Print Friendly

Multilateral biståndsverksamhet på entreprenad

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

108
MULTILATERAL BISTÅNDSVERKSAMHET
PÅ ENTREPRENAD?
Internationell biståndsverksamhet är ur principiell synpunkt ingen
nyhet för Sverige. Man behöver bara
erinra om de insatser, som gjorts
av missionen och vissa frivilliga
hjälporganisationer såsom Röda
korset och Rädda Barnen, för att
det skall framstå tydligt, att vi
länge varit medvetna om andra nationers behov av hjälp och i viss utsträckning också tillgodosett dessa
behov. Även svenska företags insatser utomlands bör i detta sammanhang nämnas som exempel på verksamhet, vilken reellt åtminstone i
vissa hänseenden är att beteckna
som biståndsverksamhet. En ökad
intensitet i vår biståndsverksamhet
har emellertid framför allt manifesterats genom tillkomsten av nya bilaterala organ såsom Nämnden för
internationellt bistånd, NIB, och
svenskt engagemang i den multilaterala biståndsverksamhet, som bedrivs av internationella organisationer som FN, UNESCO, WHO, ILO
och FAO m. fl.
Det svenska biståndet är i jämfö-
relsevis hög grad inriktat på multilateralt bistånd. Det betyder att vi
varje år ställer betydande beloppbetydande också med hänsyn till
Av fil. dr RUNE TERSMAN
vår storlek – till FN :s och andra
internationella organisationers förfogande för användning i deras biståndsverksamhet medan vår bilaterala biståndsverksamhet begränsats. I flertalet andra länder är förhållandet det motsatta. Det bilaterala biståndet dominerar helt i dessa länder, och det multilaterala biståndet spelar kvantitativt sett en
underordnad roll.
Sverige intar således en särställning, då det gäller avvägningen mellan multilateralt och bilateralt bistånd för vårt lands vidkommande.
Denna fråga behandlades vid 1962
års riksdag med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 100.
Det ansågs därvid tämligen klart,
att Sveriges utrikespolitiska intressen talade för att tyngdpunkten i
vårt bistånd lades på den multilaterala verksamheten. De svenska bidragen till de internationella biståndsorganen borde emellertid inte
ligga oproportionerligt högt i förhållande till andra länders insatser,
utan överskjutande belopp borde gå
till bilateral biståndsverksamhet.
Denna borde framför allt inriktas
på en komplettering av de multilaterala biståndsprogrammen. Det
ansågs sålunda att vissa uppgifter,
såsom t. ex. familjeplaneringen,
icke fick tillräckligt utrymme i de
multilaterala biståndsprogrammen.
Även ur vissa andra synpunkter
kunde emellertid enligt propositionen en bilateral komplettering av
de multilaterala programmen vara
önskvärd. Beträffande de organisatoriska svagheterna i den multilaterala biståndsverksamheten anfördes i propositionen, att sådana svagheter inte utgjorde ett argument
mot ett anlitande av denna biståndsform utan snarare ett argument för en förbättring av den.
Vårt folks intresse för och Sveriges engagemang i det internationella biståndsarbetet är ständigt växande. Det är en glädjande utveckling ur många synpunkter. Särskilt
de, som själva haft tillfälle att under någon tid följa biståndsarbetet
i ett u-land, konstaterar med tillfredsställelse, att allt flera inser biståndsarbetets betydelse. Enorma,
för mänsklighetens utveckling vä-
sentliga behov väntar på att bli tillgodosedda inom detta område, och
de insatser som hittills gjorts täcker endast en ringa del av behoven.
Vi behöver göra mycket mera, men
vi måste också se till, att våra insatser blir effektiva och verkningsfulla. Det senare är minst lika viktigt som det förra. Om effektiviteten i biståndsarbetet brister, betyder det, att en stor del av de anslagna pengarna inte kommer det mottagande landet tillgodo.
Tyvärr måste man konstatera, att
109
problemet att göra biståndsinsatserna effektiva och verkningsfulla, utgör ett av den internationella biståndsverksamhetens huvudproblem. Delvis sammanhänger detta
med förhållandena i de mottagande
länderna. Vi saknar i många avseenden kunskap om lämpliga vä-
gar och metoder att förmedla vårt
bistånd till dessa länder. Det är
ingen tvekan om, att det finns behov av grundläggande sociologisk,
antropologisk, ekonomisk och annan forskning rörande mottagarländernas förutsättningar för att
kunna tillgodogöra sig biståndsverksamhet. Innan vi fått mera
kunskap härom, måste vi räkna
med, att en del av våra insatser inte
får den effekt vi åsyftat.
Till viss del sammanhänger emellertid problemet att göra biståndsinsatserna effektiva och verkningsfulla också med det sätt, på vilket
biståndsarbetet administreras. Åtskilliga hemvändande svenskar,
som varit ute som experter för FN:s
eller andra internationella organisationers räkning, kan berätta om
grava brister i den multilaterala biståndsverksamhetens planering,
ledning och administration. På senare tid har uppmärksamheten riktats på vårt svenska hjälporgan,
NIB. Det som därvid framkommit
visar, att förhållandena i vår egen
bilaterala hjälpverksamhet inte är
bättre, än i den multilaterala biståndsverksamhet, som FN och
andra internationella organisationer bedriver.

”.
110
Vid sidan om grundläggande
forskning rörande biståndsarbetets
förutsättningar i de mottagande
länderna behövs sålunda en undersökning av vad som kan göras, för
att skapa effektivare former för biståndsarbetets planering, ledning
och administration. Låt oss därför i
det följande studera biståndsverksamhetens former och organisation
ur effektivitetssynpunkt.
Vad beträffar den multilaterala
verksamheten har man redan i den
nyss citerade propositionen uttalat,
att dess organisatoriska svagheter
utgör argument för en förbättring
av dess former. Eftersom de nämnda svagheterna länge torde ha varit
kända borde man ha anledning vänta, att åtminstone några av de mera
väsentliga svagheterna vid det här
laget var avhjälpta. Att försök i
denna riktning – även från svensk
sida – gjorts, skall inte betvivlas.
Det förefaller emellertid inte realistiskt att förvänta, att några mera
revolutionerande förändringar skall
kunna åstadkommas inom ramen
för de internationella organisationernas nuvarande målsättning, uppbyggnad och funktion. Alltför
många i och för sig relevanta intressen är på en gång inblandade i
dessa organisationers verksamhet,
för att man skall kunna åstadkomma en höjning av effektiviteten annat än på lång sikt. Behoven av insatser i biståndsarbetet är emellertid omedelbara.
Då det gäller det bilaterala biståndsarbetets planering, ledning
och administration kan konstateras att en betydande splittring rå-
der. Ett flertal svenska organ är
sysselsatta med biståndsverksamhet, även om huvuddelen av uppgifterna ankommer på Nämnden för
internationellt bistånd. Erfarenheterna av NIB :s hittillsvarande verksamhet är inte goda. Inte heller kan
man säga att de förslag till förbättringar, som nyligen framförts, utgör någon definitiv lösning. Det är
därför angeläget att arbetet med en
effektivisering av vår biståndsverksamhet får fortsätta, och att man
också undersöker andra hittills
oprövade lösningar på de aktuella
problemen. Prognosen för att man
skall lyckas är emellertid under
denna förutsättning god, eftersom
flera av de omständigheter, som
försvårar arbetet med en effektivisering av den multilaterala biståndsverksamheten, i detta fall
saknas.
Med utgångspunkt från det nyss
förda resonemanget kan man principiellt hävda, att en bilateral biståndsverksamhet har förutsättningar att bli effektivare beträffande planering, ledning och administration än multilateral verksamhet.
Det är väl knappast heller någon
tillfällighet, att flertalet andra länder föredrar bilateral verksamhet
framför multilateral, även om andra hänsyn givetvis också påverkat
deras avvägning mellan dessa två
biståndsformer.
Man kan dock inte generalisera
alltför långt. De internationella organisationerna har genom sin ställning vissa fördelar, vilka framför
allt uppträder i samband med biståndsverksamhetens planläggning
och samordning. De kan sålunda i
regel bättre än en enskild nation bedöma, var insatser bäst behövs. De
kan vidare hjälpa enskilda mottagarländer med att göra upp utvecklingsprogram och samordna biståndsinsatser, som kommer från
flera håll samtidigt. slutligen kan
den internationella organisationens
medverkan ofta vara en garanti, för
att mottagarlandet icke skall riskera att bli politiskt beroende gentemot ett bidragsgivande land. Även
om man anlägger rena effektivitetssynpunkter vid avvägningen mellan
multilateral och bilateral biståndsverksamhet, är det sålunda tydligt
att skäl kan anföras för såväl
den ena biståndsreformen som den
andra.
Problemet att åstadkomma en effektivare planerad, samordnad och
111
administrerad biståndsverksamhet
förefaller inte längre vara att göra
en avvägning mellan multilaterala
och bilaterala insatser i vår biståndspolitik. Vi bör i stället inrikta oss på att knyta våra bilaterala
biståndsprojekt fastare till de internationella organisationernas planerande och samordnande verksamhet. Samtidigt bör vi arbeta för att
få överta verkställigheten av projekt, som hittills drivits på multilateral basis. Härigenom torde det bli
möjligt att åstadkomma en syntes
av de bästa förutsättningarna för
såväl multilateral som biståndsverksamhet. En dylik utveckling kommer att innebära en kraftig expansion och medföra en breddning av
området för vår bilaterala biståndsverksamhet. Den gör det ännu mera
angeläget för oss att finna effektiva
former för hur denna biståndsverksamhet skall planeras, ledas och administreras.
·;., . ;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner