Print Friendly

Mitten-myten

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

544
MITTEN- MYTEN
Det är icke utan intresse som
man tar del av de många inläggen
på liberalt och på cp-håll om den
framtida mittensamverkan, detta
det Stora Nya i svensk politik. Debatten är utomordentligt förvirrad,
och entusiasmen förefaller på sina
håll vara åtskilligt konstlad. I cporganet Politisk Tidskrift (sept.)
skriver ledarskribenten:
Den ideologiska samhörigheten finns
i väsentliga frågor. Skillnader finns
också men det är vår övertygelse att
dessa med god vilja på ömse håll kan
överbryggas. De strukturella skillnaderna bör i längden inte utgöra oöverstigliga hinder. Socialliberalismen torde utan större svårigheter kunna anpassas till centerpolitiken.
Det är alltså socialliberalismen
som skall anpassas till cp-politiken.
Vad säger nu liberalismens företrädare om detta? Dilemmat måste
vara besvärligt inte minst för de
yngre liberalerna. Därom vittnar
också ett inlägg i Liberal Debatt
(nr 6) av Liberala studentförbundets ordförande Daniel Tarschys,
som ställer sig starkt kritisk gentemot den förda folkpartipolitiken:
Liberal självutplåning – det är ett
grymt omdöme, men det beskriver väl,
tycker jag, resultatet av folkpartiets
strävanden i årets val. Visst kom några
blandade ideal fram i den katalog,
som Ohlin liksom de andra partiledarna föredrog i partiledardebatten och
annorstädes – den sedvanliga uppräkningen av jordbrukare, handikappade, idrottsintresserade, förstagångsväljare, pensionärer, folkmoral, kristna värden och vackra tankar. Men i
övrigt kunde man knappast av valets
temanummer utläsa annat än att folkpartiet är ett huvudsakligen liberalt
Av fil. lic. BIRGER HAGÅRD
parti bland andra huvudsakligen liberala partier.
Hur bör då den liberala politiken
drivas i framtiden? Tarschys har
två alternativ. Antingen kan man
”spetsa till folkpartiet, ge det en
ideologisk udd och stimulera partiet till djärvare satsningar på
‘extremliberala’ områden, de fält
där liberala värderingar endast delas av dem som kallar sig liberaler”, eller också kan man ge partiet
större styrka genom att åstadkomma en kraftsamling i mitten.
Givetvis behöver det ena goda inte
hindra det andra – att ett förenat
folk- och centerparti skulle behöva ett
uppfräschat språk och en ny djärvhet
är uppenbart. Men – är det inte att
hoppas för mycket om man tror att
ett sammanslaget parti skulle våga ta
upp radikala ideer i den omfattning,
som den yngre generationen önskar?
Ett sammanslaget och på samma
gång radikaliserat folk-centerparti
är alltså Tarschys och säkert
många andra ungliberalers önskedröm. För dem är det naturligt, att
det är den ideologilösa cp-politiken
som skall anpassas till socialliberalismen. En ung centerpartist,
Karl-Ivar Gabrielsson, hävdar i
Politisk Tidskrift (okt.):
Jag tror det ur många synpunkter
är lyckligast med tre oppositionspartier och jag tycker att centern har ett
tillräckligt starkt program för att klara
sig. Ensam? Utan mittensamarbete?
Tanken är tilltalande men orealistisk.
Någon form av samarbete måste det
förmodligen bli, men tyvärr har vi
starka grupper inom folkpartiet med
Dagens Nyheter i spetsen som tycks
hata centern. Liberal Ungdom i Göteborg verkar inte heller acceptera centerpartiet …
Gabrielssons huvudtema består
annars i att vädra sina aggressioner
mot högerpartiet. Efter att ha staplat invektiv på varandra skriver
han:
Men ändå finns hoppet kvar hos
högern: ett klart alternativ till socialdemokraterna. Att verkligen ge väljarna ett alternativ, att verkligen låta
dem välja. Tror någon att så värst
många skulle välja en helt ny kurs?
Det är ofattbart att högern har det
minsta hopp om att centern och folkpartiet skulle nappa.
Det är betecknande, att när
många centerpartister – och somliga folkpartister också för den delen -talar om ett ”mittenalternativ”, menar de inte detta bokstavligt. Tvärtom avvisar de genomgå-
ende varje tanke på ett alternativ
till socialismen. Vad de önskar är i
stället en politik som ligger så nära
regeringspolitiken som möjligt, bedriven av folkpartiet och centerpartiet i nära förening. Andra åter,
främst ungliberaler, när önskedrömmen, att det i ett förenat mittenparti skall bli möjligt att driva
en betydligt radikalare politik,
byggd på socialliberala tankegångar, än vad som i dagsläget ens är
möjligt inom folkpartiet. Rent
praktiskt kan måhända dessa
åsiktsskillnader förenas i en vänsterpolitik, som endast ligger en
hårsmån från den socialistiska,
men utgångspunkterna för resonemangen är helt olika, och en sammansmältning måste många gånger bli besvärlig. Det förefaller inte
heller särskilt troligt, att det skulle
visa sig lättare att övertyga centerpartister än folkpartister om nödvändigheten av att slå in på en radikalt liberal kurs. För en gångs
skulle synes Per Ahlmark ha funnit ett korn, då han i Liberal Debatt (nr 8) ställer frågan: ”Skulle
545
alltså ‘de unga liberalerna’ kunna
nå Kanslihuset”, och själv svarar:
”Var så säker. Frågan är bara hur
unga de då kommer att vara.”
Mittensamverkan är i dagens
läge ingenting annat än en myt,
tillkommen för att i någon mån
tillmötesgå den också bland cp- och
fp-väljarna utbredda ledan över
den borgerliga förlamningen utan
att man dock behöver försvära sig
åt högerpartiets krav på en alternativ politik till socialismen. Det
är en myt, varmed man vill lugna
de oroliga sinnena inom de egna
partierna. Kanske kan man leva på
myten några år, men sedan?
För mittenmytens anhängare är
det nödvändigt att till varje pris
markera ett avståndstagande från
högerpartiet, vilket för närvarande
sker i ett ideligt idisslande av epitetetet extremism, kanske i förhoppning, att om lögnen upprepas tillräckligt ofta blir den trodd av allt
fler. Samtidigt avvisar man självfallet tanken på en borgerlig trepartisamverkan. I Politisk Tidskrift (okt.) ondgör sig en skribent
över att ”man är, på något sätt, på
väg att övertyga allt flera folkpartitidningar om behovet av en borgerlig trepartisamverkan”.
överhuvudtaget är frågan om
man inte på den borgerliga sidan
kan särskilja två huvudströmningar. Den ena, som stöds av flertalet
högermän samt en rätt stor grupp
inom folkpartiet och en betydligt
mindre inom centerpartiet, förfäktar nödvändigheten av en alternativ politik till den socialistiska, förverkligad genom samverkan mellan
alla de tre borgerliga partierna.
Politikens innehåll framstår för
dessa som det väsentligaste. Den
andra strömningen är mittenmyten. Av ibland idealistiska, ibland
politiskt-taktiska skäl vill dess an- 546
hängare, flertalet centerpartister
och en betydande grupp folkpartister, inte vara med om att utforma ett alternativ till socialismen. Tvärtom ligger deras politiska
ideal så nära regeringspartiets som
möjligt. På sina håll finns också
en utpräglad antihögerkänsla, en
sorts psykologiskt komplex.
Var kommer då MbS in i bilden?
Flertalet väljare, som stött MbS
torde tillhöra den kategori, som
önskar ett borgerligt alternativ.
MbS’ ledning med Olof Wahlgren
i spetsen, som öppet deklarerat sin
avsikt att ”massakrera högerpartiet” (Pol. Tidskrift, sept.), är dock
uppenbarligen att hänföra mera till
mittenmytens anhängare, eftersom
de satt en ära i att angripa högerpartiets politik så ofta som möjligt
och pläderar för ett utslätat politiskt innehåll. I dagens läge har
MbS uppenbarligen hamnat mellan
två stolar. Det skall bli intressant
att se, huruvida man kan sätta sig
på någondera.
Kommer då allt att förbli vid det
gamla? Nej, knappast. Den partistruktur som finns på den borgerliga sidan avspeglar inte motsättningarna 1964 utan snarare 1914.
Och ett torde vara ställt utom varje
tvivel: partistrukturen kommer att
förändras inom den närmaste tioårsperioden. Men det är samtidigt
uppenbart, att det åtminstone för
närvarande inte finns några förutsättningar för en borgerlig trepartisamverkan över hela linjen. Man
vill då önska, att mittenmyten
övergår från myt till verklighet, att
det åstadkommes ett förenat borgerligt vänsterparti. Samtidigt är
det uppenbart, att detta parti, som
ju enligt mittenmytens föresprå-
kare inte skall föra någon alternativ politik, kommer att ha föga
attraktionskraft på dem som önskar ett genomtänkt borgerligt alternativ. Det är därför en önskedröm,
då de tror, att högerpartiets väljare
i massflykt skulle lämna sitt parti
och att högerpartiet skulle reduceras till ett litet reaktionärt flygelparti. Tvärtom skulle uppkomsten
av ett förenat mittenparti med stor
sannolikhet leda till att åtskilliga
fp- och cp-väljare – liksom även
socialdemokrater som vill ha ett
alternativ – skulle dras till ett
moderat liberalkonservativt Samlingsparti, främst uppbyggt på det
nuvarande högerpartiet.
Därigenom skulle i vart fall det
goda uppnås, att vi får två i stort
jämnstarka borgerliga partier i
stället för tre, försåvitt inte MbS
framhärdar och försöker att etablera sig som ett slags borgerligt
mittenparti, något som dock torde
vara dömt att misslyckas. Och på
detta sätt skulle ändå till sist något
positivt emanera från drömmen om
mittensamverkan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner