Print Friendly

Moderaterna är ingen tankesmedja

Av Johnny Munkhammar | 3 augusti 2012

En tankesmedja försöker göra det politiskt omöjliga möjligt genom att utveckla nya idéer och verka för dem genom opinionsbildning. Ett parti måste vara en maktmaskin. Johnny Munkhammar skriver om vikten av fortsatt moderat förnyelse. Principerna behövs ändå, för att staka ut riktningen för förändringarna.

Mycket av kritiken mot förnyelsen av Moderaterna bygger på missförstånd och okunskap. En uppenbar del i detta är att personer – som undertecknad – som är mycket intresserade av idéer, principer och filosofi tycker att detta upptar för lite plats i den externa kommunikationen. Men ett parti som söker ett brett tilltal måste självfallet ägna sig åt just det – inte främst prioritera att rikta sig till de mest troende utan till så många som möjligt.

Att varumärket Moderaterna i så hög grad associerades med ”överhetens parti” – hur fel i sak det än var – var nödvändigt att söka förändra. Det krävde såväl förflyttningar i sakfrågor som i tonfall. Att partiet numera i högre grad anses ”förstå vanligt folks vardag” är i detta perspektiv en stor framgång. Brittiska Tories sågs likartat som ”the nasty party” och få lyssnade oavsett budskap. Då måste bilden av partiet skakas om.

Av stor betydelse har också ”vi älskar Sverige” varit. Socialdemokraterna var i decennier skickliga på att stå för det svenska, med värderingar och traditioner betydligt äldre än partiet självt. Den närmast evigt opponerande borgerligheten i Sverige kom lätt att framstå som att vara emot inte bara socialism utan också emot Sverige. Att lyfta fram det fantastiska med Sverige – friheten, öppenheten, jämlikheten – som vi vill bygga vidare på har förändrat utgångspunkterna. Nu står andra för svartmålningen.

Ett missförstånd har också varit att förnyelsen av Moderaterna skulle vara blott ett decennium gammal och kommit med prefixet ”nya”. I själva verket har stora steg av förnyelse tagits förut, inte minst med såväl Bohman som Bildt, med en mer liberal ekonomisk politik och större öppenhet mot omvärlden och dess förändring. Under hela denna resa, från tidigt 1970-tal, har också väljarstödet ökat i princip kontinuerligt.

En annan poäng värd värt att nämna är att inget politiskt parti är en tankesmedja. Ett sätt satt beskriva skillnaden är att en tankesmedja försöker göra det politiskt omöjliga möjligt genom att utveckla nya idéer och verka för dem genom opinionsbildning. Ett politiskt parti tar över någonstans där och utvecklar vidare samt gör de nya idéerna till verklighet. Ett parti måste vara en maktmaskin – lika värdelöst utan makt som utan viljan att förändra samhället med hjälp av denna makt.

Den moderata förnyelsen så långt gör däremot inte dess riktning framöver självklar. En risk är att den blir alltför inåtvänd och en annan risk är att man tror att det mest handlar om mer av samma – att dra ut trenden i det som har fungerat fast ytterligare framåt. Så ser en klassisk strategi för misslyckande ut. Ett parti som vill vara relevant måste analysera verklighet och omvärld på ett kvalificerat sätt och applicera sina värderingar och forma nya policysvar för framtiden.

För ett parti i regeringsställning med stora framgångar bakom sig finns en stor risk att inte orka med både regerande och utveckling – och att bli framgångens fånge. De moderata arbetsgrupper som nu fokuserar på nästa steg möter därför stora förväntningar. I deras arbete ligger självklart det pragmatiska – stegen framåt måste vara välgrundade och konkreta. Men utan principfasthet förloras riktningen i de pragmatiska stegen.

Självklart måste ett parti söka upp angelägna samhällsproblem och forma svar på hur de kan lösas. Men politik kan inte vara en tävling i att vara bästa förvaltare eller problemlösare – för i politiken har vi olika uppfattning om vad som är ett gott samhälle och vad politiken ska användas till. Vi kan inte inskränka oss till att mäta effekt – vi måste också söka det som är rätt. Nytta och moral är båda avgörande delar av idéutveckling.

Exempel: I vissa länder ogillar eliterna amerikansk film och kvoterar bort den – självklart ger det effekt i så mening att färre ser amerikansk film. Eller ta det gamla myndighetsförslaget om förbud mot öppningsbara fönster ovanför andra våningen – självklart skulle färre trilla eller hoppa ut. Politiken har alltid tvångsmedel att använda för att styra människor och samhälle för att nå breda mål. Så resoneras inte sällan om hur vi med skatter och bidrag ska styra människors beteende med deras egna pengar.

Men där kommer idéerna in – tror man på frihet och ansvar ska det finnas en tydlig gräns för politik och stat. Staten har oundgängliga uppgifter, men public choice har lärt oss att byråkratin ständigt söker nya anledningar att växa. Vems roll är det att driva på den utvecklingen och vems roll är det att försvara idén om friheten? Att som enskild person få välja innebär alltid rätten att välja annorlunda, kanske även på ett sätt som någon beslutsfattare ogillar. Se där ett avgörande perspektiv där principer och inte bara effekt måste vara med.

I själva verket är det kombinationen nytta och moral som har gjort arbetslinjen så kraftfull som politisk idé en längre tid. Nyttoaspekten är oomtvistad – men också den moraliska. Det är bra när människor kan försörja sig själva, det gör att man kan utveckla livet efter egna preferenser. Människor må ha ett berättigat måttligt intresse och tid för idévärldens många aspekter – men det råder inget tvivel om att man noterar när politiken också innehåller en moralisk dimension.

”If you stand for nothing, you fall for anything”, lyder ett känt citat av Maurice Saatchi. Ifall kärnan av idéer blir för svag blir politiken till slut en fråga om att vara bästa förvaltare eller än värre – de snyggaste ansiktena. I svensk politik är skillnaderna idag små och många tror att det spelar liten roll vem som styr: ”Löfven verkar ju rätt vettig”. Risken är att en frånvaro av idéer leder till att andras idéer plötsligt tar all plats – förbud mot bemanningsföretag, mot vinst i välfärden, högre skatter, etc. Då kan skillnaden i sak plötsligt, över tid, bli stor.

Men löper inte ett parti som betonar och tror på sina principer risken att bli ett parti på ytterkanten i evig opposition, likt Vänsterpartiet? Rimligen inte om partiet samtidigt är noga med en seriös och välgrundad syn på verkligheten. Men framför allt beror det ju på vilka principer man står för – de som omfattar ett fåtal eller bredare grupper. Det råder ju inget tvivel om att moderna moderata värderingar har en bred förankring i det svenska samhället. I detta ligger dock inte att alla ska vara överens, och strid om idéer kan vara av stor betydelse.

Det senaste kvartsseklet har Sverige blivit kraftigt mycket friare, öppnare och rikare. Rader av internationella studier visar hur Sverige tillhör de mest liberaliserande länderna. Detta har haft fantastiskt goda effekter på levnadsstandard och livskvalitet – och även gjort det mer slutna och toppstyrda samhället omöjligt. Denna förändring drevs i hög grad av idéer – både av dem som gjorde det omöjliga möjligt och dem som hade insikten och kraften att omsätta det i verklighet. Det krävs motsvarande insatser för att fortsätta i samma riktning.

Regeringsduglighet är väldigt viktigt och svårförtjänat. Reformduglighet kanske är än svårare att uppnå. Men de är båda avgörande delar i att bygga förtroende för framtiden. De bör bygga på en kärna av värderingar som lyser igenom, som vi gärna betonar. Och vi måste ta in hur människor upplever sin vardag likväl som den breda analysen av hur samhället i vår globala värld förändrar våra förutsättningar. Moderaternas vidare steg måste vara lika modiga som de tidigare, och tendenser mot att bli framgångens fånge undvikas.

Johnny Munkhammar är riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner