Print Friendly

Moskvas förakt för demokrater

Av Bo Ture Larsson | 10 februari 2012

Omvärldens reaktioner på Rysslands veto mot en FN-resolution om att ingripa i Syrien har inte varit milda. Samtidigt har den ryska överheten samma inställning till oppositionen som hos auktoritära regimer i arabvärlden – de protesterande massorna sägs kunna leda till vad som pågår i Syrien och förra årets utveckling i Libyen. Det skriver Bo Ture Larsson.

Bashar al-Assad, Dmitrij Medvedev och Sergei Lavrov
Foto: www.kremlin.ru

4 mars är det presidentval i Ryssland. Premiärminister Vladimir Putin är kandidat för partiet Enade Ryssland, som fuskade sig till ett mindre nederlag än vad annars blivit fallet när parlamentet nyvaldes i december.

Därefter har det protesterats för bättre demokrati. Men Putin tycker att de som protesterar borde vara tacksamma. De kan göra det därför att regeringen stärkt civilsamhället, säger han.
Även Valerij Zorkin, president i Rysslands högsta domstol, har en märklig inställning till oppositionen. Han sitter på en post som i varje anständigt land måste vara höjd över varje misstanke om partiskhet, men i tidningen Rossijskaja Gazeta skriver han att de som protesterar är en minoritet utan rätt att bestämma över landets framtid. Deras sätt att agera kan sluta med en begäran till Nato om att ingripa och byta ut regimen. Zorkin jämför med hur det gick i Libyen i fjol och med vad som nu händer i och kring Syrien.

Ryssland räknar sig till kretsen av demokratier. Men överhetens inställning till oppositionen hemma liknar alltså den hos auktoritära regimer i arabvärlden. Man blir kränkt av krav på att regler ska följas och mänskliga rättigheter respekteras. Och det kallas ett brott mot staters suveränitet när andra, i de yttersta av dessa dagar även Arabförbundet, i alla fall låtsas vilja göra något för att rädda liv i Syrien.

Mot bättre vetande beskriver utrikesminister Sergej Lavrov Syrien som en konflikt mellan lika goda kålsupare. ”Hysterisk” kallar han kritiken av Rysslands och Kinas veto mot en FN-resolution som de (och inga andra) anser hade öppnat för en militär intervention i Syrien och att Assad-regimen störtas, som Gaddafi i Libyen ”med hjälp av legoknektar och terrorister från hela världen” – Zorkin.

Lavrov säger att man inte kan hindra andra att ingripa i Syrien, men det blir då på deras ansvar.

”Obegripligt” – det tyska omdömet är mild kritik i sammanhanget. Susan Rice, USA:s FN-ambassadör, är ”disgusted”, starkare än svenskans att känna avsmak. Utrikesminister Hillary Clinton kallar Ryssland och Kina medskyldiga till blodspillan. Tunisiens islamiske premiärminister anser att FN:s säkerhetsråd missbrukas och Jemens Tawakkul Karman, mottagare av Nobels fredspris 2011, fördömer Kina och Ryssland ”i den arabiska ungdomens namn.”

Ryssland har hamnat på fel sida av historien, heter det.

Varför gör Ryssland så här? En förklaring är att Putin ger igen, för alla de gånger Ryssland anser sig lurat och överkört av väst efter Sovjets upplösning 1991. Det kan dessutom gynna Putin i valet att neutralisera demokratirörelsen med dess västliga föreställningar om demokrati och rättsstat genom att vädja till gammeldags nationalism.

Moskva anser att dess intressen inte lider bestående skada av att man nu stöter sig med arabiska demokrater. Moskva räknar med att arabstaterna återgår till dess egen definition, att demokrati är det när makthavaren sitter kvar. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner