Mitt postsovjetiska öga

Vinande trådbussar, ryska butiker och tomma affärslokaler i Aten påminner Torbjörn Kvist om de första somrarna i Riga efter Sovjetunionens fall på 1990-talet.

Utmed avenyn Panepistimiou, mitt i Aten, bland alla turisterna, ligger flera riktigt mysiga bokhandlar, varav en del säljer engelskspråkig litteratur. Tyvärr, upplyser en ung kvinna mig i en av dem, så har de ett begränsat urval, på grund av ”kraschen”. Uppenbarligen blev utländsk litteratur för dyr när marginalerna försvann, trots en påtagligt läsvänlig befolkning. Jag finner dock några klassiker, har till exempel aldrig läst en bok av Ian Flemming, vilket är intressant.

Värmen ute på avenyn, där vinande trådbussar och doften av heta avgaser automatiskt för mig tillbaka till de där första somrarna i Riga efter Sovjetunionens fall på 1990-talet. Aten har ju en intressant flora av ryska butiker av olika slag, vilket i första hand tycks ha en ortodox kristen anledning. Går jag in i en av dem, bland ryska dockor och melankoliska ballader från högtalarna, då blir transformationen överväldigande. Mitt postsovjetiska öga väcks åter och jag ser mig omkring med en ny blick.

Butiker gapar tomma överallt. En grov uppskattning över hela Aten, mellan tummen och pekfingret, säger att kanske 20-30 procent har stängt. Än fler företag har dragit ner på arbetstiden, även kända och tämligen nödvändiga kedjor som Vodaphone, har minskat på öppethållandet. Det sägs att åtminstone 60 000 grekiska små- och mellanstora företag har flyttat utomlands, bland annat till Bulgarien, på grund av krisen och aggressiva restriktioner från den tidigare socialistregeringen.

Finansmarknaden är hårt beskuren, man får inte ta ut så mycket pengar ur banken som man vill och att transferera utomlands är svårt för privatpersoner. Istället stoppas pengarna i madrassen, det finns ju ändå ingen ränta att tjäna.

Men mitt postsovjetiska öga ser en ymnig förekomst av bilbutiker, de flesta stängda givetvis, ofta i all hast tycks det, med kvarlämnade fordon i montrarna. De finns överallt, även biltillbehörsaffärer, återigen många av dem stängda. Det är utförsäljning överallt och produkterna är allt för påkostade för den aktuella köpkraften. Märkeskläder, flotta möbler och dyr teknik, snarare än dussinprodukter. Över lag andas Aten av en gången storhetstid, nu långsamt vittrande när det dragits in på skötsel. Man kan gå utefter halvfärdiga gångstråk och se på tomma kontorshus i dammigt glas, halvfärdiga palats utmed det soliga kustbandet. Akropolis skugga vilar tungt över den på sina ställen postapokalyptiska staden.

Däremot är kollektivtrafiken billig. Ett årskort på samtliga färdsätt, buss, trådbuss, tunnelbana och den nyligen fräscha, men numera blesserade, spårvagnen som uppfördes inför OS i Aten 2004, kostar blott 165 Euro, vilket motsvarar cirka 1 600 kronor. Detta att jämföra med ett månadskort i Stockholm, som kostar – vad är det nu – 790 kronor? Lönekostnaderna må vara lägre i Grekland, men prisskillnaden är ändå anmärkningsvärd. Det är frodiga subventioner bakom detta, tacknämligt för den som har mer än råd.

De gapande bilbutikerna, den mycket åtkomliga kollektivtrafiken och den restriktiva finansmarknaden är ju olika sidor av samma mynt. Grekland har den oputsade fasaden av ett generöst samhälle som en gång för inte så länge sedan reste sig ur den europeiska jumboklassen, bara för att åter igen rasa ner. Grekerna är stolta, de har mycket att brås på och de gillar inte att påminnas om att allt det där glättiga, som de i egenskap av västeuropéer tagit för givet, skett med lånat kapital och att nationen just nu hålls ovanför statskonkursens brant av ett vänligt sinnat, om än kritiskt, Europa. Det är tufft att leva under pekpinnen.

Ett grekiskt finansmagasin har på en nylig upplaga prytt sin framsida med en tilltufsad, men stridsvillig riddare, beslutsamt gående mot oss med ett blodigt svärd i handen. Hans vita bröst över harnesk pryds av ett ilsket rött hammaren och skäran. Frågan är ställd, med ett upproriskt, nationalistiskt socialistblock, närmande sig det likaväl revolterande Putins Ryssland, nu i revanschställning inför ett kommande nyval, är Grekland på väg tillbaka till efterkrigstidens politiska osäkerhet? Då krävdes ett inbördeskrig för att återhämta Grekland från östblocket. Symbolerna är starka, men reella.

Kanske är den nu sittande expeditionsministären, under domaren och tillförordnade premiärministern Vassiliki Thanou-Christophilou, det bästa som kunde hända Grekland. En expeditionsregering kan inte föreslå ny politik, än mindre reformer och pålagor, utan enbart förvalta vad parlamentet beslutat. Denna regering har dock ett tungt ansvar, bland annat ska man skriva under det nya stödpaketet från Europa. Det kan de göra utan några som helst politiska följder för dem. Något den tidigare socialistregeringen inte mäktade med efter alla svikna löften och stora ord. Det kastas ägg efter socialisterna på gatan.

En gammal man ropar efter mig på en av Atens många smågator. Han är gravt alkoholiserad, en så kallad a-lagare – jodå, de finns i Grekland också, särskilt numera, sägs det – och han tar fasta på att jag inte är direkt nästgårds. Det syns att jag utlänning. Han är uppenbarligen på skojhumör, tror jag, för han hojtar något muntert efter mig om Alexis Tsipras, den tidigare, socialistiska premiärministern. Jag vet inte vad det handlar om, det är väl något skämt om premiärministern, tänker jag och rycker ursäktande på axlarna. Efter en stund, när ropen ebbat ut bakom mig, får jag dock en känsla av att mannen istället varit hånfull. Istället för: ”Tsipras är en pajas”, så ropade mannen något liknande, som: ”Hej, nordeuropé, ditt lättlurade våp, Tsipras fixade så ni betalar mitt socialbidrag”. Det går inte att avgöra, språkförbistringen är svår.

Torbjörn Kvist har arbetat med film och TV i Baltikum. Han bor nu i Aten.