Print Friendly

Montesquieu och Sveriges grundlagar

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MONTESQUIETJ
OCH SVERIGEs GRUNDLAGAR
TILL FRÅGAN OM VÅR FÖRFATTNINGs
ORIGINALITET
Av professor FREDRIK LAGERROTII, Lund
NÅR SVERIGES folk, statt i beredskap att försvara sin nationella självständighet, företager en inventering av de värden, som
därmed äro förknippade, kommer för det mer än för de flesta
andra nationer det fria statsskicket i betraktande. Det kunde
kanske synas obefogat att härvid göra några graderingar. Förvisso äro Danmark och Norge lika ömtåliga om sin konstitutionella frihet som vi om vår. Skulle någon åtskillnad göras, kunde
det närmast synas vara den, att dessa våra naboländer glatt sig
över sina grundlagar, som man gläder sig över varje gott nyförvärv, medan vi själva tanklöst njutit konstitutionella friheter,
alltför självklara, för att vi skulle anse oss behöva vara tacksamma därför eller ens reflektera däröver.
Ser man närmare på saken, blir dock kontinuiteten i vår författningsutveckling just en viktig grund för en högre värdesättning. Danmark och Norge ha dock framlevat i runda tal resp.
hundranittio och hundrafemtio år under den mest absoluta
monarki, som existerat i kristenheten, och i det längsta funnit
sig väl tillfreds därmed. När de sedan skaffat sig fria statsskick,
har det varit utan någon som helst anknytning till äldre inhemsk
konstitutionalism. Sveriges folk har åter aldrig kunnat vara
konstitutionell frihet förutan. »Dess rätt och sedvana att på ett
eller annat sätt deltaga i vården av sina allmänna angelägenheter,
i synnerhet i lagstiftningen och beskattningen, är», säger frihetstidens store historiker C. G. Malmström, »lika gammal som dess
historia.» Också talar Hans Järta i det memorial, varmed konstitutionsutskottet 1809 presenterar sitt förslag till regeringsform, om
»vår författnings åldriga grundformer». Djupare sett bli för honom de statsskick, som avlöst varandra i vårt land, blott nyanseringar av en och samma genom tiderna fortlevande grundförfattning. Den konstitutionella friheten har icke blott, vad kanske nu
519
·., …._
Fredrik Lagerroth
skulle kunna sägas om norrmän och danskar, gått folket i blodet.
Den är ett med vårt väsen. Ej ens vad man oegentligt kallar
envåldsperioderna kunna rubba riktigheten av ett sådant omdöme.
Med det karolinska enväldet var det icke värre beställt än att
man på fullt allvar kunnat jämföra den hittills sista fasen i förhållandet mellan regering och riksdag med det förhållande, som
under Karl XI var rådande mellan konung och ständer. Och det
gustavianska enväldets grundlagar ha under mer än ett århundrade varit det baner, under vilket Finlands folk fylkat sig
i sin kamp mot tsarismen.
Ä ven utåt, i förhållande till främmande länder, närmast de
nordiska, har Sverige framstått som förkämpe för de konstitutionella ideerna.· Vad Finlands månghundraåriga förening med
Sverige betytt för dess konstitutionella frihet i synnerhet så väl
som för dess lagbundna samhällsordning i allmänhet ligger i så
öppen dag, att det ej särskilt behöver betonas. Mindre ofta reflektera vi kanske över att de provinser, Skåne framför allt, som
Sverige vid mitten av 1600-talet förvärvade från Danmark, i
grevens tid räddades åt ett konstitutionellt styrelsesätt undan det
absolutismens mörker, som blott ett par år efter Roskildefreden
sänkte sig över de delar av den dansk-norska monarkien, som
dess konung lyckats bärga. Norrmännen ha särskild anledning
besinna sig på att utan den i deras ögon särskilt illa anskrivna
Kielertraktaten den för dem så kära Eidsvoldsförfattningen icke
kommit till stånd, att Sveriges konung, som aldrig tänkt sig
annat än att han skulle härska över två konstitutionella stater,
genom densamma snarast blev förekommen i sina strävanden och
att slutligen sagda konstitution lånat betydelsefulla institut just
från Sveriges författning. Det bör också omnämnas, att det
svenska Pommern ett par år före skilsmässan från Sverige av
detta erhöll en fri författning, som uttryckligt garanterades detsamma, när det i nyssnämnda Kielertraktat som ersättning för
Norge avträddes till Danmark, och att pomrarna, när de till sist
hamnade där de ur nationell synpunkt hörde hemma, beklagade,
att de måste utbyta det konstitutionella Sverige mot det absolutistiska Preussen. Till sist förtjänar nämnas, att oppositionella
adelskretsar inom vårt stora östra grannland från Sverige hämtade tankeferment till den konstitution, varmed de under 1700-
talet sökte lyckliggöra sitt fädernesland, ja, att det frihetstida
statsskicket av en av upplysningstidens populäraste teoretiker in- 520
Montesquieu och Sveriges grundlagar
för europeisk publik prisades som den moderna lagstiftningens
mästerverk. Sverige har icke blott inom sin särskilda statskrets
utan också därutanför spelat en roll, som för England i tankarna.
Den insats, det gjort för den konstitutionella friheten, kan ställas
vid sidan av dess stora bragd för tryggandet av trosfriheten. Den
är ock ett barn av samma anda, som möter på det sociala området.
Livegenskapen vann aldrig insteg i Sverige och bekämpades av
dess regering i de baltiska och tyska länder, som kommit under
dess herravälde. På Sverige skulle man kunna lämpa Geijers ord
om Gustav II Adolf: »så långt hans namn hade gått, var det en
hoppets stråle för de förtryckta».
Det redan sagda talar avgjort för en positiv lösning av det i
underrubriken angivna problemet. Ett folk, som är oavlåtligt
verksamt för utmejslandet av sitt statsskick, kan förmodas därvid ha tagit ledning av den egna erfarenheten och icke följt främmande mönster. Alldeles särskilt kan så antagas ha varit fallet
vid själva slutspurten. Något säkert påstående kan dock härvid
icke göras. Frågan om inhemskt eller främmande måste rimligen
undersökas från fall till fall. överraskningar kunna alltid möta.
England, som företer en ofta omvittnad kontinuitet i sin författningsutveckling, har under 1800-talet och tidigare sneglat åt kontinentala förebilder, när det gällde organisationen av dess förvaltning. Schweiz’ uråldriga frihetstraditioner voro, såsom en
svensk forskare visat, icke tillfyllest, när det under sistnämnda
århundrade gällde införandet av ett modernt folkomröstningsinstitut. En doktrin måste till, låt vara den bestods av en
schweizare, Jean Jacques Rousseau, och denne vid dess utformning i sin ordning stimulerats av sin hemstads konstitution. Vore
det då så egendomligt, om även Sverige vid tillkomsten av vår
ännu gällande regeringsform, såsom samme svenske forskare och
hans lärjungar i strid med en äldre åsikt under senare tid gjort
gällande, låtit en annan 1700-talsdoktrinär, Montesquieu, hjälpa
sig, när det gällde att nå fram till en syntes av våra rika och
därför alltför förvirrande erfarenheter~ Frågan förtjänar att
omsorgsfullt undersökas utan hänsyn till om resultatet behagar
eller icke behagar det patriotiska känsloomdömet.
Ett besvarande av frågan om Montesquieus betydelse för 1809
års RF blir icke möjligt utan att först en närmare analys företages av den förres system. En sådan har rimligen ofta presterats.
521
.>
Fredrik Lagerroth
Icke förty måste en ny försökas med speciell hänsyn till sådana
moment däri, som vid jämförelse med svenska förhållanden kunna
bli relevanta. Uppgiften kompliceras därav, att Montesquieu vid
framställningen av sin teori tar Locke till utgångspunkt och att
han presenterar hela sitt system som en sorts rationalisering av
Englands statsskick. Både Lockes teori och Englands författning
måste tagas med i undersökningen.
Den bärande principen hos både Locke och Montesquieu är som
bekant maktens delning. Ser man närmare efter, kan man dock
hos båda urskilja två maktdelningsläror. Åtminstone blir det
ändamålsenligt att vid denna framställning dröja vid två etapper.
Till en början iakttar man hos båda en strävan att lägga artskilda funktioner hos från varandra bestämt avskilda organ. Den
lagstiftande makten får enligt Locke icke ligga hos den, som har
lagens tillämpning om hand, ty då kunde hända, att denne sökte
lämpa lagen både vid dess görande och verkställande till egen
fördel. Den lagstiftande makten bör därför bestämt avskiljas från
den exekutiva. Montesquieu uppställer samma krav och motiverar det på liknande sätt. Om en monark eller en senat kunde
både stifta och tillämpa lag, kunde hända, att de stiftade tyranniska lagar för att exekvera dem tyranniskt.
Locke ger icke någon definition av lag. Dock förstår man av
hans naturrättsliga statskonstruktion, att han därmed avser så-
dana normer, som skydda enskildas liv och egendom, således
straff- och civillag. Då sådana tillämpas vid domstolarna, skulle
den exekutiva makten bli identisk med domaremakten. Följdriktigt nog översätter också den svenske translatorn av 1726 Lockes
»executive power» med »lagskipande makt». En särskild regeringsfunktion borde då finnas. Blott ofullständigt tillmötesgår
Locke ett sådant krav. För en regerings utrikespolitiska uppgifter
tillskapar han en särskild funktion, »federative power», men förklarar egendomligt nog intet hinder finnas för att den förlägges
till samma myndighet som »executive power». Bättre förstånd
visar han för regeringsmaktens krav, då han, egendomligt nog
när det gäller en apologet för den ärorika revolutionen, reserverar
åt regeringen samma »prerogative» som Stuartarna så enträget
gjort anspråk på under 1600-talets heta strider med parlamentet.
Locke definierar det som en rätt att diskretionärt bestämma vad
det allmänna bästa kräver oberoende av lagen, ja även i strid
därmed.
522
Montesquieu och Sveriges grundlagar
Ej heller Montesquieu består sig med någon lagdefinition. Då
han emellertid anser hela sitt maktdelningssystem avsett att
trygga friheten och karakteriserar denna såsom det sinneslugn,
som rättssäkerheten skänker, kan man förstå, att han närmast
har samma lagbegrepp som Locke. Klart låter han oss dock omsider veta, att det är domstolarna och blott de, som skola avdöma
enskildas brott och rättstvister. Regeringens uppgift bör bli en
annan. Det är dock egendomligt att iakttaga, huru svårt Montesquieu har att finna denna. Till en början bestämmer han den i
anknytning till Locke som en makt att verkställa vad till folkrätten hörer – krig och fred o. d. – för att sedan med undanskjutande av den dömande makten göra den till statens exekutiva
makt överhuvud. Man frågar gärna vad det är den tillämpar. I
nyss anförda exempel av drakonisk lagstiftning är det tydligen
samma sorts kriminallagar, som domstolarna lägga hand vid.
Längre fram blir det ej lag utan något så obestämt som »resolutions publiques». Till sist förklarar han efter att ha lämnat hela
domaremakten åsido såsom för hans maktdelningssystem betydelselös, att av de två återstående makterna den ena är statens
allmänna vilja – »la volonte generale» är således icke i första
hand Rousseaus term – och den andra exekutionen av samma
vilja. Därmed har han emellertid hamnat både i ett nytt lagbegrepp och i ett nytt maktdelningssystem.
Det lagbegrepp, som vi tidigare sett framskymta hos Locke och
Montesquieu, har varit det materiella. Det, varom nu är tal, saknar däremot alla innehållsbestämningar. Den lagstiftande makten måste omfatta vida mer än civil- och kriminallag. Vad skulle
annars regeringen få att tillämpa. Den kan överhuvud ha vad
innehåll som helst alldeles som i England, där »statute laws» omfattade och omfatta icke blott »public general bills» utan en rad
akta, som ur innehållssynpunkt höra förvaltning och jurisdiktion
till. Den lagstiftande makten är överhuvud högsta makten i staten. Locke säger det direkt och Montesquieu indirekt genom den
underordnade ställning, han tilldelar regeringen. Det är fullkomligt i Montesquieus anda, när hans lärjunge Blackstone, bekant
genom sina kommentarer till engelsk rätt, förklarar, att lagstiftning och suveränitet äro begrepp, som kunna byta plats.
Ansikte mot ansikte med ett så omfattande lagbegrepp har
Montesquieu besinnat sig på nödvändigheten att ge regeringen
en bättre ställning än den, som den skulle få i ett maktdelnings- 523
·…._
Fredrik Lagerroth
system, som enbart bestämdes av statsfunktionernas kvalitet.
Ohågad att tillerkänna konungen det prerogativ, vari Locke sett
on borgen för hans självständighet, har han i stället givit »la
puissance executrice», som i detta sammanhang betecknar ej en
statsfunktion utan ett statsorgan, del i lagstiftningen, visserligen
icke i form av en »droit de statuer», d. v. s. att positivt bestämma,
men dock i form av en »droit d’empecher», en rätt att sätta sig
till motvärn mot den, som har den positiva andelen av lagstiftningen, nämligen folkrepresentationen. Härvid följer han icke
blott Locke, som under påverkan av positiv engelsk rätt tillåter
sig liknande avsteg från sina principer, utan låter sig också på-
verkas av aktuell engelsk problemdebatt. Montesquiou har uttryckligen fördömt alla försök från folkrepresentationens sida att
genom exekutivens rekrytering ur dess egen krets bestämma dess
handlingssätt och söker, som vi se, i stället blåsa nytt liv i det
kungliga veto, som redan på hans tid var på väg att bli obsolet
i hans konstitutionella mönsterland. Däremot vill han icke tillerkänna konungen initiativ, ty något sådant besitter Englands
konung alltjämt endast i budgetfrågor. Rimligen finns i Montesquieus system intet hinder för att lagstiftande makten använder
sin makt för att giva regeringen direktiv. Ministeransvarigheten
konstruerar Montesquiou fastmer som ett kontrollinstitut, varigenom legislativen övervakar, att de lagar, den stiftat, rätt exekveras.
J u längre vi följt Montesquiou, desto mer ha vi sett hans intresse
förskjutas från funktion till organ. Till sist kommer det för honom liksom för hela den s. k. konstitutionella doktrin, till vilken
han givit upphov, mindre an på en renodling av statsfunktionerna
än på statsorganens ställning till varandra. Hos honom bör man
också söka ursprunget till det formella lagbegropp, som möter
oss färdigt i den av Montesquiou erkänt inspirerade franska författningen av 1791. Lag blir vad som tillkommit genom viss samverkan av konung och folkrepresentation, det må nu ha vad innehåll som helst. Montesquiou behöver för övrigt med sina engelska
utgångspunkter icke räkna med mer än e t t lagstiftande organ.
Då han talar om att den exekutiva makten utgör en del av legislativen, har han i tankarna, att Englands parlament i vidsträckt
mening rymmer både »king», »lords» och »commons». Den balans
mellan pouvoirer, som han förklarar nödvändig för förebyggande
av maktmissbruk, existerar för honom redan inom det lagstiftande organet. Att i kraft enbart av sin verkställande makt upp- 524
Montesquieu och Sveriges grundlagar
taga en kamp med folkrepresentationen vore för kronan helt utsiktslöst. I rättrogen Montesquieusk anda talar också Blackstorre
om kronans blandade natur: den är en del av legislativen men
samtidigt ensam exekutiv myndighet.
När vi med den nu verkställda analysen av Montesquieus system
1 tankarna vända oss till det, som upprättats av 1809 års män,
frapperas vi både av likheter och olikheter. De förra visa rimligen icke utan vidare att påverkan föreligger. De senare åter
utesluta, att ett positivt inflytande kan ha ägt rum.
Gemensamt med Montesquieu har 1809 års RF det individualistiska frihetsideal, kring vilket den så omsorgsfullt slår vakt genom den välkända § 16: konungen bör rätt och sanning styrka
– – – ingen fördärva eller fördärva låta etc. etc. Men då den
märgfulla formuleringen via frihetstidens regeringsformer går
tillbaka ända till landslagens konungabalk, kan någon påverkan
från Montesquieu i princip icke komma i fråga. Överensstämmelsen beror på gemensam germansk härstamning. Icke för intet
förklarar Montesquieu, att engelsmännen hämtat iden till det
statsskick, han presenterar som det ideala, från Germaniens skogar. Dock förekommer det germanska frihetsidealet i s. a. s. olika
varianter hos Montesquieu och 1809 års män. Hos den förre framträder det – om också ej så tydligt som hos Locke – i naturrättslig form, hos de senare åter i positivrättslig. Skillnaden är
dock icke alltför stor. Den sammanställning, man i den citerade
paragrafen gör av »rätt och sanning», »vrångvisa och orätt»,
visar, att man i Sverige ännu vid tiden för tillkomsten av vårt
nuvarande statsskick var hemfallen åt den sammanblandning av
juridiska och etiska normer, som naturrättslärarna ha gemensam
med Englands »common law» och annan primitiv folklig rätt.
Domstolarnas självständighet både vis a vis konung och ständer, klart proklamerad också i RF § 16, visar desslikes överensstämmelse med Montesquieus ideer. Har påverkan ägt rum, bör
den dock konstateras redan vid tillkomsten av § 16 i 1772 års RF,
vilken »såsom befordringsmedel till envälde och tyranni» bannlyser alla extraordinarie domstolar. Att främmande doktrinär
påverkan i sådant sammanhang ägt rum är också otvivelaktigt.
I den utgående frihetstidens kamp för den individuella rättssäkerheten åberopade man nämligen gärna den dock ytterst från Locke
härrörande läran om boskillnad mellan den lagstiftande och den
525
-{
Fredrik Lagerroth
lagskipande makten. Mera än frestelsen att ändra straffrätten i
den stund den skulle tillämpas torde dock, när det gällde den
viktiga del av ständernas utomordentliga domsrätt, som bestod i
rådsansvarets utkrävande, ha betytt föreningen av åklagare och
domaremakt hos samma myndighet.
Avvikelserna från Montesquieu i fråga om den dömande makten äro emellertid också påtagliga. Konungen är i enlighet med
svenska traditioner, som gå tillbaka till 1200-talet, högste domare,
låt vara detta närmast är en ärorik form allenast. I stället är
ständernas avhysning från domaremakten vida radikalare än
Montesquieu fordrade. Denne hade i vetskap om att överhuset
var Englands högsta domstol tillerkänt den del av »corps legislatif», som han organiserat efter överhusets mönster, rätt att
döma, tydligen i sista instans, och därvid med hänsyn till att den
själv varit med om att stifta lagen- förunderliga avvikelse från
maktskillnadsläran! – jämka dess bokstav enligt dess anda. 1809
års män ha ej ett ögonblick reflekterat på att återgiva ständerna
den ställning som högsta justitierevision, de innehaft under frihetstiden. Montesquieu gör i hågkomst av Englands »impeachment» den mer demokratiska delen av »eorps legislatif» till åklagare, den mer aristokratiska till domare i fråga om höga statsförbrytelser. 1809 års män bannlysa ur den riksrätt, som sitter
till doms över stats- och justitieråd, varje parlamentariskt element
oeh reservera endast åtalsmyndigheten åt ett ständerutskott.
Ha olikheterna mellan Montesquieu och 1809 års män, när det
gäller den dömande makten, avsett detaljer, så bli de, när det
gäller övriga statsfunktioner, prineipiella.
Lagstiftningen spelar i 1809 års RF en mycket blygsammare
roll än hos Montesquieu. Den är alls icke identisk med högsta
makten, med suveräniteten. Det svenska lagbegreppet är utpräglat
materiellt. Det bestämmes i den enda § av etthundrafjorton,
som regeringsformen ägnar åt stiftandet av vad konstitutionsutskottet kallar »lagar i deras egentliga bemärkelse», § 87, genom
en uttömmande uppräkning av dess underarter såsom civil-,
kriminal- och kyrkolag. 1809 års män ha stannat inför det lagbegrepp, som ursprungligen föresvävat Locke och Montesquieu
och av dem lika väl som rättsbegreppet, varmed det sammanfaller, hämtats från Germaniens skogar. Den i sista hand romerskrättsliga föreställningen om lagen såsom ett verktyg i lagstiftarens hand för förverkligandet av vad syften som helst har ännu
526
Montesquieu och Sveriges grundlagar
ej hunnit genomsyra det svenska folket, som fastmera lever kvar
i föreställningen om rätten som en evig av rättvisans ide präglad
förnuftsordning. Det är för- tryggandet av enskild rätt inklusive
den kyrkliga korporationens, som ständerna förbehållit sig medbestämmanderätt vid lagstiftningen. Mer än likställighet med
konungen begära de i ty fall icke. Konung och ständer ha, för att
använda termer, som äro för regeringsformen främmande, båda
initiativ och båda veto. Tydligen har man varit alldeles främmande för tanken att i lagen uppenbarade sig »statens allmänna
vilja». Lika främmande är man för tanken att regeringen, sedan
den realiter sett skilts från sin forna befattning med rättskipningen, är att fatta som lagens exekutor. Den, som tillämpar
civil- och kriminallag, är ju alls icke regeringen, konungen i
statsrådet, utan domstolarna. Det är de, som jämlikt § 47 »döma
efter lag och laga stadgar». De må då också efterse, att konungen
icke för tillämpning överantvardar dem annat än som fastställts
i former, som § 87 föreskrivit för lagstiftning.
Det är härmed också utan vidare klart, att konungen får en helt
annan ställning i 1809 års RF än han har i Montesquieus system.
Han deltar i lagstiftningen som en med ständerna jämställd part,
men han är icke medlem av legislaturen på det sätt som Englands
konung är medlem av parlamentet. Han verkställer icke heller
lagar, samma legislatur fastställt, utan s t y r riket jämlikt § 4,
som ytterst hämtar sin terminologi från landslagens konungabalk. Var och en, som besinnar sig på skillnaden mellan »verkställa» och »styra», måste medge det oegentliga uti att i Sverige
använda termen »den verkställande makten» såsom beteckning
för regeringen. Den, som verkställer, gör – må uttrycket tilllåtas – en drängtjänst åt den, vars bud han verkställer. Den,
som styr, har – uttydningen blir ju närmast en tautologi – ledningen om hand. Den i verbet immanenta metaforen ger sitt
subjekt rätt att bestämma statsskeppets kurs. Den styrande makten spelar för 1809 års män till stor del samma roll som den lagstiftande hos Montesquieu och i hela den konstitutionella doktrinen. Hos den förra har man att förvänta den spontaneitet, den
initiativkraft, ja låt oss säga den påhittighet, den konstitutionella
doktrinen förväntar av den senare. Det är den styrande funktionen, som befinner sig den svenska statens hjärta närmast. Icke
för intet kallar sig vår främsta grundlag regeringsform, d. v. s.
styrelseform. Icke för intet har vår store filosof Boström kunnat
527
····——-
Fredrik Lagerroth
ur densamma utläsa en furstesuveränitetsprincip. Endast så till
vida har han rätt, som vid kompetensstrider presumtionen är för
den, som har den styrande makten, och det utan hinder av att
ständerna själva ensamma stiftat regeringsformen. RF § 4 är
reservstadgandet, som man måste tillgripa, när inga andra §§
ge besked. Man missförstår alldeles regeringsformens byggnadsstil, om man tror att i ty fall de två statsorgan, som gemensamt
dela lagstiftningen, skola få gripa in. Det är enligt dess föreställningsvärld ett mycket begränsat område, som kan bli föremål för
lagstiftning.
Att giva en materialdefinition av den styrande makten kan
vara lika svårt som att på samma sätt bestämma den konstitutionella doktrinens lagbegrepp. Den medför för konungen en rätt
att styra och ställa som en rikets klockarefar. De närmast till
hands liggande omsorgerna äro angivna på spridda ställen i den
första stora avdelning av regeringsformen, den som slutar med
§ 48. Den s. k. ekonomiska lagstiftningen hör dit i kraft av endast
§ 4. RF § 89, som medgiver ständerna petitionsrätt i allmänna
hushållsangelägenheter och till sist öppnar möjlighet för konungen att även giva ständerna beslutanderätt därutinnan, förutsätter, att den i och för sig tillkommer konungen.
Lika litet som den lagstiftande makten i Montesquieus konstitutionella doktrin behöver neka sig att träffa rent individuella avgöranden är Sveriges styrande makt förhindrad att kläda sin
vilja i generella normer. Ronsseans föreställning att sådana endast höra hemma i lagstiftningen är främmande för vår regeringsform. Det kan då icke undgås, att konungen kommer att
verkställa normer, han själv fastställt, vad ju skulle vara i uppenbar strid med Lockes och Montesquieus här tidigare refererade
principer. Motsägelsen blir dock mindre, om man besinnar sig på
att det icke är enskildas rätt, som därvid beröres, utan de konungen underordnade statsorganens. De s. k. ekonomiska lagarna
bilda intet undantag härifrån. Det är det allmännas, icke de enskildas rätt, som är ledstjärnan vid deras stiftande. I ståndssamhället betraktades näringsidkare och ämbetsmän som i viss
mån jämställda, och näringsrättsliga bestämmelser blevo jämförliga med ämbetsinstruktioner.
I ett fall råder dock en himmelsvid skillnad mellan Montesquieus lagstiftande och regeringsformens styrande makt. Den
makt, som tillkommer Englands parlament, så fattat som nyss
528
Montesquieu och Sveriges grundlagar
skett, är obegränsad. Det är helt och hållet herre över sin egen
kompetens. Att Montesquieu ser saken på samma sätt framgår
av hans förklaring att, därest lagstiftande makten icke på sätt
redan nämnts också anförtroddes åt regeringen, skulle vad han
kallar lagstiftande kåren, d. v. s. folkrepresentationen, kunna
giva sig den makt, som fölle den in, och tillintetgöra andra myndigheter i staten. Den styrande makten i Sverige är åter bunden
både av lag och av grundlag, ett för engelsmännen och tydligen
även Montesquieu okänt begrepp. Den viktigaste garantien för
att nämnda råmärken icke överskridas är i Sverige statsrådsansvarigheten, som avser rätten såsom en för alla lika gällande
objektiv ordning utan tanke på att regeringen skulle stå i något
särskilt subordinationsförhållande till lagstiftaren. K. M:t tilllämpar ju icke allmän lag i annan mening än vilken enskild medborgare som helst. Montesquieus konstruktion av förhållandet
mellan monarkens rådgivare och folkrepresentationen tager åter,
som vi sett, omedelbart sikte på att lagarna i sista hand emanera
från folkrepresentationen såsom dennas direktiv för regeringens
förande och är alla antiparlamentariska reservationer till trots i
grunden parlamentarisk. Ej alltför illa rimmar den sig med det frihetstida slagordet om riksråden som ständernas fullmäktige.
Vi ha därmed hunnit genomgå alla Montesquieus statsfunktioner och deras svenska motsvarigheter. Otvivelaktigt har vid fördelningen av de senare konungen fått ett avgjort övertag över
ständerna. Att dessa dock kunna hålla konungen stången beror
på att man i 1809 års RF räknar med ytterligare en statsfunktion,
beskattningsmakten i detta ords vidsträcktaste betydelse, och tilldelar ständerna denna i kompensation för kungens rätt att styra
riket. Montesquieu ignorerar visserligen icke beskattningen, men
han räknar den alldeles i överensstämmelse med engelsk rätt,
som subordinerar »money bills» under »statute laws», som en
del av lagstiftningen, låt vara den viktigaste. Locke åter känner
den endast som ett privaträttsligt privilegium, en immunitet.
Samma ståndpunkt som Locke hade ännu frihetstidens regeringsformer intagit. Först 1809 års RF gör beskattningen till en ingrediens i själva statsmakten och det i högre grad än lagstiftningen.
Vid dess utövning tänka ständerna ej närmast på att skydda sig
och de sina mot statens övergrepp utan i stället på vad makt i
staten innehavet av rikets ekonomiska resurser innebär. De skola
ej vara mindre herrar över rikets penningpung än konungen över
529
-~.
Fredrik Lagerroth
dess förvaltningsapparat och insätta i § 57, som handlar om
beskattningen och dess subjekt, efter »rikets ständer» ett »allena»,
som svarar mot det »allena», som i § 4 framhäver konungens
ensamrätt över den styrande makten.
Skilja sig 1809 års män, när det gäller beskattningsmaktens
rättsliga konstruktion avgjort från Montesquieu, så kunna de
dock tänkas ha påverkats om icke av honom direkt så dock av
hans lärjunge schweizaren De Lolme, när det gäller den roll, sagda
funktion spelar i maktdelningssystemet. De Lolme förklarar
nämligen i ett arbete om Englands författning, som utkom i
svensk översättning 1809, ehuru dock först efter regeringsformens
tillkomst, att parlamentets obestridliga rätt »att bevilja eller rättare sagt avslå konungen subsidier» är »det enda, som kan uppväga den uteslutande exekutiva makt, kronan – – – innehar».
Då han emellertid i överensstämmelse med engelsk rätt måste, i
motsats till vad fallet är vid vanlig lagstiftning, giva konungen
den andel i beskattningen, ett budgetinitiativ innebär, blir avvikelsen från 1809 års balanssystem rätt väsentlig. Rimligast är
att antaga att ständerna, när de tillerkänt konungen envälde inom
riksstyrelsen, soulagerat sig själva genom ett dem förbehållet
envälde över beskattningen. Åro de icke längre som under frihetstiden »rikets allena maktägande ständer», så äro de dock, så-
som det heter i konstitutionsutskottets memorial, »rikets allena
beskattande ständer». Just i denna sin egenskap är det, som de
enligt samma källa kunna mot konungens mest ödesdigra beslut,
krigsförklaringen, resa »ett motstånd» och det av »vådlig» art.
Det har redan sagts, att beskattningsmakten fattats i vidsträcktaste mening. Den innesluter även statsregleringen. Skatten
beviljas, så har man tydligen tänkt, först efter prövning av behoven och till behov, som ej skulle ha kunnat täckas genom rikets
ordinarie tillgångar. Tidigare då konungen låtit såsom i ett privat
hushåll utgifterna bestämmas efter de inkomster, som funnos tillgängliga för fördelning, hade statsregleringen betraktats som en
förvaltningsangelägenhet. För tanken att, såsom den konstitutionella teorien fordrar, riksstaten skulle ha karaktär av en finanslag är man främmande. Detta hindrar icke, att den är en för
konungen bindande norm i hela den gestalt, den av ständerna
upprättats. Varje »avvikelse» från vad ständerna i ty fall »föreskrivit» föranleder enligt § 65 ansvars utkrävande av konungens
rådgivare. Att härvid konflikt kan uppstå mellan kungens sty- 530
l
Montesquieu och Sveriges grundlagar
rande makt och ständernas beskattande, särskilt när det gäller
nya av ständerna uppfunna statsbehov, är tydligt. Dualismen
mellan konung och ständer kan så mycket lättare föranleda gnissel, som 1809 års RF i motsats till både Locke och Montesquieu
ej känner någon högsta makt i staten.
Därmed är jämförelsen mellan Montesquieus system och 1809
års RF slutförd. Olikheterna äro stora och avse centrala ting.
Likheter finnas också men knappast några sådana, som icke låta
sig förklara utan att påverkan ägt rum. Men huru har då föreställningen om Montesquieus dominerande roll1809 kunnat uppstå’~
Förklaringen ligger däri, att man, så egendomligt det än verkar,
i sin analys huvudsakligen hållit sig till regeringsformens förarbeten och diskussionen kring densamma strax före och under
riksdagen 1809-10. Därav finner man otvivelaktigt, att 1809 års
män, som ju stodo på höjden av sin tids bildning, icke blott väl
kände till utländska författningar och ideströmningar utan även
rörde sig med specifikt Montesquieusk terminologi. Så tala både
lagman Poppius och kanslirådet Adlerbeth, den bekante skalden,
om »den exekutiva makten». Men sådant visar rimligen intet mot
regeringsformens fasthållande av termen »styra». Endast den
svarar ju mot den ställning, den verkligen tillerkänner konungen.
Framför allt har man åberopat Järtas ord i konstitutionsutskottets
memorial om »en styrande makt», »en lagstiftande makt» och en
»domaremakt». Här ha vi ju Montesquieus tremaktsschema. Men
bortsett från att dennes terminologi här är korrumperad av inhemska reminiscenser, så vad bevisar den mot regeringsformens
egen systematik?
Bättre förstånd för denna än Järta ha trots nyssnämnda terminologiska oegentlighet Poppius och Adlerbeth. Så förklarar
den senare i riddarhusdebatten den 3 juni, att säkerheten bäst
bevaras, då lagstiftande makten tillhör nationen och dess regering
gemensamt, lagskipande makten vissa kårer, som varken av nationen eller dess regering böra lida impositioner, den exekutiva
odelt innehaves av regenten och den beskattande odelt av folket.
Bättre än Järta, som ju glömt bort den funktion, som var ständernas speciella, låter oss också Adlerbeth förstå, huru genom
regeringsformen en »jämvikt» kunnat upprättas. Därmed har
man ju nått samma resultat som Montesquieu, som uttryckligen
förklarar sig vilja träffa sådana arrangemang, att makt hejdar
531
~ ..-
Fredrik Lagerroth
makt. De båda balanssystemen bli dock helt olika. Hos Montesquieu etableras jämvikten inom själva den högsta makten, den
lagstiftande, medan den i regeringsformen kommer till stånd på
så sätt, att de båda statsorgan, som under föregående sekel kivats
om makten, få lägga beslag på vardera en funktion hel och hållen,
jämnt dela den tredje och osjälviskt överlämna den fjärde åt utomstående myndigheter. Att blott· på den abstrakta jämviktsprincipen som sådan funta påståendet om påverkan låter sig knappast
göra. Den var dock ett tankeferment med anor ända bort i antiken
och före Montesquieu välbekant för svenskarna. Om de 1809 stimulerats av det specifikt Montesquieuska maktdelningssystemet,
ha de i alla fall gjort om det från grunden.
1809-10 års ständer ha emellertid lämnat efter sig icke blott
en regeringsform utan även tre andra grundlagar. Av dessa förtjänar dock endast riksdagsordningen att ur här angivna synpunkter diskuteras och det blott vad beträffar däri stipulerade
former för samarbete mellan konung och ständer. De vittna nämligen om en doktrinär fruktan för att »den verkställande makten», såsom man oegentligt nog under diskussionens gång benämner konungamakten, skall kujonera »den lagstiftande makten»,
som lika oegentligt får beteckna riksdagen, och vice versa. A ena
sidan måste statsråden enligt § 41, i fall de i konungens ställe
utöva riksstyrelsen, helt avstå från utövandet av sin eventuella
riksdagsmannarätt. A andra sidan förbjudas riksdagsutskotten
att, när de behöva upplysningar av konungens ämbetsverk, träda
i omedelbar förbindelse med dessa. I stället skola de av hovkanslern utverka högstdensammes befallning om de önskade upplysningarnas meddelande. Knappast har dock Montesquieu härvid spelat annan roll än den att han skärpt den misstänksamnia
en gardeställning, som längesedan avlöst äldre tiders förtroendefulla samverkan mellan de båda statsmakterna. När man läser
Järtas inlägg i debatten, finner man också, hurusom den styrande
makten, av honom i full överensstämmelse med författningens
anda betecknad som »i alla samhällen den mest kraftfulla», just
i denna sin egenskap kräver respekt, medan den verkställande
makten hos Montesquieu vore tillspillogiven inför den lagstiftande
maktens intrång, därest den icke själv utgjorde en del av samma
lagstiftande makt.
Härmed skulle då den i överrubriken inneslutna frågan ha er- 532
Montesquieu och Sveriges grundlagar
hållit sitt svar. Positivt har det endast i ringa utsträckning kunnat bli. Så mycket mera positivt blir svaret å underrubrikens
fråga. Någon annan allvarlig konkurrent till den läromästare,
som närmast stått 1809 års män till buds, d. v. s. den nationella
erfarenheten, än Montesquieu har nämligen aldrig blivit anmäld.
Till sist blott några ord med anledning av en invändning, som
vore att vänta med hänsyn till denna undersöknings patriotiska
upptakt. Låt så vara, kunde man säga, att vår författning ursprungligen vilar på nationell grund. Sedan 1809 har den dock i
grunden förändrats om också icke så mycket på papperet så dock
i verkligheten. Det är allom känt, att på vänsterns tillskyndan
under öppet åberopande av Englands exempel en parlamentarism
etablerats, som står i uppenbar strid med 1809 års maktdelningssystem. Är det ej i grunden en engelsk författning vi ha att värna~
E äremot må invändas, att utländska slagord ej behöva visa
något om de faktorer, som varit i realiteten verkande, och det lika
litet, när det gäller vår författnings utveckling, som när det
gällde dess tillkomst. Den parlamentariska apparat, med vilken
våra riksdagsmän dagligen arbetat, har säkerligen betytt mer än
alla »Lesefriichte». ‘l’ack vare den självständiga ställning, som
ett från frihetstiden principiellt sett övertaget utskottsväsen har
skänkt riksdagen gentemot regeringen, har vår parlamentarism
fått en helt annan karaktär än den engelska. Detta är känt och
vittnat. Sverige har ju ägt en hemmagjord parlamentarism
under det adertonde århundradet. Vad chockerande ligger det då
ur nationalitetssynpunkt däri, att det skaffat sig en sådan igen
under det tjugonde~ Härpå skall dock ej tryckas. Högern har
ju alltid visat hän på frihetstiden som ett varnande exempel, och
vänstern har tämligen mangrant sökt göra sig urarva därav. Här
skall i stället visas hän på att enligt vittnesbörd av en nutida
svensk rättslärd, som gjort riksdagens finansmakt till föremål för
en ingående undersökning, det är den, som skänkt riksdagen herraväldet ej blott över förvaltningens organisation utan också över
urvalet av de män, som skola styra riket. Men det var just denna
makt som ständerna 1809 förbehöllo sig själva allena kanske icke
utan förkänsla av att med den skulle allt annat med tiden falla
-dem till. Så har i alla fall kontinuiteten med 1809 års principer
på sitt sätt bevarats. Så vilar även det statsskick, som i dag praktiseras, på svensk grund.
533
38-40647. Svensk Tidskrift 1940.
—·—~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner