Print Friendly

Miljö – till vilket pris

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA HELLBECK:
Miljö till vilket pris?
Opinionen är förvisso mogen att acceptera betydligt mer långtgående åtgärder för att bevara miljön och hindra miljöförstöringen, men däremot är den
ännu knappast redo att axla uppgiften
att driva på utvecklingen. Allmänheten
undanhålls nämligen – låt vara oavsiktligt – alltför många väsentliga fakta
för att kunna fungera konstruktivt,
skriver redaktör Gösta H ellbeck, ledarskribent i N arrköpings Tidningar, delvis
med anledning av Britt M ogårds artikel i Svensk Tidskrift nr 1/1970. Den
rena miljön som målsättning är alltjämt i stort föremål för rent ideella värderingar, vilka karakteriseras av att
de är icke mätbara med de termer vi använder för att jämföra aktiviteter och
resultat i ett modernt samhälle. Mot
dessa värderingar står alltid motkrav som
kan uppskattas i konkreta ekonomiska
storheter. Det gäller därför att sätta
pris på miljön eller rättare sagt föroreningarna. Och det är fullt möjligt att
bygga upp modeller för en sådan prissättning.
Miljövårdsintresset har, som Britt Mogård påpekar i sin artikel i Svensk Tidskrift 1/70, på senare år växt till något
som man kan beteckna som en folkväckelse. Ingen förnekar i dag att det behövs
radikala åtgärder för att bromsa och helst
stoppa miljöförstöringen. Det är emellertid
också riktigt som hon skriver att miljö-
vårdsproblemen varken är nya eller nyupptäckta. Med tanke på det plötsliga
uppvaknande som den lavinartade utvecklingen av miljöförstöringen lett till kan det
därför vara genant men helt nödvändigt
att erinra om att problemet under många
år före »väckelsen» påtalats av personer
som emellertid i alla tider betecknats som
fantaster. Ändå fanns bland dem som pekade på de vådliga följderna av en ohämmad naturexploatering – inte minst för
människan som biologisk varelse – exempelvis en Alexis Carrel, som i alla fall fick
ett Nobelpris – men naturligtvis inte för
den insatsen.
Denna korta erinran är nödvändig. Det
finns nämligen påtagliga risker för att vi
söker patentlösningar på miljöproblemen,
och bortser från att vi måste anpassa hela
vår livsstil till en botgöring för de försyndelser vi begått och alltjämt begår. Det är
farligt att gå omkring och tro att vi känner och erkänner hela problemet.
Opinionen i dag är väckt ur sin slummer. Det är gott och väl. Däremot finns
anledning ställa frågan hur pass väckta
politiker och myndigheter är. Det är få
som i likhet med Britt Mogård inser att
miljövård är något väsentligt och inte bara
ett sätt att utnyttja en frisk intressevind
i samhället för taktiska politiska intressen.
Hittills har från ansvarigt håll inte visats
den påtagliga vilja att leda utvecklingen,
som förefaller vara en rimlig konsekvens
av emottaget politiskt förtroende. Det
tycks mer som om de ansvariga i sitt handlande försiktigtvis föredrar den mer bekväma och riskfria utvägen att anpassa sig
till opinionens krav.
I motsats till Britt Mogård tycker jag
inte opinionen är så särskilt radikal och
krävande. För all del ställer olika grupper
mer eller mindre genomtänkta och realistiska krav på åtgärder i miljövårdande
syfte. Men i princip förlitar den sig på att
beslutande och verkställande instanser vet
bäst och gör vad som rimligen kan krävas.
Inte annat än i undantagsfall handlar vi
nämligen som om vi hade ett ansvar som
enskilda :rri.änniskor. Vi kräver förbud mot
engångsglas, men fortsätter att slänga flaskor i naturen. Vi lamenterar över tvättmedelsfosfaternas förödande inverkan på vattentillgångarna och kräver åtgärder för att
begränsa denna, men vi fortsätter ohämmat att använda fosfatrika tvättmedel.
Statistisk pop
Jag kan inte se något trösterikt i sådana
lagstadgade förbud, som illustreras bland
annat av den av Britt Mogård refererade
Folksam-undersökningen. Krav på lagstiftning bottnar i tron på den egna förträffligheten. Man vill lagstifta för att andra
människor skall tvingas göra vad man själv
tycker är riktigt men paradoxalt nog ändå
inte gör, kanske i misstanke om att det kan
147
vara något ofördelaktigt förknippat med
att exempelvis gå ifrån bruket av syntettvättmedel eller engångsglas.
56 procent av de tillfrågade i Folksamundersökningen vill – för att ta ett exempel – ha förbud mot syntetiska tvättmedel, men det råder inget som helst tvivel
om att fler än 44 procent använder dem.
Undersökningen har prägel av statistisk
pop också av det skälet att man inte för
de tillfrågade redovisat konsekvenserna av
de förbud som av undersökningsresultaten
att döma förefaller så eftertraktade. Premissen att exempelvis förbud mot engångsglas leder till mindre glassplitter i naturen
är med förlov sagt ganska lättsinnig. I dag
vet alla att returglasen är billigare för konsumenten även om man kastar dem.
Jag skulle vilja påstå att det skulle vara
mer ansvarslöst att tillfredsställa en del av
de krav som på detta sätt förs fram än
bortse från dem. Därmed inte sagt att regeringen och naturvårdsmyndigheterna på
något sätt kan fritas från ansvaret att inte
ta nödvändiga initiativ, tvärtom. I grunden finns ju ett principiellt allmänt omfattat önskemål om en effektiv begränsning
av miljöförstöringen. Eftersom den socialdemokratiska regeringen tydligen inte inser sina skyldigheter i sammanhanget, måste den på något sätt stimuleras eller i
värsta fall tvingas till aktion- vilket självfallet gäller varje regering i motsvarande
situation. I det fallet är jag på samma
linje som jag uppfattar att Britt Mogård
företräder. Opinionen är säkert mogen
att acceptera betydligt mer långtgående
åtgärder än de som hittills genomförts,
148
men jag tror däremot inte att opinionen
ännu är mogen att axla uppgiften att
driva på utvecklingen, den undanhålls –
låt vara oavsiktligt – alltför många vä-
sentliga fakta för att kunna fungera konstruktivt.
Opinionen inser i dag förvisso att miljö-
vård är något mer än att låta bli att kasta
papper – i värsta fall tomglas – i naturen. Men grundsynen är densamma även
om biocider, grundvattenförstöring etc
kommit in i bilden som nya påtagligheter.
Den rena miljön som målsättning är alltjämt i stort föremål för rent ideella värderingar. Att förgiftas till invaliditet av kadmium-utsläpp skiljer sig bara till graden
från att skära sönder foten på en krossad
ölpava.
Vad är priset?
Mot dessa ideella värderingar – som
karaktäriseras inte av att de är lågt prioriterade utan av att de är icke mätbara
med termer vi använder för att jämföra
aktiviteter och resultat i ett modernt samhälle – står alltid motkrav som kan uppskattas i konkreta ekonomiska storheter.
Vi råkar ut för exempel på exempel där
miljövårdsintressen tvingas vika för andra
intressen därför att de förra inte går att
definiera i kronor och ören annat än när
det gäller kostnaderna för att tillgodose
dem.
Det kostar så och så mycket att begränsa
eller förhindra den och den miljöförstöringen, men vi har hittills inte.brytt oss
om att söka normer för beräkning av hur
stora kostnaderna blir om man fortsätter
förstöringen. Opinionen får följaktligen
inte veta vad miljöförstöringen kostar.
Problemet kompliceras av sådana saker
som att det inte går att bevisa att så och
så stor mängd bilavgaser kräver så och så
många canceroffer. Få är de tillfällen då
man kan härleda exempelvis en sjukdom
eller ett dödsfall till en speciell miljöförstörande källa. Det är därför tveksamt om
opinionen är beredd att på eget initiativ
svara för kostnader för åtgärder i syfte att
begränsa påvisade men till sin verkan svårdefinierade faromoment.
Vi har accepterat att miljövård är nödvändig, men det är svårt att peka på vad
vi får för de pengar som läggs ned på den.
Vi har exempelvis knappast ännu fått tillbaka några rena vatten vare sig för fiske,
bad eller vattenförsörjning. Ingen tvivlar
på att vår avancerade rovdrift med tiden
kommer att ödelägga grundvattentillgångarna i en utsträckning som innebär katastrofhot – men vi h a r ju i alla fall vatten i dag och kommer säkert också att ha
vatten i morgon.
Jag tycker med andra ord att det är
ganska mycket begärt att opinionen i nuvarande läge på egen hand skall resa krav
som går längre än regeringens åtgärder.
Den vill mänskligt nog helst se snabba resultat och komma billigt undan.
Regeringen som måste anses ha det
största ansvaret har emellertid inte utmärkt sig för någon påtaglig framsynthet
i sin miljövårdsaktivitet den heller. Risken
för att opinionen genom regeringens bristande aktivitet skall invaggas i föreställningen att farorna inte är så stora är därför verkligen mer påfallande än den risk
för överdrifter i andra riktningen som regeringen oroas av.
Politiskt kan det vara taktiskt att inte
förleda väljarkåren till krav som är så
långtgående att deras infriande drar med
sig konsekvenser som kan bli politiskt besvärliga, vilket kan vara en förklaring men
sannerligen inte fungerar som någon särskilt bra ursäkt.
Bolmen-frågan
Handläggandet av Bolmen-frågan är ett
bra konkret exempel på de underlåtenhetsförsyndelser som blir följden av en så-
dan politisk linje.
Bara därför att avtappningen – 6 kbm/
sek – som medges i och för sig inte behö-
ver innebära någon stor miljörisk (det
finns till och med de som hävdar att avtappningen i samband med uppdämningen kan få en stabiliserande effekt på Bolmen-miljön) menar man att inga hinder
finns för en exploatering.
Men det är fel. Man måste principiellt
fördöma tilltaget att ta 50 000 kubikmeter rent vatten per dygn, smutsa ned och
förgifta det och sedan släppa ut lortvattnet i en redan hårt ansträngd recipient.
Vattenexploateringen har nämligen två
sidor. Dels tar man av tillgångarna i ena
ändan av kedjan, dels förstör man tillgångar i den andra. Nu kan man för all
del säga att genom att förbruka dessa
50 000 kbm vatten per dygn minskar man
inte vattentillgången i Bolmen. Vattnet
skulle ändå försvinna. Det är emellertid
inte alldeles riktigt. Någonstans skulle
149
vattnet ta vägen och rent vatten kommer
alltid till nytta. Genom att tappa av
50 000 kbm vatten försvinner lika mycket
rent vatten per dygn på något annat håll.
Det kostar emellertid ingenting att ta
50 000 kbm vatten per dygn ur Bolmen.
I varje fall kan man inte återfinna vattnet
som tillgång i någon kalkyl. Det är inte
bokfört som tillgång i några räkenskaper.
Ingen äger tydligen vattnet i Bolmen. Detta innebär självfallet inte att konsumenterna får vattnet gratis. De får betala, men
pengarna går åt för att bland annat bekosta den väldiga tunnel som skall byggas
från Bolmen till Skånes tätortscentra och
i vilken vattnet skall forsa med en hastighet av sex kubikmeter i sekunden.
Vatten som sådant har inget pris där
det finns i naturen. Vatten värderas inte
som en råvarutillgång som exempelvis
malm eller skog eller till och med sten –
helt enkelt därför att vi invaggat oss i föreställningen att tillgången är obegränsad.
Vi räknar bara med exploateringskostnaden. Därmed saknas det ekonomiska motivet för en hushållning. Om råvaran vatten
haft ett pris skulle det bli betydligt intressantare att överväga andra vägar att erhålla rent vatten än att skatta befintliga
råvarutillgångar.
Ett råvarupris på rent vatten skulle förmodligen bidra till en bättre hushållning,
men också leda till ökade kostnader för industrin och konsumenterna. Det svåraste
hotet mot våra vattentillgångar är emellertid inte exploateringen av rent vatten, utan
förstöringen av våra vattentillgångar genom förorenande utsläpp – enbart fosfat- 150
utsläppen förstör mångdubbelt mer vatten
än vi totalt förbrukar. Huvuddelen av fosfatutsläppen svarar hushållen för- 80 procent, fördelande sig lika på tvättmedelsfosfat och den fosfat som kommer genom
den avslutande fasen i vår digestionsapparat.
Man kan begränsa vattenförstöringen
genom att rena avloppsvattnet. När det
gäller gifter som används inom industrin
bör man lagstiftningsvägen kunna totalförbjuda utsläpp av toxider som kvicksilver,
kadmium, zink, krom, nickel, mangan och
cyan. Även om det krävs betydande ekonomiska insatser och forskning för att avskilja dessa gifter på ett effektivt sätt är det
utomordentligt angeläget att så sker.
Också när det gäller fosfatutsläppen –
som ju i och för sig inte är giftiga, men
bidrar till vattenförstöringen genom att gö-
da recipienterna så att dessa växer igen
och på sikt berövas sitt syre – kan man
åstadkomma en tämligen effektiv rening
genom att införa det så kallade tredje steget, kemisk rening genom utfällning.
Av två skäl är det emellertid ohållbart
att söka lösningen enbart på den vägen.
Dels kommer det att ta mycket lång tid
innan vi byggt ut reningsanläggningarna
– som ändå inte kommer att kunna betjäna mer än drygt 75 proc av befolkningen. Dels är fosfatutfällning en dyrbar process. Därför måste vi tänka oss en kombination av reningsverk och minskade fosfatutsläpp – alltså en övergång till fosfatfria eller fosfatfattiga tvättmedel. Vi måste
ha klart för oss att även en reducering av
fosfatutsläppen är en framgång. Det är fel
att hävda att betydelsen av en sådan är så
liten att den inte motiverar en nedskärning av fosfathalten i tvättmedlen. Sådana
påståenden dikteras uteslutande av kommersiella intressen.
Det är emellertid på olika grunder
mindre lyckat att lagstifta om fosfathalten
i tvättmedel och det är heller inte realistiskt att tro att konsumenten på eget initiativ skall gå ifrån fosfattvättmedeL Aterstår då en ekonomisk styrning. Låt konsumenten betala för det förstörda vattnet.
Lägg helt enkelt en avgift på fosfatförbrukningen.
Man kan räkna fram att det vatten som
förstörs genom en enda persons årliga
tvättmedelsförbrukning, om man sätter kubikmeterpriset till 50 öre – vilket inte är
ett särskilt högt konsumtionspris för hushållsvatten- lågt räknat kostar 2 500 kronor. Skulle man ta den summan som utgångspunkt för en »föroreningsavgifb
skulle det betyda 250 kronor per kilo tvättmedel. Summan är helt orimlig. Låt oss
nöja oss med en procent. Det blir 25 kr/år
och individ. En högst rimlig summa. Det
täcker av en slump ganska exakt driftkostnaden för kemisk avloppsrening om man
slår ut den per capita. 25 kr/år låter inte
mycket, men dagens prismedvetna husmor
skulle säkert vara påverkbar av den styrande effekt som ett påslag på 2: 50 per kilo
tvättmedel skulle få. Men då måste naturligtvis alternativa tvättmedel finnas i handeln. De finns redan. Och ändras efterfrå-
gan mot dessa så kommer producenterna
efter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner