Print Friendly

Morgondagens Europa — att överleva i en ny politisk geografi

Av Erika Aldenberg | 12 februari 2010

Det senaste decenniets terrordåd, finanskris och nya aktörer i världspolitiken har förändrat det säkerhetspolitiska läget samt utmanat västdemokratierna. I en värld där många talar om ”a Western Decline” måste nya konstellationer och allianser skapas. Det är dags att tänka om, att definiera morgondagens Europa.

Moské i Istanbul © EC

Värdegrund och territorium går hand i hand, vilket bekräftas inte minst av de senaste decenniernas stora konflikter såsom på Balkan och inte minst i Mellanöstern. Att äga territoriet är liktydigt med att kunna sätta agendan. På den geopolitiska arenan ser vi nu gamla aktörer med en ny agenda och nya aktörer med en gammal agenda. Rysslands nya maktanspråk levereras genom att försöka dominera Europas energimarknad. De nya industriländerna Kina och Indien har bara börjat använda sitt inflytande inom världspolitiken. I Mellanöstern utgör i dag sannolikt konkurrerande värdegrunder en större källa till konflikt än olja, där politisk islamism står mot västvänliga kvasidemokratier.

Mycket talar för att etablerade maktbalanser håller på att förändras, västvärldens hegemoni är på nedgång. Inte minst har detta åskådliggjorts genom senare års debatter i FN:s generalförsamling och under klimatmötet i Köpenhamn i december. Finanskrisen har troligtvis ytterliggare försvagat västländerna, i synnerhet USA, då den försämrade ekonomin skapar politisk och social oro. Västvärldens länder har nu att brottas med ekonomiska bakslag, liksom att ta ställning för vilken värdegrund som i framtiden ska känneteckna västdemokratier. Terrordåden i London, Madrid och ”9/11” har banat vägen för extrema höger- och nationalsocialistiska partier och antimuslimska handlingar. Klyftan mellan muslimska immigranter och infödda har förstärkts.

Kring dessa problem finns endast två alternativ: att hålla kvar vid gamla värderingar och strukturer eller att vidga begreppen. Det senare är inte bara önskvärt utan även en nödvändighet. Med globaliseringen har rörlighet mellan människor, kapital och idéer gjorts möjlig. EU:s medlemsstater bör därför särskilt slå vakt om de bärande principerna för EU:s medlemspolicy. I Lissabonfördraget understryks att unionen ska bygga på respekt för bl a frihet, demokrati och jämlikhet. Medlemsstater ska kännetecknas av värden som mångfald, icke-diskriminering och tolerans. Utvidgningen med de forna socialistiska länderna i öst samt Turkiets medlemsansökan har dock utmanat den europeiska öppenheten.

Bevarandet av mångfalden av europeiska och provinsiella identiteter har varit avgörande för EU:s överlevnad. Regional och nationell identitet har inte behövt konkurrera med en allmäneuropeisk identitet. Begreppet ”Regionernas Europa” har använts av forskare och andra europaförespråkare för att belysa komplexiteten med en europeisk union. Den europeiska viljan till mångfald och öppenhet är emellertid inte fullt så hjärtlig när utvidgningsprocessen nu även omfattas av länder som inte anses vara fullt så europeiska som många önskar. Det är därför dags att omdefiniera Europa.

Europa växer. Trots att flera före detta socialistiska östländer har konvergerat till marknadsekonomi och harmoniserat sin lagstiftning med EU:s direktiv, har deras önskemål om ett större utrymme för ett ekonomiskt och ett politiskt samarbete i ett bredare europeiskt perspektiv inte mottagits med någon större entusiasm. En allmän rädsla för en ”balkanisering” i övriga Europa har ibland uttryckts trots att utvidgningen österut snarare enar än fragmentiserar. Samhörigheten med våra baltiska och östliga grannar har varit starkt ifrågasatt trots tidigare starka band.

Trots att mångfald och öppenhet ska prägla unionen, uppstår en besk smak i munnen när Europas företrädare deklarerar sitt ogillande över Turkiets medlemsansökan. För stort, för komplext och för religiöst (läs muslimskt) hette det i Europaparlamentet. Skulle detta utgöra hinder för fortsatta medlemsförhandlingar skulle få av (läs: de katolska) medlemsländerna i dag kvalificera sig för ett medlemskap. Kanske är Europa inte fullt så öppet, religionsfrihet och mångfald till trots? Kanske är tanken med EU att dess normativa makt endast ska verka inifrån och ut, att europeisera det som uppfattas befinna sig i gränslandet för en västeuropeisk tanke- och idétradition – inte att EU ska avspegla de olika kulturer och religioner som faktiskt finns i Europa och dess omland?

Att endast vidhålla sin egenart i detta fall är inte bara narcissistiskt utan även ett politiskt självmord. Varken den europeiska demokratiska värdegrunden eller de nationella europeiska identiteterna hotas av att flera kulturer inkorporeras i unionen. Det vore dessutom strategiskt sunt och säkerhetspolitiskt viktigt att skaffa sig fler grannar och skapa nya allianser. Ur säkerhetspolitiskt perspektiv innebär det även en större geografisk kontroll av viktiga strategiska områden som Svarta havet och den euro-asiatiska bryggan. Även energifrågan och kontrollen över gas skulle gynnas ur ett europeiskt perspektiv. Vill EU dessutom uppnå en framgångsrik europeisk försvars- och säkerhetspolitik bör Turkiets tidigare relativt omfattande militära insatser i EU:s gemensamma styrkor beaktas. Om inte de europeiska medlemsstaterna sträcker ut handen, finns det många andra parter österut som kommer att göra det.

I takt med en förändrad världspolitisk maktbalans samt en ny europeisk geografi krävs nya säkerhetspolitiska allianser och partnerskapsavtal. Natos roll efter det kalla kriget har förändrats, liksom dess medlemsuppsättning. Flera av de länder som tidigare befann sig bakom järnridån är idag medlemmar eller kommer troligen att bli det inom överskådlig framtid. Turkiet är också näst efter USA det land som bidrar mest till personalförsörjningen. Samtidigt har flera länder i finanskrisens spår varit nödgade till att krympa sin försvarsbudget. Nato har således att brottas med en sämre budget samtidigt som den av USA lanserade idén efter ”9/11” om ett globalt partnerskap mellan ”like-minded states” kanske inte riktigt utmynnat i den succé som förväntats. Något som sannolikt beror på den snabbt förändrade politiska geografin och förändrade relationer mellan medlemsländerna.

Vissa hävdar att Nato spelat ut sin roll som global säkerhetsaktör efter det kalla krigets slut. Å andra sidan är det just en förändrad politisk geografi som borde stärka Natos betydelse, då den närstående förändrade maktbalansen torde stärka det transatlantiska samarbetet. Demokratiska principer och en likartad värdegrund har länge förbundit Europa med USA. Därmed inte sagt att alla intressen är gemensamma, de grundläggande däremot. För EU:s medlemsstaters del kan Nato utgöra ett gott komplement, i synnerhet beträffande militära insatser, till EU:s egen säkerhets- och försvarspolitik.

Här har EU en viktig kostym att fylla. En väl fungerande europeisk säkerhets- och försvarspolitik kan göra EU till en självständig global aktör i sammanhanget. Samarbetet kring civila insatser och krishantering är redan väl etablerat och har gott rykte utanför Europa. Ett gemensamt försvar håller också på att byggas upp. Om Turkiet småningom klarar EU:s konvergenskrav och blir fullvärdig medlem skulle EU:s försvarsapparat förstärkas såväl strategiskt som numerärt. Turkiets alltmer framträdande roll i utrikespolitiska sammanhang och relationer i Mellanöstern skulle också kunna stärka EU och Europas roll i världspolitiken.

Ska Europa och västvärlden överleva i en alltmer förändrad politisk och ekonomisk geografi, måste nya allianser och partnerskap skapas. Det är dags att pröva den europeiska öppenheten och det populistiska begreppet mångfald på riktigt. Är vi mogna för att definiera om oss själva, eller ska vi redan skriva in oss i historieböckerna som en döende civilisation? För överlevaren i ett längre perspektiv kan öppenhet och konsten att skaffa sig nya vänner vara livsviktig.

Erika Aldenberg är politisk sekreterare vid det moderata riksdagskansliet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner