte stanna längre än nödvändigt. Kanske var det, liksom en omvittnad skygghet för sällskapsliv en bidragande orsak till att han aldrig lärde sig danska. Det kunde man i och för sig också klara sig utan eftersom tyska var gångbart även i mindre skandinaviska städer vid den här tiden, och provinsens tungomål i första hand var förbehållet de lägre stånden och folk på landsbygden.

I Hamburg hade Kuhlau studerat för den ansedda Carl Philip Emanuel Bach-eleven C.F.G. Schwencke och lärt sig kontrapunktikens ädla konst. Den fick han användning för i de populära ”Rätselkanons”, musikaliska gåtor i kanonform, som blev något av hans signum och som han med regelbundenhet levererade till den ansedda tyska tidskriften Allgemeine Musikalische Zeitung.

För dansken i gemen förknippas Kuhlaus namn numera främst med musiken till Johan Ludvig Heibergs skådespel Elverhøj, ett verk som uppförts över tusen gånger på Det Kongelige teater i Köpenhamn sedan uruppförandet 1828 och idag betraktas som en musikalisk nationalklenod.

Internationellt är Kuhlau mest känd för sin trevliga och tekniskt överkomliga piano- och flöjtmusik. Knappast någon pianoelev som pallrat sig upp till pinnhålet över Für Elise kan ha undgått hans pianosonatiner. Men lika lite som Für Elise ger en rättvisande bild av Beethoven, är dessa bagatellartade, om än i sin genre ypperliga stycken representativa för Kuhlaus tonsättarskap. Det var för scenen och inom kammarmusiken som han skapade sina främsta verk. Genombrottet kom 1814 med operan Rövarborgen, som också sattes upp på i flera operahus i Europa. Den som lyssnat på pianokvartetterna från 1820-talet kan med fog hävda att de kan mäta sig med det bästa i genren under detta årtionde som ändå var Beethovens och Schuberts (och Louis Spohrs, Kuhlaus sedermera berömde skolkamrat från tiden i Braunschweig).

Kuhlaus främsta verk bredvid Elverhøj är emellertid operan Lulu från 1824 (ej att förväxla med Alban Bergs opera med samma namn). Handlingen är en variant på Trollflöjten, men ligger betydligt närmare Wielands förlaga än Schikaneders och Mozarts opera. I Lulu, med dess sammanlagda speltid på tre timmar, sammansmälte Kuhlau influenser från Weber, Beethoven och den av honom så länge föraktade Rossini, till något för dansk romantik nytt och grundläggande. Rossinis Barberaren i Sevilla hade tagit Köpenhamn med storm två år tidigare och med sin charm och vitalitet krossat allt motstånd mot den italienska operan. Weyse, Kuhlau och andra hade tagit ställning för den ”danska” sidan i denna konflikt, som ju ytterst handlade om att slå vakt om den nationella särarten gentemot den italienska operahegemonin. Det var ju i denna konflikt som Weber också hade vunnit en för tysk opera viktig delseger med sin Friskytten några år tidigare. I en berömd dikt, Tankred och Høstgildet (Tankred var Rossinis genombrottsopera), hade den danske skalden Adam Oehlenschläger vädrat sin aversion mot den italienska operan. En aversion som emellertid inte var större än att han snart skulle konvertera som Rossini-anhängare och tillfoga ytterligare två strofer som uttryck för sin omvändelse.

Lulu är en praktfull opera som med sitt klangmåleri och sin fantasifulla gestaltning av övernaturliga väsen pekar långt in i den kommande Gade-epokens högromantiska balladstil. Att den numera sällan spelas (aldrig i Sverige) kan huvudsakligen förklaras i termer om okunnighet och bristande repertoarkännedom. I Japan (!) gavs operan år 2000 av det där stationerade internationella Kuhlau-sällskapet.

”Vi beholdt ham med det samme”, skrev Kuhlaus 1800-tals biograf Carl Thrane om Kuhlaus ankomst, Ja, det gjorde man förvisso, men som underbetald kunglig ”kammermusikus”, som med tiden alltmer knäade under försörjningsbördan för sina inflyttade föräldrar (han skaffade aldrig någon egen familj) och betungande kompositionsförpliktelser gentemot musikförlagen som ständigt krävde för dagen gångbar modemusik. Det är ingen smickrande bild av det danska hovet och dåtidens Köpenhamn den danske musik- och Kuhlau-forskaren Jørgen Erichsen målar upp i sin utomordentliga biografi. Varje kväll skulle nycklarna till stadens låsta stadsporta personligen lämnas över till kungen så att ut- och inpassering i staden i princip omöjliggjordes. För en nutida läsare låter det som hämtat ur en saga av H.C. Andersen. Ideliga vädjanden från Kuhlaus sida om generösare gager och förlagsarvoden, eller arvoden över huvudtaget, klingade oftast för döva öron innan en professur så småningom förbättrade hans ekonomiska situation.

Till skillnad mot Weyse, som i princip tillbringade hela sin danska vistelse innanför Köpenhamns murar, höll Kuhlau genom sina resor kontakt med utvecklingen nere på kontinenten. Han uppträdde som pianist och dirigent i Göteborg, Kristiania och Stockholm, och hann även med en avstickare till Gävle (med aldrig klarlagt ärende). I Wien klättrade Kuhlau i berg och drack champagne med Beethoven som också tillägnade honom en kanon, ”Kühl, nicht lau” (Kall, inte ljummen) och noterade mötet med gästen från norr i ett av sina konversationshäften.

kuhlau-hornemanMen Kuhlau hade också vänner och supporters i Köpenhamn. I de välbeställda judiska familjerna Gerson, Nathanson och Trier, vilka spelade en betydelsefull roll i den köpenhamnska offentligheten som anordnare av musikaliska begivenheter, undervisade han och kände sig hemma. Därför tog Kuhlau, menar Erichsen, illa vid sig när han blev vittne till den så kallade Judefejden 1819 då mobben i två veckor ödelade judiska hus och affärer innan polisen slutligen ingrep.

Erichsen antyder själv (på sin hemsida) att det mycket väl kan ha varit hans mindre rosenröda bild av Kuhlaus förhållande till sitt nya fosterland, i kombination med en viss musikvetenskapligt akademisk utformning av texten som kan ha föranlett att det redan 1975 färdigställda manuskriptet aldrig kom vidare från förlaget. Det fanns helt enkelt inte något intresse för denna typ av biografisk litteratur på 1970-talet, speciellt inte i Danmark med dess begränsade bokmarknad.

När så en kulturintresserad politisk ledning i Kuhlaus lilla nordtyska födelsestad Uelzen erbjöd sig att bekosta en översättning av manuskriptet till tyska och det ansedda musikvetenskapliga förlaget Georg Olms tog på sig att ge ut den, uppdaterade Erichsen det 35 år gamla materialet på basis av andra Kuhlau-forskares insatser. Här har Gorm Busk och Kuhlaus verkförtecknare Dan Fog spelat en viktig roll.

Även om Erichsen i detalj redogör för tillkomsthistorien kring många av Kuhlaus mer än 500 verk (där åtskilliga också gick upp i rök, inklusive Kuhlaus inkommande brev, i en ödesdiger brand i tonsättarens hem 1831) är framställningen av den bitvis gåtfulle Kuhlau levande. Inte minst bidrar de anekdoter som kringgärdar Kuhlaus person till att krydda framställningen. Den som vill gå på djupet i rent musikaliska analyser hänvisas till uppsatser och specialarbeten i ämnet, som Gorm Busks epokgörande avhandling från 1986 om Kuhlaus sceniska verk.

Man kan emellertid sakna resonemang som mer sätter in Kuhlau i hans musikhistoriska samtid. Här hade jämförelser med hans tyska landsmän legat nära till hands. Kanske hade det varit på plats med några tankar kring den typ av diskussion Jørgen I. Jensen för i sin Carl Nielsen-biografi; om hur tonsättare med internationell potential gärna snärjs av ”den svartsjukt bevakande egna nationella familjen” och på så sätt stängs in i dennes ”varumärke”. Ett inte helt ovanligt fenomen i små länder med musikaliska genier.

Erichsens biografi är inte bara den första på över hundra år, utan också den mest omfattande skildringen hittills av Kuhlaus liv och verk. En bearbetning och översättning till danska är därför också trots allt att vänta.

henry_larssonHenry Larsson är bibliotekarie och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Rädslans liberalism

webshop_banner