Print Friendly

Mittenprogrammet

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MITTENPROCRAMMET
I åtskilliga kommentarer till den
första del av mittenprogrammet,
som lades fram i början av året,
anmärktes med rätta att det politiskt betydelsefulla i detta program
icke bestod i dess innehåll utan i
dess karaktär av gemensam politisk viljeyttring. Både principresonemangen och fåtalet konkreta
ställningstaganden representerar i
själva verket ett för den demokratiska oppositionen gemensamt tankegods, som steg för steg växt fram
under det senaste decenniet. Man
kan rentav säga att programmet
innebär att centerpartiet anslutit
sig till de politiska principer, som
högern och folkpartiet utvecklade
under den tid då de tillsammans
l stod i oppositionsställning mot koa- !.- litionen socialdemokraterna-bon- ! deförbundet. De markpolitiska
i’~.-.· ställningstagandena ansluter sig
. nära till den ståndpunkt, som alla
tre oppositionspartierna synes ha
l enats om i den nu sittande markt
l~;
värdeutredningen, och denna ståndpunkt bygger på den principiella
enighet i de markpolitiska huvudfrågorna, som företrädare för de
tre partierna uppnådde redan i
1954 års markvärdeutredning, och
som då utgjorde ett första bevis för
5
att en borgerlig trepartisamverkan
var naturlig, helt enkelt därför att
alla tre partierna i grunden hade
samma eller i allt fall närliggande
värderingar. Denna enighet i en
fråga, där synen på den enskilda
äganderättens sociala och ekonomiska funktioner måste bli avgö-
rande, var också ägnad att illustrera hur omaka koalitionspartnerna
Erlander och Hedlund egentligen
var. Hr Erlanders behov av förstärkt parlamentariskt underlag
och hr Hedlunds intresse av att
tillvarataga den marginalposition,
som bondeförbundet i sin egenskap
av renodlat jordbrukarparti då intog, hade lett till ett rödgrönt samarbete, inriktat på korta affärer.
Men mer än en tillfällig allians kunde det inte bli fråga om – därom
gav väljarna besked år 1956.
Mot denna bakgrund blir det
tydligt att mittenprogrammet symboliserar det faktum att centerpartiet inte längre enbart är ett jordbrukarparti utan alltmer närmar
sig högerpartiet och folkpartiet till
sin väljarstruktur. Hr Hedlund har
med sedvanlig skicklighet tagit
konsekvenserna av detta. Därmed
har hr Ohlin fått möjlighet att rädda sitt livsverk, folkpartiet, in i en
6
mittenkombination, som man på
båda sidor uppenbarligen avser att
så småningom förena i ett parti.
Måhända har dessa utsikter väckt
förhoppningar i vissa mittenkretsar om en partistruktur, där »flygelpartierna» högern och kommunisterna vardera har, säg 5 % av
väljarna, medan det nya mittenpartiet och socialdemokraterna balanserar varandra på nivån 45 %.
Om detta är vad som föresvävar
de ivrigaste mittenanhängarna
finns det anledning att uttala en
varning. Att krossa eller spränga
högerpartiet är icke ett sätt att uppnå ett regimskifte. Spillrorna av
högerpartiet skulle med all sannolikhet icke finna sig i att fungera
som den mörka bakgrund mot vilken det »sociala, liberala och progressiva» mittenpartiets reformvilja skulle lysa desto klarare. Snarare är det att befara att KDS skulle få ett underlag, som gjorde att
vi fick ett kristet demokratiskt
samlingsparti av verklig betydelse
här i landet. De senaste årens extrema radikalisering av kulturdebatten, krisen inom skolan, pornografivågen, det s k liberala studentförbundets upptåg o. s. v. har
väckt stigande förbittringhos många
människor. Därtill börjar frågan
om statskyrkans framtid bli aktuell. Hur egendomligt det än
kan låta för de mera troskyldiga
mittenpionjärerna i folkpartiets och
centerpartiets ungdomsförbund så
finns det faktiskt fortfarande stora
väljarskaror, som hellre skulle gå
i förbund med socialdemokraterna,
om de därmed kunde uppnå vä-
sentliga kulturpolitiska resultat, än
samarbeta med ett mittenparti, om
detta blev dominerat av Dagens Nyheters och Expressens kultursyn.
Något inflytande på den sociala eller ekonomiska politiken skulle
dessa väljare ju inte få i alla fall.
Dessbättre torde hrr Ohlin och
Hedlund vara medvetna om de
komplikationer, som skulle kunna
uppstå, därest mittenalliansen inriktades på partifördelningen 5-
45-45-5%.
Dessbättre är nu också den hö-
gerpartiets inre kris, som i våras
tog sig uttryck i ett partiledarskifte, övervunnen. Hr Holmberg har
visat sig mäktig att på kort tid genomföra en inre konsolidering. Inom högerpartiet härskar tillförsikt
inför 1966 års val. Att ha en ung
och kraftfull partiledare, som förenar stark politisk vilja med kylig
fasthet i handling och som kunnat
samla högerpartiets krafter i förtroendefullt samarbete kring sig,
det är ingen dålig utgångspunkt
för en valrörelse.
Så mycket mera förbluffande var
det därför när Dagens Nyheter för
någon tid sedan upplyste att det
inte är »nödvändigt» att högern
blir med i en eventuell ny regering
år 1968. För det första är det väl
bäst att tillsammans skjuta björnen- som ju inte är alldeles utan
livskraft – innan man delar skinnet. För det andra undrar man hur
Dagens Nyheter föreställer sig att
en »mittenregering» skulle fungera. Skall vi återuppliva mellankrigstidens regerande riksdag?
Skall högerpartiets riksdagsgrupp
skriva om Kungl. Maj :ts propositioner medan regeringen med andan i halsen avvaktar vilka förslag,
som till äventyrs kan få majoritet.
Dagens Nyheter har själv framhållit att det statliga partistödet skapar en ny rörlighet inom partipolitiken. Tidningen borde då – liksom Expressen – vara den första
att inse att ett utanför mittenregeringen stående högerparti kan komOm borgerlig samverkan
7
ma att taga regeringens avgångshot med trankilitet.
Vore det inte bättre, med tanke
på valutsikterna i höst, att man inom alla de tre oppositionspartierna, och dem närstående press, inriktade sig på att hålla fast vid
borgfreden sinsemellan. Det innebär ju helt enkelt att man respekterar nyanseringarna i resp. partiers politiska linjer och framför
allt inte förklarar vare sig den ene
eller den andre diskvalificerad för
samarbete nu – eller i framtiden.
Konservativ politik kan icke leva på samlingstanken, den måste
lita till sin egen kraft. Den skall vara beredd att samarbeta med
andra partier på varje punkt, där detta kan ske utan uppgivande
av väsentliga sakliga ståndpunkter. Den bör icke i onödan väcka
strid eller polemik. Men den får icke låta dagspolitiska konjunkturhänsyn skymma bilden för de stora målen och de väsentliga uppgifterna.
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner