Print Friendly

Monopol och grundlag

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MONOPOL
OCH GRUNDLAG
DET har funnits en tid, då den svenska socialdemokratien icke
väntade mycket av dagens politik men i stället hoppades allt av
morgondagens. Utan hänsyn till de då härskande borgerliga partierna framförde den sin svenska tolkning av Marx’ läror. Den var
en stridande kyrka, som förfäktade sina meningar utan tanke på
parlamentariska majoriteter i censussystemets riksdag. Sedan
världskrigets slut ha emellertid även socialdemokraterna fångats
av den parlamentariska taktikens problem, och med stor skicklighet manövrera numera partiets ledare sina väldisciplinerade kadrer med tanke på segrar i valmanskår och riksdag. När en fråga
reser hinder i vägen för näraliggande valpolitiska syften begraves
den i nya kommitteer och det blir tyst omkring densamma- även
om den intager en central plats i ideprogrammet. Den rena lärans
predikanter få inställa sina utläggningar av partiets principprogram och få efter bästa förmåga bliva opportunistiska uttolkare
av regeringens »realpolitik».
Sedan 1920 har socialiseringsprogrammet legat i materialreserv
i en kommitte, som skulle varit ärevördig på grund av sin ålder,
om den icke varit skandalös genom sin dyrbara onyttighet. Medan
man förgäves väntat på hur socialdemokraterna själva tänkte sig
det socialistiska paradiset, har monopoltanken gång efter annan
blivit framkastad. Ån har det gällt ölet, än bensinen, än kaffet,
än försäkringsväsendet, än fjärrtrafiken med lastbilarna, än radioväsendet. Men socialiseringsprogrammet har i denna form icke
kunnat väcka någon entusiasm. Oviljan mot monopolen går långt
in i arbetarklassens egna led, och den är så stark, att den t. o. m.
syntes kunna leda till en intim borgerlig samverkan. En regeringsaktion i monopolfrågan skulle säkert gjort ett brått slut på regeringen och dess radikala politik. Men då denna politik alltid har
dikterats av grundsatsen att icke sträcka fötterna längre än fällen
räcker, d. v. s. att aldrig gå längre åt vänster än en riksdags- 156
Monopol och grundlag
majoritet var villig att följa med, inställdes alla aktioner, som medförde risker för ministärens liv. Farliga monopolfrågor förvisades
och åter ånyo förvisades till kommitteer. För att ytterligare lugna
berättigade farhågor kunde statsministern också tillåta sig att i en
storborgerlig miljö berömma det enskilda initiativets insatser.
Som en förfaren mästare att spela på dubbla manualer gav statsministern sna:rt därefter de socialistiska principerna sin tillbörliga
hyllning: soloklaverets överraskande tema avlöstes av bröstverkets
kända tongångar. Inför förestående nyval, då det icke blott gäller
att fasthålla borgerliga parlamentariska bundsförvanter under den
alltid besvärliga sista sessionen av riksdagsperioden utan också att
vinna en socialdemokratisk majoritet i andra kammaren, spelades
emellertid de socialistiska melodierna med större försiktighet än
på mycket länge.
Det socialdemokratiska partiets monopolplaner äro tills vidare
icke övergivna, endast tillfälligt undanskjutna. Partiet rustar sig
att vinna en majoritet i andra frågor än monopolfrågan, men med
fria händer att göra vad det vill även i denna. Hotet ligger kvar
över vårt näringsliv och kan snart nog aktualiseras.
Det är i denna situation, som högern vid årets riksdag väckt sin
bekanta motion i monopolfrågan. Förslaget innebär, att intet nytt
monopol skall kunna införas utan grundlagsändring. Härav följer,
att varje statligt monopol måste kräva tvenne riksdagars likalydande beslut, med mellanliggande nyval till andra kammaren.
Så djupt ingripande, som en monopolisering av en fri näring kan
vara för hela vårt ekonomiska och sociala liv, är det en rimlig
fordran, att en sådan icke genomdrives utan det noggrannare övervägande, som en grundlagsändring medför.
Framför allt är det emellertid av vikt, att valmanskåren får ett
tillfälle att uttala sin mening i frågan, såsom fallet blir vid grundlagsändring, då vid denna ett nyval till andra kammaren måste
föregå riksdagens definitiva beslut. Valmanskåren bör icke ställas
utanför de viktiga avgöranden, som inrättandet av ett nytt statsmonopol innebär. Det socialdemokratiska partiet och dess ministärer böra icke kunna överrumpla det svenska folket och – kanhända med en liten och tillfällig riksdagsmajoritet – genomdriva
monopoliseringsprojekt, som aldrig förut varit underställda valmanskårens bedömande, men som, en gång genomförda, alltid måste
vara svåra att åter avskaffa. Icke minst ur demokratiska synpunkter är motionens syfte ytterst behjärtansvärt – och riksdagens
157
:Monopol och grundlag
partier ha alltså i denna fråga fått ett tillfälle att visa, hur allvarligt deras demokratiska deklarationer äro menade.
Härtill kommer, att den sittande ministären och dess parti nu
få anledning att inför de förestående nyvalen klargöra sin principiella ställning i monopolfrågorna, sedan de tydligen åsyftat att
på denna viktiga punkt gå till val i oklarhetens och dimbildningens
tecken. Det är en rimlig fordran att en regering, ·som gjort så
många monopolistiska framstötar och oroat den ena näringsgrenen
efter den andra men som till sist inför en växande opposition iakttagit en dubbeltydig tystnad, äntligen ger klart besked i frågan
om sina avsikter med vårt svenska näringsliv. Det kan icke längre
undvikas att frågan om monopolen blir en av huvudfrågorna i
höstens valrörelse. Det socialdemokratiska partiet har genom sina
upprepade monopolistiska framstötar gjort det till en angelägenhet
av största vikt att klarhet äntligen skapas i denna för vårt näringsliv och vårt fria samhällsliv avgörande fråga. Det borde icke heller
vara svårt för partiets och ministärens ledande män att giva klara
besked i denna sak. Flera av partiets bästa intelligenser ha år
efter år och på de mest generösa villkor, på statens bekostnad, varit
i tillfälle att studera socialiseringens problem. Partiets eget program har gjort det till en självklar plikt för dess medlemmar att
grundligt penetrera statsmonopolens konkreta problem. Flera kommitteer ha dessutom framlagt utredningar rörande de olika monopolfrågorna. Det går icke längre för det socialdemokratiska partiet att komma till valmännen och säga: »Vi veta icke ännu vad vi
vilja angående statsmonopolen; den frågan kunna vi först efter
valen besvara». Det är icke valmanskåren, som har gjort frågan
ofrånkomlig för det socialdemokratiska partiet; det är i stället partiet, som gjort frågan ofrånkomlig för valmanskåren.
Men bortsett från de demokratiska principernas och den politiska
anständighetens krav är det en naturlig fordran, att de näringar,
som hotas av monopolprojekt, få den tidsfrist, som en grundlagsändring kan giva. Fria näringar kunna också ha rätt till en viss
uppsägningstid. De behöva den för att kunna arbeta på längre
sikt, för att rationellt lösa dagens uppgifter och planlägga morgondagens. Ett näringsliv, som föga eller ingenting vet om den närmaste framtidens uppgifter. och villkor, blir icke framgångsrikt
och utvecklingsdugligt och kan icke prestera den planhushållning,
som det ekonomiska livet alltid eftersträvar. Den säkra tvångshushållningen är nästan bättre än den osäkra friheten. Det är
158
Monopol och grundlag
denna osäkra frihet, som det socialdemokratiska partiet under en
svår tid har bjudit vissa grenar av det svenska näringslivet.
De svenska grundlagarna reglera mångahanda frågor, som icke
äro av den vikt, att grundlagens garanti är nödvändig mot tillfälliga ingrepp och förhastade reformer. Frågorna om statsrådens
rang, om markegångstaxornas upprättande, om åtal mot riksdagsman och om taxeringsmäns ansvar behandlas i vår främsta grundlag, och i de övriga grundlagarna regleras en rad av statslivets
detaljer, som i andra länder förbehållas lagar och förordningar av
en helt annan dignitet. A andra sidan har det parlamentariska
statsskicket icke fått någon direkt förankring i grundlagens ord,
om också många av dess bestämmelser ge starka garantier för dess
bestånd. Äganderätten, som den stora franska revolutionen i rättighetsförklaringen av 1789 deklarerade som en av »människans
naturliga och oförytterliga rättigheter», har endast en svag och
omstridd garanti i RF § 16. För 1809 års män var äganderätten en
så självklar sak, att något grundlagsskydd icke ansågs nödvändigt. I fråga om »monopolierna» möta vi ett oklart och omstritt
stadgande i RF § 60. Enligt en strängare tolkning skulle berörda
bestämmelse innehålla ett förbud mot upprättande av monopol,
vare sig det sker genom konungen ensam. eller genom konung och
riksdag. statsmakterna negligerade denna tolkning, då de 1914
upprättade tobaksmonopolet, och inlade i det nämnda grundlagsstadgandet endast en begränsning av konungens ekonomiska lagstiftningsmakt. Det kan icke råda något tvivel om att en monopolvänlig eller monopolhungrig riksdagsmajoritet kommer att tilllämpa samma grundlagstolkning, som 1914 kom till användning.
Det nuvarande stadgandets oklarhet gör en grundlagsändring motiverad. Riksdagens borgerliga majoritet kan knappast tveka, i
vilken riktning denna ändring bör går. Det parti, som under föregivna formuleringssvårigheter. sviker sin borgerliga uppgift i frihetens och rättssäkerhetens tjänst, torde icke så lätt komma ifrån
räkenskapens dag vid höstens val.
G. A.
159
12- 3678. Svensk Tidsk?·ift 1936.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner