Print Friendly

Moskvamötet 1960

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MOSKVAMÖTET 1960
DET MÖTE MED de kommunistiska
partierna i världen, som hölls i
Moskva i november 1960, har i allmänhet jämförts med ett liknande,
hållet i Moskva 1957. Det senare
mötet avslutades med en deklaration, som publicerades undertecknad av de flesta deltagarna. Emellertid var dessa då inte så många
som nu. Mötet 1960 besöktes av representanter för 81 kommunistpartier, 1957 års möte endast av representanter för 12. Också 1960 års
möte avslutades med en deklaration.
Den anges vara enhällig, men ett
bestämt rykte vill göra gällande att
ett antal partier avstod från att
rösta. Bl. a. skulle några latinamerikanska partier ha lagt ned sina
röster, medan däremot Kina godkände deklarationen. Detta behöver
emellertid inte innebära annat än
att Kina föredrog att demonstrera
med hjälp av några av de länder,
i vilka Kina numera har ett starkt
politiskt inflytande.
Eftersom deklarationerna av 1957
och 1960 båda är hållna i den invecklade litterära stil, som utmärker den högre kommunismen, krä-
ver jämförelsen dem emellan ett
finstudium av uttryck och ordval
och resulterar mest i påpekande av
Au OBSERVER
nyanser. Detta har också gjorts.
Man har t. ex. sagt, att 1960 års deklaration är mera självmedveten
och samtidigt också mera aggressiv än 1957 års. Möjligen skulle
detta bero på ryska eftergifter för
kinesiska krav. Viktigare är kanske
att se efter i texten om denna ger
uttryck åt någon förändring i erkänd kommunistisk ideologi.
Enklast är då att gå tillbaka till
det möte som hölls i Bukarest den
20-25 juni 1960. Därifrån föreligger meddelanden som förefaller
säkra. Man vet att mycket allvarliga sammanstötningar förekom
mellan ryska och kinesiska delegater, och detta skedde inför representanterna för omkring 50 kommunistpartier. På samma möte försvarade Chrustjov sin teori om den
fredliga koexistensens möjligheter,
medan kineserna framhöll att ett
krig mellan socialistiska och imperialistiska stater kan vara nödvändigt. Så skulle framgå av både
Marx och Lenin. Det var också där
som Chrustjov, för att försvara sin
tes, var tvungen att förklara att Lenin skulle ha skrivit annorlunda
om han levat 1960 – ett ur kommunistisk synpunkt ytterst dubiöst
påstående eftersom det rycker undan grunden för Lenin som kommunistisk profet. De övriga motsättningarna på Bukarestmötet berörde mera taktik, och de tycks ha
varit djupa och svåra. Beskyllningar och motbeskyllningar avlöste
varandra.
Moskvamötet 1960 sammankallades för att utjämna motsättningarna mellan de två stora kommunistpartierna. På det hela taget
måste det sägas att freden utåt
återställts. Man har funnit formuleringar som tillfredsställt både
Sovjetunionen och Kina.
Deklarationen 1960 består av en
inledning och sex kapitel. Inledningen konstaterar, att vad som
kännetecknar åren efter 1957 är
det socialistiska systemets växande
styrka och ökande internationella
betydelse, att kolonialsystemet har
sönderfallit och nationella frihetsrörelser uppstått, att den kapitalistiska världen sönderslites av klassstrider och dess system försvagas,
och, sammanfattningsvis, att socialismens och fredens krafter dominerar över imperialismens.
I det första kapitlet utvecklas hur
det socialistiska världssystemet
blivit en avgörande faktor i samhället. Imperialism har inte kunnat hejda historiens »progressiva»
utveckling. Förutsättningar har
skapats för nya framgångar. Socialismens slutgiltiga seger är oundviklig. Det kapitalistiska systemet
genomgår å andra sidan en upplösningsprocess och förruttnar. Den
kapitalistiska »produktionsanar- 83
kim ökar alltmer. Välfärdsstaten
är en revisionistisk lögn. Förenta
staterna karakteriseras som världsreaktionens främsta bålverk, en internationell gendarm och fiende till
alla världens folk. Där har också
produktionens tillväxttempo avtagit.
Nu reser sig folken till kamp mot
imperialismen. Den »djupt folkliga» revolutionen på Kuba har blivit ett exempel i Latinamerika.
Andra länder med strejker och oroligheter citeras. I Frankrike t. ex.
stärks kampen mot »enmansväldets reaktionära regim». Allt som
sker visar att en ny etapp inträtt i
utvecklingen av kapitalismens allmänna kris. Och detta har skett
utan krig, i tävlan mellan de två
systemen, där alltså det socialistiska redan visat sin överlägsenhet.
Det andra kapitlet redogör för lä-
get inom det socialistiska systemet.
Där förklaras, att Sovjetunionen nu
genomför det kommunistiska samhällets uppbygge. Det socialistiska
lägrets övriga länder lägger grunden till socialismen och några av
dem har inträtt i perioden av det
utvecklade socialistiska samhällets
uppbygge. Detta torde innebära att
Sovjetunionen framställes som det
kommunistiska landet nr l. Samma
sak uttrycks längre fram så: »Sovjetunionen är det mest lysande
exemplet … för hela världens folk
i deras kamp för fred etc …» Omedelbart därefter talas om folkrevolutionen i Kina, som utövat ett oer- 84
hört inflytande på särskilt folken
i Asien, Afrika och Latinamerika.
Därefter går man in på frågan
om ~det socialistiska uppbyggets
svåraste fråga~, nämligen böndernas frivilliga övergång från privatägda småbruk till socialistiska storbruk. Men denna fråga har lösts
eller löses på det sätt som Lenin
förutsatte. Arbetarklassen har blivit samhällets grundval. Bönderna
har gjorts delaktiga i den samhälleliga utvecklingen, och en ny socialistisk intelligentia har kommit från
det arbetande folket. Det socialistiska samhället blir fullkomligare
och mognare, och de sociala och
ekonomiska möjligheterna till en
restaurering av kapitalismen är
likviderade inte bara i Sovjetunionen, utan också i övriga socialistiska länder.
Den senare delen av kapitlet talar om den ekonomiska produktionen som skall följa marxismens och
leninismens lagar. Det framhålls
slutligen – och här lämnar man
ekonomien – att läran om att antagonismen mellan nationer försvinner samtidigt med klassantagonismen bekräftats i praktiken.
Man får inte överdriva nationella
särdrag när det socialistiska uppbygget sker. Yttringar av nationell
begränsning försvinner inte automatiskt i och med att det socialistiska systemet upprättas. Men de
kommunistiska partiernas politik
ooh taktik får inte heller mekaniskt kopieras från ett land till ett
annat.
I tredje kapitlet talas om krig
och fred, och man utgår ifrån att
den amerikanska imperialismen är
aggressionens främsta kraft. Sedan
angriper man Västtyskland, påpekar att Västberlin är en härd för
internationell provokation och för- ·
klarar, att det numera är en plikt l
för alla stater i det socialistiska ·
lägret att försvara den tyska demokratiska republiken, dvs. östtysk- :
land. Det hela sammanfattas i or- !
den, att det numera uppstått kraf- !
ter som kan krossa imperialismens ·
planer: ~det finns ingen krigets !
fatala oundvikligheb. Kriget kan .
förhindras om alla demokratiska
krafter kämpar emot. För den skull
måste fredsrörelsen stärkas och
breddas :.i stad och på land, på
fabriker och konton. De kommunistiska partierna ser kampen för
fred som sin förnämsta uppgift,
men om kriget ändå skulle komma,
kommer folken att ~skaffa undan
och begrava kapitalismen~.
Den enda riktiga principen för
internationella relationer är fredlig koexistens. För detta påstående
hänvisas till Lenin, till Moskvadeklarationen av år 1957, till partikongresser under Chrustjovs ledning och till andra dokument. Fredlig samlevnad innebär upplösning
av militärallianser, avskaffande av
militära baser, allmän avrustning,
respekt för staternas jämlikhet
m. m. Men samtidigt innebär fredlig samlevnad att massorna skall
»utveckla aktiva aktioner mot fredsfienderna». Fredlig samlevnad är
klasskamp mellan socialism och
kapitalism.
Kapitel 4 ägnas åt kolonialismens
fall. Sovjetunionens seger i andra
världskriget, upprättandet av folkdemokratin i en rad länder i
Europa och Asien osv. har påskyndat denna process. Men man är
tvungen att gå utöver den nationella pånyttfödelse, som nu kan
konstateras bland de forna kolonialfolken. Agrarfrågan måste lö-
sas. Den nationella bourgeoisien i
kolonialländerna är, när den uppträder mot imperialismen, progressiv men annars otillförlitlig.
Kapitel 5 talar om klasskampen.
Arbetarklassen bör sammansvetsas.
En förening mellan olika partier är
genomförbar. Kommunisterna betraktar kampen för demokratin
som en del av kampen för socialismen. Man opponerar mot reformisterna, som anser att reformer inom det kapitalistiska systemets ram är slutmålet och förnekar nödvändigheten av en socialistisk revolution. En aktiv klasskamp
innebär en intensifiering av det
kommunistiska arbetet i fackföreningarna, koopera,tionen, bland
bönderna, ungdomen, kvinnorna,
inom idrottsorganisationerna. Fackföreningarnas splittring är en
olycka. Högersocialisterna angrips.
Om splittringen inte fanns, skulle
man på många håll kunna förändra de kapitalistiska ländernas
politik. Återigen framhålls det, att
kommunismen inte önskar ett
världskrig. Samhällssystemen för- 7- 61164072 Svensk Tidskrift H. B 1961
85
ändras inifrån, och en socialistisk
revolution kan inte påtvingas utifrån. Klasskampen är nödvändig
därför att de ledande klasserna inte
frivilligt lämnar ifrån sig makten.
Hur förbittrad kampen kan bli beror på styrkan i motståndet.
Det sjätte kapitlet, slutligen, behandlar de inre förhållandena i det
socialistiska lägret. I 87 länder
finns kommunistpartier. Alla har
gemensamt, att de hävdar tesen om
den s. k. demokratiska centralismen. Partidemokratin och den kollektiva ledningens principer måste
iakttagas och partiorganen måste
verka energiskt. Sedan fördöms den
jugoslaviska revisionismen. Vidare
fördöms dogmatism och sekterism,
dock utan angivande av vilka som
företräder dem. Sovjetunionens
kommunistiska parti förklaras vara
den internationella kommunistiska
rörelsens mest erfarna och härdade
avdelning. Det har varit och kommer att förbli en kommunistisk förtrupp. Dess erfarenheter har principiell betydelse för den internationella kommunistiska rörelsen.
Så långt ett referat av !deklarationen. Även andra punkter kunde
givetvis vara värda ett omnämnande. Men referatet måste bli kortfattat. Att det ibland också är svårt
att följa, får till någon del skrivas
på den egendomliga stilens konto.
Kommunismens läror presenteras
alltid insvepta i dogmatiska uttryckssätt och blottar sig endast
motvilligt för den oinvigde.
Åtskilliga kommentarer kan gö-
86
ras. Först är man då skyldig att
framhålla, att teckningen av det
kapitalistiska systemets förfall är
uppenbart felaktig. I verkligheten
förbereder t. ex. inte USA ett aggressionskrig! Men det är samtidigt
möjligt, att man på sovjetiskt och
kinesiskt håll tror på denna tecknings korrekthet. Hela den chrustjovska ideologin om de två tävlande samhällssystemen är byggd
på ett axiom, nämligen att socialismens fullständiga seger är oundviklig. Om detta axiom är falskt,
störtar hela byggnaden samman. I
själva verket måste kommunisterna, för att få axiomet att verka
tillförlitligt, ständigt komma med
en historieskrivning som strider
mot verkligheten. Det kan inte nog
understrykas hur farligt det vore
för kommunismen i de från västerlandet avstängda länderna, om man
där mera allmänt insåg hur falska
beskrivningarna av västerlandets
utveckling är. Då kunde man börja
tvivla på det chrustjovska axiomet.
Det vore att rycka undan grunden
för det kommunistiska troslivet.
Redan i första kapitlet har Chrustjov fått in en formulering som
betecknar att han vunnit ett övertag över kineserna. Man fastslår
nämligen att det nuvarande världsläget är resultatet av en tävlan mellan systemen och inte av ett världskrig. Med andra ord, seger kan vinnas i fredlig tävlan, i fredlig koexistens, och behöver inte vinnas genom krig.
Detta har varit Chrustjovs tes
1under åtskilliga år. Det är med den ,
j
som han framstått som ideolog. l
Vad är då fredlig koexistens? Chrustjov har klarlagt, att han därmed
menar samlevnad utan krig mellan stater med olika ekonomiska
och sociala system. Däremot har
han aldrig velat avblåsa striden
mellan systemen eller mellan deras
företrädare. Med användande av
kommunistisk terminologi kan sä-
gas, att Chrustjov inte vill ett krig
på det statliga planet, men väl strid
på partiplanet. Och på partiplanet
företräds han av de kommunistiska partierna, i Sovjetunionen
och i t. ex. Sverige.
Aldrig har emellertid begreppet
»fredlig koexistens» blivit klarlagt
så som i tredje kapitlet av Moskvadeklarationen. Citaten i referatet
ovan är tydliga nog. Men det utta- i
las också att fredlig koexistens är
»icke-inblandning i varandras inre
angelägenheten. Samtidigt kräver
man rätt att driva »revolutionär
klasskamp». Om klasskampen sägs
i det femte kapitlet att dess intensitet är avhängig av motståndet
emot den. För att förstå detta måste
man återigen vända sig till begreppet fredlig koexistens. Denna förutsätter frihet för det kommunistiska partiet att verka i varje land.
Därigenom kan man hävda »ickeinblandningen» utifrån: de kommunistiska partierna undergräver
ju det bestående samhällsskicket i
varje land och verkar inom landet.
Endast så kan man förklara den
falska historieskrivningen på en
annan punkt i deklarationen. Det
påstås att en socialistisk revolution
inte kan påtvingas ett folk utifrån.
Påståendet har underskrivits av
både de tjeckoslovakiska och de
ungerska kommunistpartierna!
Det »fredliga» i den fredliga
koexistensen är sålunda helt koncentrerat till det statliga planet,
till förhållandet staterna emellan.
Där påyrkar deklarationen nedrustning i enlighet med Chrustjovs
förslag i FN. Men det synes som om
också där en viss ensidighet i kraven skulle föreligga. De socialistiska
länderna kommer att visa den
största vaksamhet mot imperialismen och på allt sätt stärka det socialistiska lägrets styrka och försvarsförmåga, heter det. Det tycks
med andra ord vara en omdömesfråga när man nedrustar på kommunistiskt håll, men det skulle vara
en skyldighet att nedrusta på ickekommunistiskt.
Vägen till framgång i de kommunistiska partiernas arbete mot
det bestående samhällssystemet går
enligt deklarationen över enighet
inom arbetarklassen. Otvivelaktigt
är, att kommunismens möjligheter
att vinna snabba framgångar skulle
ökas i ofantlig grad om inte socialdemokratin och de socialdemokratiska fackföreningarna vore en huvudmotståndare. Därför pläderar
kommunisterna för enighet. Eftersom det kommunistiska partiet i
enlighet med sin egen ideologi skall
vara det ledande partiet i ett socialistiskt land, betyder enigheten ett
87
övergångsstadium. Till slut skall
kommunisterna överta makten.
Med oerhörd uppriktighet sägs ju
också att striden skall föras för
kommunismen på alla områden,
från fackföreningarna till idrottsrörelsen.
Hur klart de kommunistiska intentionerna framställes framgår
kanske bäst i deklarationens slutkapitel. Där talar man om den »demokratiska centralismen» och om
partiets betydelse för de arbetande
massorna. Här finns kärnpunkten
i vad man kan kalla kommunismens praktik. Ofta undrar man,
hur ett parti som alltid för ordet
demokrati på läpparna kan tillåta
något så djupt odemokratiskt som
ledarkult kring Stalin eller Chrustjov eller över huvud de högre
kommunistledarnas överklasstillvaro. Svaret är, att enligt kommunistisk doktrin förvaltar partiet
marxismen-leninismens »stora revolutionära lära». De högsta kommunisterna – hur de nu än kommit så högt – känner bäst denna
lära. De är översteprästerna och uttolkarna. Varje deras ord återges
med vördnad – »såsom kamrat
Chrustjov med rätta framhållit …:.
– Men det är samtidigt deras skyldighet mot massorna att taga ledningen – på deklarationens språk
heter detta att kommunistpartierna
»i överensstämmelse med leninismens organisatoriska principer tillmäter stor betydelse åt de ledande
partiorganens roll i partiliveb –
och behålla makten. Det är denna
88
deras skyldighet som här har satts
på papperet för var och en som vill
förstå.
Till de politiska delarna av deklarationen skall blott fogas en enstaka kommentar. Man kan här
studera läget mellan de nuvarande
kommunistiska partierna. Motsättningarna framträder. Att kritik av
Tito kommit med är ju naturligt,
ty det jugoslaviska partiet vägrade
som bekant att underteckna 1957
års deklaration. Det får stå isom
exempel på alla revisionister. Intressant är däremot att dogmatiker
kritiseras men inte namnges. I
själva verket är dogmatismen vad
som utmärkt den kinesiska kommunismen. Men Kina har inte velat
eller möjligen inte haft råd att
1960 ställa sig i slutgiltig opposition mot Moskva. I Sovjetunionen
finns det ledande partiet, och omedelbart därefter förklarar man att
de ideologiska frågorna numera har
särskild betydelse. Härmed har
Chrustjov som partiets ledare erkänts som den internationella kommunismens främste ideolog. Sovjetunionen innehar primatet. Emellertid finns ett par formuleringar som
visar, att kommunistiska intresseområden kan ha diskuterats. Revolutionen i Kina säges ha utövat ett
stort inflytande på folken, särskilt
folken i Asien, Afrika och Latinamerika. I samma stycke uppräknas de folkdemokratiska republikerna i bokstavsordning, börjande
med Albanien och inkluderande
Kina, och det sägs att dessa länder
tillsammans med Sovjetunionen utgör det socialistiska lägret. Möjligt
är att Kina i första hand intresserar sig för de kommunistiska partierna i Asien, Afrika och Latinamerika. Man bör sammanställa
detta med en obestyrkt uppgift att
till Peking numera förlagts två nya
byråer av kominterntyp, den ena
avsedd att leda kommunismen i Latinamerika. Om uppgiften är riktig,
kan den tolkas så att kineserna fått
igenom ett krav på att få leda revolutionen i vissa utvecklingsländer.
Varningen mot nationalism kunde
man då se i detta sammanhang. En
kinesisk kritik av Chrustjov på
Bukarestmötet lär nämligen ha gått
ut på att denne tillåtit att utvecklingen i Afrika ledes över en nationell fas i stället för direkt mot den
socialistiska revolutionen. Men en
annan tolkning kan möjligen vara,
att ryssarna, som i motsats mot
Kina kan uppträda i FN och hoppas få förhandla med president
Kennedy, just nu inte vill vara
komprometterade av alltför mycken underjordisk verksamhet.
Det säger sig självt att en deklaration som denna måste vara resultatet av en kompromiss. Företrä-
darna för 81 partier har inte alla
tänkt i samma banor. Kina t. ex.
kan just nu vara föga tillfredsställt
med endast en skärpt formulering
av den fredliga samlevnadens princip. Kineserna ser huvudfienden i
USA, men dit når de inte fram med
klasskamp eller över huvud taget
med fredliga medel. Men de har
låtit sig nöja, och kanske har de
fått underhandskompensation på
annat sätt. Moskva å sin sida framstår klart som kommunismens ledare, men för första gången har
ryssarna fått kämpa hårt för att
hävda sig och sin ställning.
Ur västerländsk synpunkt sett
ger deklarationen många lärdomar.
Framförallt bör man fästa sig vid
den fanatism som talar ur axiomet
om socialismens givna slutseger.
Kämpar man i dag mot kommunismen, kämpar man i princip mot
trosvissa fanatiker. De går fram
med en frälsningslära. De gör anspråk på att inneha den absoluta
sanningen om samhällsutvecklingens oundvikliga gång. Vill man
bekämpa dem, är det inte tillräckligt med hänvisningar till vårt välfärdssamhälle. Detta har ur kommunismens synpunkt byggts på fel
grund, på den kapitalistiska. Och
det försvaras här hos oss av företrädarna för en alltmer förborgerligad socialism, fullständigt under- 89
känd av dem som kräver en socialistisk revolution.
Ideologier kan bara bekämpas
med ideologier. Mot kommunismen
måste ställas en västerländsk ideologi med sådan inneboende kraft
att den övertygar dem som nu står
i valet och kvalet, t. ex. i utvecklingsländerna. slutligen måste
den kunna påverka kommunisterna
själva. Det är inte nog att tala i
största allmänhet om våra frihetsideal. Man måste kunna visa varför sådana värden som tankefrihet
och yttrandefrihet är livsavgörande
för en människa. Det är inte nog
att förkasta tvång. Man måste
kunna förklara varför enskild äganderätt är bättre, mera ansvarsfylld
och därmed personlighetsutvecklande än statlig kollektivism med
därav följande tjänstemannavälde
och korruption. Och till sist får
man aldrig glömma att det finns
en annan och högre lära än den
»stora revolutionära».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner