Print Friendly

Mördarstaten

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

P
errongen i den lilla
sibiriska byn var fylld
av forväntan och
undertryckt besvikelse
när tåget från Vladivostok äntligen saktade in mot
stationen. I luften surrade redan
helikoptern från BBC och två team
stod beredda med synkroniserat ljud.
Han var på väg hem och valde den
mödosamma resan motsols längs
sibiriska järnvägen till Moskva,
liksom for att understryka att de
många långa åren i exil krävde en
värdig entre. Man skulle kunna tro
att han kom som en segrare, och
jodå, det fanns de som hade läst,
forstått och fatt bekräftelse, men
andra uttryckte desto större missnöje:
– Herr Solsjenitsyn, vi har det
mycket sämre nu. Förr, på kommunismens tid var det ordning, vi fick
arbete och mat. Nu finns inte ägg här
ens.
4
MARIKA EHRENKRONA:
Mördarstaten
– Och vi lever ett sämre liv,
herr forfattaren, säg det till dem i
Moskva.
Herr forfattaren lyssnade länge
och dröjande svarade han dem:
– Det stänm1er säkert det som
ni berättar, men vilken är er slutsats?… Det går inte att ha en stat
som skjuter sina egna medborgare.
Staten begår mord på sma egna
men ser å andra sidan till att det finns
farska ägg på bordet och ett slags jobb
till var och en efter behov. Offren är
borta, bara fa kan berätta, andra vill
glömma och så blir långsamt de egna
näraliggande behoven överskuggande: ”Är det så att den totalitära
staten ger mig mer mat – så okej då.”
Mördad av sin egen stat
En människa som har levt under
1900-talet i någon av de vanligaste
nationalstaterna i vår del av världen
har haft framfor allt ett stort
överskuggande hot: att bli mördad av
sin egen stat. På andra plats kommer
risken att bli mördad av en annan
stat. Risken är mycket större med en
SVENSK TIDSKRIFT
totalitär stat, men även relativt
demokratiska stater kan vara riskabla
att leva med.
Vi kan vara lite oroliga for att bli
nedslagna på en mörk gata en kväll,
men far sedan veta att de flesta mord
sker inom familjen eller i brottsliga
kretsar och att offren kände sin
mördare mycket väl. Övergreppen
sker på hemmaplan, tycks det, men
det vi är rädda for placerar vi långt
bort och vi bedrar oss.
Mord är mord och det är ingen
formildrande omständighet om det
sker i kraft av en offentlig makt. Lite
kan man väl begära som medborgare:
att inte bli mördad av sitt land, är ett
högst rimligt krav på anständighet.
Men det har alltså skett och ingen
kan tro annat än att det sker igen.
Under livet på savannen lärde vi
oss att ta skydd for tigrar, lejon och
giftiga ormar och genom årtusenden
utvecklade vi en god taktik for att
klara det livet. I dag är de gamla
farorna forsumbara, däremot utgör
statligt övervåld, fortryck och
totalitära styrelseskick nya hot mot
vår existens. Och vi har inte haft så
många generationer på oss att bygga
upp ett naturligt skydd. I generna
ligger ingen instinktiv rädsla for
offentliga övergrepp nedärvd, den far
vi komma på själva. För det vore ju
bra om nästa århundrande blev
tryggare än 19_00-talets Europa. En
rimlig strategi for överlevnad är att
bygga ett moraliskt, demokratiskt
och konstitutionellt värn. Se det som
ett förnuftigt säkerhetsarbete mot en
offentlig makt som tydligen kan
vända sin kraft i destruktion mot de
sma.
Förhindra ont
Staten ska inte döda flickbebisar,
skjuta studenter och avrätta fOrdömda.
Staten ska inte göra ont.
Statens uppgift är knappast heller
att göra gott.
Staten ska forhindra ont. Eller
skulle kunna, om den bara sattes på
spåret, om bara någon sa till staten att
det är ett fint och värdigt arbete for
en stat att skydda medborgama mot
övergrepp, garantera fri- och rättigheter, skipa rättvisa och värna
institutionerna.
Alltid finns det de som sluter upp
på stationerna, som hyllar, blundar
och låter sig ledas. Folkmord blir lite
läckra, eller i varje fall inte så
” Under livet på
savannen lärde vi oss
att ta skydd för tigrar,
lejon och giftiga onnar
och genom årtusende1l
utvecklade vi en god
taktik för att klara det
livet. I dag är de gamla
farorna försumbara,
däremot utgör statligt
övervåld, förtryck och
totalitära styrelseskick
nya hot mot vår existens.

klandervärda om de utfors for ett
påstått högre politiskt syfte. Efteråt
kommer de som vill skriva om
historien eller forneka förintelsen.
Och så mördar stater sina egna och
på en svensk partikongress stårJenny.
Hon är ung och hon är röd och när
hon säger att visst är hon kommunist,
brister partiombuden ut i applåder,
for detta var ord i rättan tid.
SVENSK TIDSKRI FT
Det var en serie program om
fattigdom från Flemingsberg i
studio ett på radion. Bland annat
intervjuades en tonåring med
invandrarbakgrund. Kände hon sig
fattig?
Nej, det gjorde hon inte.
Hon bodde med sin mamma och
sina syskon och de hade det bra.
Hennes mamma kände sig
tvärtom rik bara i det att de hade
egen lägenhet och inte behövde
oroa sig för brödfödan.
Ja, men om du jämför dig med
andra som har det bättre, försökte reportern
Nej, ändå inte. Hennes mamma
lagade goda mättande soppor på
det som fanns hemma. Själv
tyckte hon att hon hade fått så
fantastiskt mycket hjälp och stöd
här i Sverige, i skolan. Hon var
häpen över att så mycket hade
gjorts för henne genom åren, att
så många hade gjort sitt för att
lotsa henne fram.
Ja, men om du tänker på de
som är riktigt rika, som kan göra
precis vad de vill och jämför med
dom?
– Ja, om man ser det så, då är
jag väl fattig förstås.
Helena Riviere
s

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner