Print Friendly

Monissos

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MONISSOS
Av d:r ERNST BENEDIKT, Stocksund
MoNISSOS – namnet uppfunnet av Ivar Lo-Johansson – är
demonen som driver den geniala människan ut i ensamhetens
öknen. Genom denna demon blir särskilt konstnären till en Narcissos som genom sitt försjunkande i jagets värld fullbordar sitt
verk. Monissos är samtidigt en sexualsymbol för dem som övar
självtillfredsställelse – alltså fysiskt gör detsamma som den andliga människan fullbordar på sitt område. Detta är i enkel sammanfattning den betydande skriftställarens tankegång; autodidakten som i relativt sen ålder förirrat sig in på filosofiskt och psykologiskt område. Just förirrat, ty han gör det utan den fina
känslighet som en sedesskildrare av hans rang eljest utvecklar.
Konstverket skall alltså föreställa en akt som så att säga löper som
‘sluten rörelse’ från den skapande till den skapande. Men Ivar
Lo-Johansson vet dock själv mycket bra att konst kommer av
kunna – han nämner själv det ordet i sin BLM-artikel. Det vill
säga: konstnären kan inte enbart av inre tvång forma sitt konstverk ur de brutala drifterna. Han måste kylig och nykter behärska
materien: diktaren språket, skulptören marmorn, målaren färgerna och musikern noterna. Hos romanförfattaren tillkommer
också den specifika berättargåvan, den riktiga fördelningen av
ljus och skugga. Med ett ord: det som är att sammanfatta i beteckningen teknik. Hur skulle alla de subtila funktionerna kunna
bli mästerligt fullbordade, om man måste föreställa sig konstnären
endast som en i sig själv förälskad, vilken bara av en slump inte
smutsar ner sin duk utan åstadkommer ett mästarporträtt eller
måstarlandskap som för eviga tider tillhör mänskligheten~
Men hur viktig tekniken än är kan den dock inte vara avgörande.
Just Ivar Lo-Johansson, som gestaltat de fattiga statarnas liv,
kan inte uppträda som kände han inte till den elementära sanningen: konstnären, speciellt då diktaren och målaren, är då först
konstnär när han bildar sitt konstverk ur kunnande och insikt om
världen. Vad nyttar honom den skönaste ‘sublimerade libido’ –
412
..
Monissos
jag skall återkomma till detta Freuds uttryck- om han inte med
den vetandes öppna blick betraktar verkligheten~ Han måste känna
dess heta andedräkt och genom den ge åt konstverket liv, sanning
och aktualitet i högsta mening. Intet mänskligt får vara honom
främmande. Han måste i sin egen själ, genom erfarenhet eller
intuition, utforska den stora och den lilla världen. Han måste
utveckla all sin energi för att skala fram det väsentliga i denna
verklighet och göra det tjänligt för hans konstverk. .Just dessa
element: teknisk fullkomlighet och exakt iakttagelse är det som
skiljer konstnären från dilettanten. Den senare må försöka att
enbart ur sin irriterade sinnlighet – eller i bästa fall av svärmeri
och oklar beundran för någon »Rosa» som vägrat ge sig åt honom – nå fram till ett konstverk. Han kommer att misslyckas
snöpligt, inte endast emedan han inte riktigt handhar det instrument han vill bruka. Han misslyckas även emedan han tar ut sig
i det subjektiva, enbart liksom bedriver andlig incest utan objektivitetens stora mål. Bildligt talat: lågan är nödvändig för att
värma en ugn, utan djup lidelse, utan blodsoffer, föds inget konstverk. Men lågan är beständig endast då den ledes i fasta banor,
och då de skadliga gaserna finna ett utlopp. Endast då självbehärskning regerar driften skapar man ett konstverk.
Ivar Lo-.Johansson skisserar upp bilden av ett blivande geni,
ett underbarn, och bilden blir rakt inte trovärdig. Denne Kristian,
en till hälften blyg och till hälften fräck och hämningslös pojke,
var aldrig ett geni och skulle heller aldrig ha blivit ett sådant
– hur lätt han än hade för att fatta. Ty han saknade framförallt denna samvetsgrannhet och denna obändiga skaparlust som
-oavhängig yttre omständigheter- alltid varit typiska för alla
egentligt produktiva. Man kan gott påstå: ju ogynnsammare omständigheterna voro, ju fientligare yttervärlden ställde sig, desto
obetvingligare rörde sig talangen, och desto rikare flöt skaparlustens uppdämda källa. Ända fram till gotiken var det ursprungliga geniet mestadels anonymt. Genom dess individuella strävan
yttrade sig helhetens vilja. Genom anonyma genier är urtidskonsten skapad, likaså till största delen kinesernas, indiernas, japanernas, egypternas och i det stora hela även grekernas konst. En
verklig gåta är det hur myterna, legenderna, sagorna, folkvisorna
och ordspråken uppkommit, ur vilkas motiv än i dag så många
konstnärer ösa. Hela motsättningen hos den högtsträvande enskilde
som gemenskapen förvisar ur sin mitt och som därför omformar
sin besvikelse och sina rasande begär till konstverk, är inte alls
413
!’
f ,· .
Ernst Benedikt
tongivande för de epoker där verklig stil var rådande. Inte ens
i dag är Monissos på något sätt alla konstnärers gud. Klassiska
mästare som Diirer, Tizian och Rubens, diktare som Shakespeare,
Racine och Corneille (för att nu bara nämna några namn) voro
aldrig ensamma i Lo-Johanssons primitiva mening. De hade inte
den ringaste grund till någon som helst »autism», varken kroppsligt eller andligt. Johann Sebastian Bach hade som bekant sexton
barn, Haydn var hela sin levnad sällskaplig – om man undantar
hans av umbäranden fyllda ungdom. Mozart skulle ha skrattat
alla dem mitt upp i ansiktet som velat tillskriva honom lust till
de perversiteter vilka den unge Kristian med sådan vällust begär.
Nå, kanske är här redan för mycket sagt om en teori, vars orimlighet är så iögonfallande. Den beror på en kardinalbrist i den
freudska teori, som – vilken också Ebbe Linde framhåller i sin
kritik – synbarligen utövat ett magiskt inflytande på Ivar LoJohansson. Lo-Johansson tror blint på den, liksom en ortodox
bolsjevik tror blint på Marx. Liksom för Marx det materiella, de
ekonomiska förhållandena, betyder ‘das Ding an sich’ och det
egentligen andliga, idevärlden, endast är den ‘ideologiska överbyggnaden’, så är för Freud libido, den sexuella ‘uppladdningen’,
det grundläggande; och allt ideellt blir ‘sublimerat’. Mig veterligt
har dock aldrig Freud gett någon definition på vad detta ord
‘sublimera’ avses betyda. Han har lämnat fullständigt öppet på
vad sätt den blinda lustan förvandlar sig i seende insikt. Han har
aldrig klargjort hur man når från det rent organiska till det upphöjda, sublima; hur man genom det i och för sig djuriska når till
en värld där andlig fulländning eftersträvas. På grund av denna
brist i teorin har han lämnat dörrar och portar öppna för vantolkningar, och för ett förråande av konstbegreppet.
Men även sådana misstag vore i och för sig inte betänkliga, om
vi inte dem förutan levde i en epok då alla värden nedvärderas,
i en atmosfär av hämningslöshet. Här skall uttryckligen betonas
att det inte är frågan om att plädera för den puritanska ilskan
mot naturdriften. Men medan det i gången tid syndades i en anda
av klosterlika restriktioner och tartufferi var på modet, så är nu
motsatsen i svang. Det tycks nästan som en viss art av litteratur
kände förpliktelsen att vara inpiskare vid de omogna lustarnas
orgier. Tyvärr överträffar verkligheten redan mångfaldigt dessa
‘frihetens’ apostlar. Ty då Ivar Lo-Johansson som ‘lösning’ av den
sexuella frågan föreslår den bekväma utvägen ‘släpp till flickorna!’, slår han sannerligen in öppna dörrar. Varje kännare av
414
..
)
Monissos
förhållandena betygar säkerligen hur ogenerat dagens ungdom
redan valt denna ‘väg’, som förvisso inte är utan sina stora faror.
J ag tror att alla de generaliseringar på vilka »Geniet»s författare byggt sin tankegång, försyndar sig mot förnuftets bud. Ty
geniet har sin egen lag, där varje regel kommer till korta. Varje
begåvat väsen, och särskilt varje ungdom, är olika de andra. För
varje enskild behövs det fördomsfri och kärleksfull inlevelse. Var
och en måste bli bedömd efter sin arvmassa, sin omgivning, sina
eknomiska förhållanden. Vad som för den ene kan vara till nytta,
kan för den andre vara till skada. Om den ene kan räddas genom
ensamhet, så kan en annan allra bäst vara betjänt av sällskaplighet. Helt måste man dock instämma med I var Lo-Johansson då
han föreslår särskilda klasser för begåvade barn, då han kräver
att barnen skyddas från inre isolering och från misshandel av
råa ‘falskmyntare’ enligt Andre Girles mönster. Mest skadligt
tycks det mig i varje fall vara att man sprider den uppfattningen
att självkärlek hör till den höga begåvningens väsen. Aldrig
någonsin kommer i denna vår värld ett stort konstverk att uppstå – och har heller aldrig uppstått – utan fullständig självförgätenhet, utan den totala hängivenheten för verket. När sagans
Narcissos genom en förbannelse dömdes att alltid betrakta och
beundra sin egen spegelbild i källan, så är han symbolen inte för
geniet utan för en självupptagen inre ofruktbarhet, som genom
denna självupptagenhet slutligen går under. För Ivar Lo-Johans- 8on gäller emellertid Goethes råd: »Bilde Kiinstler, rede nicht!»
och då skall man inte vägra honom fullt erkännande.
415
•’
! _…-;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner