Print Friendly

Mot en statisk oligarki?

Av Per Dahl | 28 februari 2014

Alla de etablerade partierna tycks nu vara eniga om att enskilda anonyma gåvor är något som ska undvikas. En sådan förändring innebär att de politiska partierna blir delar av statsmakten snarare än civilsamhället, skriver Per Dahl.

Nyligen kom förekomsten av anonyma bidrag till politiska partier åter upp till diskussion. Debattklimatet har nu vänt; alla de etablerade partierna tycks vara eniga om att enskilda anonyma gåvor är något som ska undvikas. För mig är det ett tydligt tecken på att ”våra” politiska partier utvecklats till att bli delar av statsmakten, inte delar av det civila samhället med uppgift att kontrollera den politiska makten. Ja, jag skulle till och med säga att när det stod i grundlagen att konungen allena styr riket var folkstyret långt mer vitalt än när formuleringen byttes ut mot att all politisk makt utgår från folket.

I medierna hör vi då och då varnande ord om att demokratin förtunnas eftersom vanliga människor inte är lika delaktiga. Partier är inte längre folkrörelser. Politikerrollen professionaliseras. Sådant är överord, och tyder bara på skribentens bristande orientering. Frågar man en statsvetare får man vanligtvis en redogörelse mellan skilda former av demokrati. I länder som Sverige har den participativa typen dominerat, med folkrörelser och stark mobilisering av medborgarna även mellan val. I andra länder präglas politiken i stället av konkurrensdemokrati, där olika eliter tävlar med varandra och medborgarna i första hand har rollen som tävlingsdomare när val hålls.

Båda formerna är emellertid demokratiska, eftersom de ger möjlighet för folkmeningen att under ordnade former byta ut de styrande vid regelbundna tillfällen. När nu Sverige i ganska snabb takt går från att vara en demokrati av den förra typen till att bli just en konkurrensdemokrati är detta i sig inte ett problem.

Men det blir så om de eliter som tävlar med varandra alla ska ha en gemensam materiell bas: skattefinansierade bidrag från stat, landsting och kommuner. De kommer därmed att utvecklas till parter i en oligarki, en grupp aktörer med starka gemensamma intressen, värderingar och handlingsmönster. Så länge konflikterna mellan dem handlar om vad som ska hända inom politikens område fungerar tävlan. När det i stället blir frågan om det politiska områdets räckvidd kommer tendensen att bilda gemensam front utåt att öka. Egenintresset att låta politikens styrmedel förbli väsentliga för väljarnas vardag delas av alla politikens aktörer. De valda – i riksdag, kommuner och landsting – tar några steg till mot att bilda ett särintresse bland andra särintressen.

Nu är det en viss förenkling att säga att partier genom sin offentliga finansiering blir en del att statsmakten. Det är knappast så att de blir redskap för ickepolitiska eliter inom den offentliga sektorn, exempelvis olika professioner eller högre chefsskikt. Däremot ökar tendensen att företrädare för partier över den politiska skalan i vardagen låter sig präglas av gemensamma värderingar, och inbördes förståelse och lojaliteter. Detta förstärks av att de många offentliga bidragen minskar betydelsen av de egna medlemmarna och deras åsikter.

Innebär då detta att en mur har satts upp av de redan etablerade som gör det omöjligt för nya partier att konkurrera? Den hypotesen håller inte. I rikspolitiken har Sverigedemokraterna snabbt nått en etablerad position. I lokalpolitiken ser vi allt fler kommunpartier som själva hävdar att de står utanför höger/vänsterskalan. Däremot urskiljer vi tydligt hur bidragen utnyttjas också av dessa nya partier, bidrar till att frigöra partiledningar från beroende av medlemmar, liksom till motviljan att inskränka politikens räckvidd. Även nya partier känner omsorg om sin ekonomiska bas…

Vi upprördes länge över de bidrag socialdemokratin fick av LO. Självklart var kollektivanslutningen något som bröt mot en demokratisk grundsyn. Men att en organisation, ett företag eller enskilda med ekonomiska resurser ger ibland viktigt finansiellt stöd ser jag ändå som sundare än att politiskt partier enbart ska vara hänvisade att leva på skattemedel. Variationen tryggas bättre, och det blir tydligare att vårt samhälles politiska maktinstitutioner är beroende av det civila samhället. Inte tvärt om.

Per Dahl är redaktör, Kalmarper_dahl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner