Print Friendly

Mobergland

Av Mathias Bred | 29 januari 2010

Jens Liljestrand
Mobergland
Ordfront 2010

moberglandFlyr Karl Oskar och Kristina från stenig jord, ståndssamhälle och manipulerande präster? Eller är det i själva verket Myrdalsamhällets förmynderi, bristen på fritt debattklimat och hotet från kommunismen som får Mobergs hjältar att korsa Atlanten?

Den och andra nya frågor ställer man sig efter att ha läst Jens Liljestrands avhandling Mobergland som nyligen givits ut av Ordfront.

Mobergland är något så ovanligt som en doktorsavhandling skriven på ett sätt som inte gör den mindre läsvärd för lekmannen. En del litteraturvetenskapliga teorier nämns, men då tillsammans med en avmystifierande beskrivning som tillåter läsaren att gå vidare utan att känna sig dum. Särskilt givande är boken för oss som är intresserade av politisk historia.

Titeln Mobergland anspelar på det historiska landskap som Moberg tecknade i sina romaner. Mobergs bild av det förflutna – i synnerhet det sena 1800-talets Småland, och den svenska emigrationen – har integrerats i den svenska självbilden. Liljestrands bok sätter ett frågetecken kring detta ”Mobergland”. Är det vårt faktiska förflutna? Eller är Mobergland en blandning av historiska fakta och författarens egna erfarenheter och åsikter?

Liljestrand driver tesen att Mobergland är just det senare. En smula självklart kan det tyckas. Ingen författare kan verka i en provrörsmiljö, utan att påverkas av sin samtid. Men Liljestrand lyckas lyfta ut och visa hur den påverkan kan ha skett och hur den gestaltas i romanerna. Utförligast behandling får som vanligt Utvandrarsviten.

Den mest utvecklade, intressanta och övertygande delen av boken är när Liljestrand visar hur berättelsen om Karl Oskar och Kristinas utvandring fått färg av författarens egen landsflykt. Moberg spenderade huvuddelen av de tolv år det tog att skriva Utvandrarsviten utomlands. Vår nationalskrivare tycks haft svårt att känna sig hemma i det svenska framtidsbygge som det rådde nära nog konsensus kring på 1950-talet. Moberg ville att staten skulle lägga sig i mindre. Han skrämdes av en växande kollektivism. Framförallt var det Mobergs antikommunism som fick honom att tappa tron på det gamla hemlandet. Som debattör kämpade Moberg hårt för en svensk anslutning till Nato och ett starkare ställningstagande mot övergreppen som pågick i Östeuropa. Till slut lämnade han Sverige, trött på förmynderi och “ryssfjäsk som blivit lika vanligt som tyskfjäsket var innan kriget”.

Moberg lockades av USA. Ett friare debattklimat, ett mer heterogent samhälle och kanske också lägre skatter för en författare som just börjat tjäna stora pengar. Precis som Karl Oskar reste Moberg till USA för att få vara ifred. De andra kunde med Karl Oskars ord bo “var i helvete de vill”.

Liljestrand visar med hjälp av många exempel hur dikotomin mellan Sverige och Amerika i Mobergs böcker återspeglar relationen mellan socialismens Europa och frihetens USA som författaren uppfattade det i sin samtid. Moberg var påverkad av vad akademiker allt oftare studerar under benämningen “kalla krigs-mentalitet”.

Mobergs amerikanska resa kom inte fullt ut att svara upp mot hans förväntningar, vilket också märks mot Utvandrarsvitens slut. Men om detta får vi läsa om i Liljestrands bok.

Liljestrands lyckas med konststycket att rucka på bilden av Moberg som den ensamme och opåverkbare författaren som stod över alla ideologier och endast drevs av förmanshat och bondförnuft.Vi lär oss att även Moberg var ett barn av sin tid. Även hans böcker kan läsas som tidsdokument.

Detta gör emellertid inte Moberg mindre läsvärd. Liljestrand visar snarare att det finns skäl att ytterligare en gång läsa om Mobergs böcker, och att vi kan hitta nya sammanhang och budskap. Ville i Momåla har fortfarande mer att berätta för oss.

Sentida författare har ibland skämtsamt klandrat Moberg för att han ideligen stängde litterära genrer bakom sig. Raskens avslutade på majestätiskt vis strömmen av svenska bondromaner. Mans Kvinna och trettiotalstrilogin om Knut Toring slöt den era av svenskt skrivande som hade präglats av D.H. Lawrences primitivism. Den våg av emigrationsromaner som Moberg förutspådde skulle följa på utgivningen av Utvandrarna kom aldrig. Han hade i samma svep både öppnat och stängt ett berättarfält. Moberg menade att den svenska emigrationen bar stoff till minst hundratusen romaner. Men vilken författare skulle våga ta tag i ämnet efter Mobergs behandling. Vem vill bli utsatt för en mätning där Moberg är måttstocken.

Liljestrand sluter dock ingen genre. Som alla verkligt goda avhandlingar skapar Mobergland nya frågeställningar. Förhoppningsvis blir boken startskottet för mer och förnyad forskning kring Mobergs mathias_bredförfattarskap. Det finns något friskt över att Liljestrand vågar närma sig ikonen med ett kritiskt öga. Det är både värdigt och kärleksfullt mot “giganten bland giganter”.

Mathias Bred är hemmapappa och försöker skriva på en masteruppsats i statsvetenskap.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner