Print Friendly

Moderaternas försvarspolitiska resa

Av Hans Wallmark | 17 mars 2017

Ett konstaterande inte utan självkritik: Moderaterna har sedan valförlusten 2014 gjort en resa när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Nu driver vi tydligt behovet av ökade resurser för att stärka vår förmåga på kort och lång sikt, vi vill se ett svenskt Natomedlemskap och vi har omvärderat vår position när det gäller en återaktiverad värnplikt som ett sätt att ändå säkra att Försvarsmaktens styrkor bygger på frivilligt anställda, skriver Hans Wallmark.

Förändringarna har varit helt nödvändiga och svar på det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde de senaste åren med den illegala annekteringen av Krim som en särskild påtaglig skiljeväg. Vi har tidigare omprövat delar av den försvarspolitik som Moderaterna stod bakom under tiden i alliansregeringen mellan 2006-2014. Det är dock viktigt att inte slänga ut barnet med badvattnet. Övergången till den frivilliga personalförsörjningen har medfört att huvuddelen av Försvarsmaktens förband idag har en bättre beredskap och tillgänglighet än vad som var fallet tidigare. Dessutom har vi en mer effektiv organisation där förband kan hållas samman och kan användas både nationellt och i internationella insatser.

2009 togs beslutet att göra värnplikten vilande och bygga Försvarsmaktens personalförsörjning på frivillighet. Beslutet hade föregåtts av diskussioner inom Försvarsmakten och den Försvarsberedning som då arbetade och analyserats inom ramen för utredningen om totalförsvarsplikt och frivillighet. Försvarsmakten pekade i sin perspektivstudie från 2007 på att en övergång till anställda soldater och sjömän var en central del för att förbättra tillgängligheten och användbarheten i förbanden.

Försvarsberedningen med sina sju riksdagspartier lade sedan i enighet 2008 fram förslaget att övergå till en frivillig personalförsörjning. Beredningen konstaterade att de krav som ställdes på Försvarsmakten i framtiden endast skulle kunna mötas av ett försvar bemannat av anställd personal.

Försvarsmaktens och Försvarsberedningens slutsatser och förslag var i grunden påverkade av de föregående årens ryska förmågetapp, avspänningen i Sveriges närområde och ett ökat fokus på internationella insatser. I efterhand kan vi också konstatera att flera av de antagandena som gjordes när det gäller till exempel avhopp var för optimistiska och underskattade svårigheterna i reformen.

Det beslut som togs den 2 mars 2017 att återaktivera värnplikten var riktigt utifrån det försämrade säkerhetsläget och de problem som har funnits med den frivilliga personalförsörjningen. Genom att det nya systemet även fortsättningsvis kommer att bygga på frivillighet, men med ett komplement av plikt, så kan en god beredskap upprätthållas samtidigt som rekryteringsbasen breddas och hållbarheten i systemet säkras. En rimlig bedömning är också att det finns många som faktiskt vill göra värnplikt och därmed kommer inslaget av tvång vara mycket begränsat.

Beslutet att återaktivera värnplikten aktualiserar också diskussionen om försvarsanslaget och vilka resurser Försvarsmakten behöver. Som läget är idag är det tydligt att Försvarsmakten kommer att behöva mer resurser både på kort och lång sikt.

Det innevarande försvarsbeslutet urholkas av kostnadsökningar på upp till 6,5 miljarder till utgången av 2020 enligt Försvarsmakten och det för två veckor sedan framlagda budgetunderlaget. Myndigheten är vidare tydlig med att även en mindre utökning av antalet värnpliktiga mot slutet av inriktningsperioden, år 2020, kommer att medföra ökade kostnader på 630 miljoner. Skulle antalet värnpliktiga fördubblas skulle det innebära en kostnadsökning i storleksordningen 2 miljarder.

De stora kostnaderna, särskilt under perioden bortom 2020, ligger dock på materielsidan. Ska Sverige kunna upprätthålla en försvarsförmåga som är relevant gentemot de satsningar som görs i Ryssland kommer det att krävas omfattande investeringar. Det har tillsatts en utredning som ska analysera materielbehoven bortom 2020 och föreslå hur prioriteringar och finansiering kan se ut. Utredningen ska presentera sitt slutbetänkande i februari 2018. Den kommer sedan att bli föremål för analys av den Försvarsberedning regeringen tillsatte i februari.

Från Moderaterna har vi varit tydliga med att det behövs ökade resurser till försvaret här och nu. I samband med Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari föreslogs från moderat sida ett tillskott på 8,5 miljarder under kommande år för att kunna täcka upp för kostnadsökningarna och nå ambitionen i det försvarsbeslut som nu genomförs. De pengarna skulle även kunna tillgodose ytterligare förmågehöjande åtgärder. Moderaterna vill se ett väsentligt tillskott till försvaret redan nu i vårändringsbudgeten i april i år. Den summa som då angavs var 500 miljoner. Regeringen var väldigt avfärdande och det talades nedsättande om anslagsbingo.

För några dagar kunde ett tillägg till den tidigare försvarsuppgörelsen presenteras där regeringen tillskjuter just 500 miljoner för 2017. Extra pengar som ligger utanför ÖBs budgetunderlag men som baseras på förslag från Försvarsmakten om vad som kan göras här och nu. Stora delar av detta är härmed tillgodosett och dessutom finns extra medel till arbetet med att skapa en fastare grund för Totalförsvaret. I april kommer förhandlingar att återupptas med inriktning på budgeten för 2018 och då med ÖBs underlag som en viktig grund.

Med nuvarande parlamentariska läge finns det egentligen endast två sätt att ordna fram mer pengar till försvaret. Det ena är att i förhandlingar förmå regeringen ta nödvändiga steg – såsom nu sker med vårändringsbudgeten – eller att lägga fram ett eget förslag som vinner kammarens gehör. I annat fall blir det rop men inga kronor!

När det gäller anslagsutvecklingen på längre sikt kommer Försvarsberedningen att ha en viktig roll. Försvarsberedningen innehåller representanter för riksdagens åtta partier och är ett betydelsefullt forum för att förankra en långsiktig försvars- och säkerhetspolitik. I det försämrade och föränderliga säkerhetsläget vi har idag måste politiken på området präglas av långsiktighet, ansvarstagande och realism.

Omvärldsutvecklingen är den faktor som ska dimensionera hur Sveriges framtida försvar ska se ut. Utifrån hur läget är idag så är det svårt att se någon reell förbättring. Ryssland är fortsatt auktoritärt och aggressivt, EUs framtid är oklar efter brexit och sönderfallet fortsätter i Mellanöstern och Nordafrika.

Vissa positiva signaler har dock kunnat skönjas när det gäller den nya administrationen i USA och dess inställning till Nato, även om det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Under säkerhetskonferensen i München försäkrade vicepresident Mike Pence att USAs stöd till Nato ligger fast. Försvarsminister James Mattis levererade ett liknande budskap i Bryssel tidigare i år och refererade till Nato som en hörnsten i de transatlantiska gemenskapen. Allt detta kan dock snabbt omintetgöras av en twittrande president!

Parallellt med detta är man från amerikansk sida dock tydlig med att Europa måste ta ett större eget ansvar för sin säkerhet och höja sina försvarsutgifter. Ett antal länder har också gjort åtaganden i den riktningen den senaste tiden.

För oss moderater är fortfarande ett svenskt Natomedlemskap, tillsammans med ett starkare svenskt försvar, den åtgärd som på allvar skulle stärka Sveriges förmåga och bidra till ökad säkerhet. Regeringens försök att presentera Sveriges bilaterala försvarssamarbeten med andra länder som ett alternativ till ett Natomedlemskap med gemensamma försvarsgarantier är inte trovärdigt.

Två svenska utredningar har de senaste åren lagt fram en rad argument för ett svenskt Natomedlemskap. Tomas Bertelman pekade 2014 på paradoxen i att Sverige i allt högre utsträckning förknippas med Nato, men utan att få de fördelar som ett medlemskap innebär. Krister Bringéus beskrev 2016 hur ett svenskt Natomedlemskap skulle öka säkerheten i Sveriges närområde och verka konfliktavhållande.

Det är dags att även regeringen tar sitt ansvar när det gäller Nato och på allvar överväger ett svenskt medlemskap. Här faller även ett tungt ansvar på oss moderater och de andra partierna i Alliansen. Vi måste tillsammans med andra goda krafter hålla liv i debatten och på ett övertygande sätt kunna presentera goda argument för ett Natomedlemskap.

Hans Wallmark är riksdagsledamot, Moderaternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av Försvarsberedningen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner