Print Friendly

Michael Ignatieff; Människans seger, trots allt

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

en
Q)
……U)
E
ro
‘-
u..
Människans
seger,
trots allt
1 av Michael lgnatieff
Den upplysta synen på moraliskt framåtskridande blev belastad, först genom viktoriansk självbelåtenhet och senare av 1900-
talets barbari. I dag befinner sig iden under
eldgivning från den nya svagheten för genetisk determinism. Men när det nya tusentalet nu börjat är det ändå värt att hålla fast
vid den förkättrade iden.
f.m lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 l
D
EN n AUGUSTI höll hundratals miljoner
människor, i allt från Karibien till Bengaliska viken, blicken riktad mot himlen i
väntan på att få se solen förmörkas. Det
var ett ögonblick då stora tankar lätt föll
en in- tankar om hur långt vi har kommit sedan våra
förfäder förskräckt störtade i väg från ett mörknade himlavalv, tankar om hur vetenskapen har förändrat vårt
sätt att se på naturen: paniken har vänts i förundran,
eller rättare sagt i den känsla som är så typiskt modern
och som uppstår när en förtrollning släpper.
Men det är nu tid för ännu större tankar. Den 31
december kom huvuddelen av mänskligheten att känna
sig som barn i familjebilens baksäte. De stirrade över
föräldrarnas axlar på hastighetsmätaren där alla nior
plötsligt slog över till nollor, och vi märkte hur vi susade fram längs ett nytt årtusendes väg. Lockad av detta
tusenårsskifte valde BBC att göra Människans Seger till
millenniets sista tema. Så lät man oss se det som förenar till exempel Beethovens nionde symfoni, Mablers
andra och Tippetts The Mask ofTime. Dessa är alla verk
med en stark humanistisk prägel, de bekräftar en ide om
mänskligt framsteg, om hur människan blir sin egen och
den omgivande världens herre.
F
RAMSTEGET SOM TEMA slår igenom i det europeiska
tänkandet från omkring 1750. Upplysningens andar
ville då ersätta Bibelns uppfattning om tid (Genesis, skapelsen, syndafallet och frälsningen) med en myt som lät
människan, inte Gud, inta berättelsens centrum. Historien om det mänskliga framsteget ansågs ha både en
materiell och en moralisk aspekt. Det gällde inte bara
att förändra vår teknik utan även att påverka våra
instinkter- till det bättre.
Vi lever just nu i ironiska, antiheroiska tider. Tror vi
ännu på påståendena om framsteg? Detta bor liksom
långt bak i sinnet, likt en gammal ståtlig viktoriansk pjäs,
lika anslående som ett uppstoppat älghuvud och ändå
lika värdelöst som ett sådant. Ja, kanske mer än värdelöst.
Dagens politiska korrekthet har i våra själar sått tvivel
på Människans Seger. Vad då, (Män)niska? Men kvinnan då? Och vilken Människa? Inte de europeiska erövrarna, väl? Och vad då, Seger? Ni menar väl aldrig att
vår västerländska civilisation skulle vara överlägsen allt
det som kom före den? Och så vidare. Människans Seger
ter sig som en ide vi borde söka klara oss utan.
För bara 20 år sedan föreföll det alls inte så. Den store
läraren och vetenskapsmannen Jacob Bronowski satte
uttrycket som rubrik på en berömd BBC-dokumentär.
För Bronowski var Människans Seger historien om den
mänskliga evolutionen. Det började för över 4 miljoner
år sedan med att människaarter uppstod i Afrika- håriga, apliknande varelser som beträdde den mänskliga
utvecklingens bana, cirka en miljon år senare, genom att
ställa sig upp på bakbenen. Därigenom frigjorde de sina
händer och kunde sköta verktyg, vilket ökade deras förmåga att framställa föda, liksom deras hjärnstorlek, och
deras överlägsenhet över medtävlare i form av apor och
andra djur. Det fanns ett okänt antal tävlande människoarter, men dessa minskade efterhand till två och därefter- för l00 000 år sedan -blev de till en: homo sapiens. Bara denna varelse lyckades skaffa sig språkförmå-
ga och lärde sig att bemästra sig själv och naturen.
Precis som homo sapiens är vi produkter inte av ett
millennium utan av åtminstone ett tusen. Vi kan nog
betrakta himlen genom den vetenskapliga världsuppfattningens linser, men den hjärna som tar emot signalerna är en organism som bär spår av flera miljoner års
evolutionära skräckupplevelser: av djur, sällsamma tecken i skyn och av den bråda dödens ruvande hot.
Enligt Bronowski var Människans Seger frukten av
människans frihet- hennes stegvisa frigörelse från naturen. Men detta är inte det budskap som dagens civilisation har tagit till sig. Den har snarast tagit antropologins och arkeologins rön som ett bevis för att vi är mer
formade av vårt tidiga ursprung än man förr antog. Ju
längre vi anser vår förhistoria vara, desto mer ociviliserade upplever vi oss också.
D
ENNA TOLKNING AV MÄNNISKANS SEGER har fått stöd
från genetiken. Den genetiska forskningens explosion under de senaste 25 åren – då människans gensystem
kartlagts och vissa sjukdomars genetiska ursprung upptäckts- har sporrat till en rad slutsatser också om andra
företeelsers genetiska ursprung, allt från arbetsfördelningen mellan könen till incesttabut Inte sedan decennierna efter Darwins utgivning av Arternas ursprung 1859
har den allmänna diskussionen varit så präglad av genetisk och evolutionär determinism som nu.
Det finns ett stort problem med denna determinism.
Att säga att manlig aggressivitet är inkodad i våra kromosomer är både att bekräfta en truism och att avlägsna allt vad kulturen, historien och det individuella ansvaret har betytt från vårt sammanhang. Varför blir just
denne man – men inte hans granne – offer för sina
impulser, det är frågan. Genetisk determinism har inget
att säga om den unikt mänskliga uppfinning som heter
frihet. Den gör inte ens ett försök att förklara de många
galna och kloka saker vi använder friheten till.
I modern tid har Människans Seger förvandlats till en
berättelse om hur envist den gamle Adam överlevt, han
som är de gamla instinkternas fånge. Men det var alltid
11
‘OJ
3
(f)
…….
(t)
CD
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1lf.D
O”l
Q)
~
(f)
E
ro._
LL
meningen att Människans Seger skulle bestå av två delar.
Under det första stadiet- som sträcker sig från de första
människaarterna till homo sapiens- drevs evolutionen
av Darwins naturliga urval. Människan var naturens lekboll. Determinismen styrde. Men sedan homo sapiens
väl gjort sitt intåg har Människans Seger i allt högre grad
regisserats av människan själv. Det är det andra stadiet:
människosläktet lämnar nödvändighetens rike och börjar närma sig frihetens. När sjukdomar och brister väl
har besegrats, eller deras övervinnade åtminstone har
synts möjligt, har de starkastes överlevnad blivit något
passerat. Och när vi väl börjar ana hur den mänskliga
genuppsättningen kan manipuleras, kan vi också föreställa oss en framtid då Människans Seger styrs av släktet självt. Detta är inte alls någon ny rysare, det är bara
den gamla historien projicerad på framtiden . Ty Människans Seger är berättelsen om hur vi övervinner ödet,
hur kunskap ersätter vidskepelse, styrning kaos, och
avsikter slumpen.
De människor som först skapade denna frihetshistoria var upplysningstänkare som Montesquieu, Hume,
Adam Smith och Voltaire. Den var den berättelse om
framsteg som de arbetade ut för att ge betydelse åt vad de
kunde iaktta omkring sig: uppkomsten av ett kapitalistiskt marknadssamhälle som börjat omfatta hela världen. De ville förstå hur det ”kommersiella samhället”
hade uppkommit, och de skapade en historisk teori för
att förklara detta. Det blev en fyrstadielära om människans framsteg, som började med jägarsamhällen, fortsatte med herdesamhällen som i sin tur övergick i bofasta
jordbrukarsamhällen och nådde sin kulmen i kommersiella marknadsbaserade samhällen. Förändringens drivkraft var enligt Smiths lära en ny arbetsdelning som lät
dessa samhällen röra sig från ett stadium till ett annat.
Dessa stadier var också politiska: jägarbandet var den
avgörande styrenheten i det första stadiet, vid stadium
fyra hade den tagit form i nationalstaten.
Filosoferna ville nu förklara inte bara hur det kapitalistiska samhället hade fötts, utan varför de moderna
individernas moraliska karaktär blivit så olik deras primitiva förfäders. Enligt dessa tänkare handlade Människans Seger om hur den mänskliga instinkten civiliseras.
Den Gamle Adam blev den Nye Adam, en kapitalistisk
människa: öppen för gemenskap, förvärvsinriktad, individualistisk, men också fredlig och icke-våldsbenägen.
Den mänskliga naturen är historisk, den förändras över
tiden, framsteget mäts i frihet, och frihet betyder att förnuftigt styra sina instinkter. Människovarelser slutar att
uppföra sig som barn, de inser att osjälviskhet är överlägsen våld. Detta inser de därför att de institutioner
som de skapar- familj, kyrka, och stat -lägger band på
deras impulser. Vi följer en moralisk fabel, fylld av valsituationer: förnuft är bättre än känslor, kontroll är överfJD lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1l
lägset kaos, och så vidare. Jag ber här inte om överseende. Jag tycker om den här historien. Dess moraliska förtecken är mina egna.
De 1800-talsviktorianer som var arvtagare till den
skotska upplysningen tyckte också om den. Min farfarsfar var en viktoriansk presbyterian som levde i Kanada.
I hans bokhylla fanns en bok som heter History ofEuropean morals, av William Hartpole Lecky, en protestantisk
irländsk parlamentsledamot och amatörhistoriker som
var samtida med Darwin. Om Darwin givit oss Människans Seger i version ett, skänkte Lecky sina viktrianska läsare Människans Seger, version två: den som handlar om hur den mänskliga instinkten förädlas genom
religion, stat och familj.
Leckys vision av det moraliska framåtskridandet
kunde knappast ha avfärdats enbart som högstämd dikt
av hans läsekrets. Den stämde väl överens med deras
erfarenhet. De såg imperietlaggan som den åtföljde brittisk handel och förde ut religion, ordning och gott styre
till de fattigare folk som inte hade lagen. Viktorianerna
ville att deras inflytande skulle vara nobelt, och Lecky
och andra lät dem anse att det faktiskt var det.
Men det var inte bara imperiet som fick viktorianerna att tro på det moraliska framsteget. Att barnarbetet,
våldssporterna och slaveriet avskaffades fick viktorianerna att tro att de levde i en glanstid vad det moraliska framåtskridandet angår. Och kanske är det detta som också
verkar göra tanken på Människans Seger så omöjlig nu
för tiden- dess samband med den viktorianska självgodheten. Detta tillhör min farfarsfars tonart, inte min egen.
I
DAG HAR VI LÄTTARE ATT LYSSNA till de senviktorianska kritikerna av iden om moraliskt framåtskridande.
Nietzsche avfärdade ytliga engelska psykologister som
Lecky som inte förstod att en ”civiliserad” instinkt inte
bara är en ”undertryckt” instinkt, att artighet bara är ett
knep och kristen välgörenhet bara en ny form av nedlå-
tenhet. Freud kände detsamma – och alla dessa hysteriska wiendamer som besökte hans mottagning på det
sena 1890-talet tycktes inte så mycket vara de som dragit nytta av civilisationen som dess offer, vars sexuella
identiteter har krossats av den civila tillvarons krav.
Vi är i fler avseenden arvtagare till Nietzsche och Freud
än vi är det till Lecky, Mill, Buckle och viktorianerna. Som
bäst tror vi att civilisationen har ett tvetydigt inflytande
på våra moraliska instinkter. Visst blir vi mindre aggressiva mot andra, men till priset av att i stället vända vår
aggressivitet inåt. Civilisation bygger på skuld. Den har
därmed inte lyckas ra aggression, våld, lust och grymhet att
försvinna, de är bara sublimerade. Gamle Adam- det både
skräckframkallande och ängsliga djuret i oss, det som rymmer vår evolutionshistoria – kan aldrig civiliseras, bara
beläggas med bojor. Det som undertryckts återvänder.
Samma senviktorianska optimister som trodde på
moraliskt framsteg trodde att krig blivit omöjligt. Handeln troddes ha skapat sådana ömsesidiga beroenden, att
konflikter blivit otänkbara. Norman Angeils berömda
debattskrift från 1910 som hävdade att ett krig var uteslutet i Europa sammanfattar en kontinents önsketänkande.
Fråga någon född efter 1914 varför man har svårt att
tro på Människans Seger, och svaret skulle sannolikt bara
bli en serie namn- från Ypres, Somme och Verdun i det
första världskriget till Auschwitz, Katyn och Hiroshima
i det andra. På var och en av dessa platser skapade den
mest perfekta moderna teknologin den mest perfekta
utrotningen. I stället för framstegets höglänta ängar skapade vi ett ödeland. För första gången sedan 1750 upplevde miljoner människor att historieförloppet inte gick
framåt, från vildarnas tid till civilisationen, utan bakåt,
mot nytt barbari.
Som Paul Fussell har påpekat skapade det första
världskriget en attityd av permanent ironi i förhållande
till vissa viktorianska värden: offret, nationen, äran –
och framsteget. Man kunde inte använda ordet och vänta
sig att bli trodd, efter det att man besökt giftgasenheten
vid ett fältlasarett. Men samtidigt som kriget omöjliggjorde den viktorianska framstegsiden, skapade det en
hunger efter nya ideer: kommunismen och fascismen
stod mycket riktigt till tjänst. Om kapitalismen hade lett
till imperialism och krig lovade dessa nya utopier var
och en för sig en värld utan knapphet och konflikter. De
liknade varandra på andra sätt. De erbjöd visioner av en
bättre värld om bara – om bara vissa grupper kunde
avlägsnas ur den. I fascismens fall: zigenare, homosexuella, kommunister, judar. I kommunismens fall: klassfienden. Framsteget låg inom räckhåll om bara vissa grupper av personer kunde utrotas. Och så skedde.
Under de 50 år som gått sedan 1945 har seriös moralisk reflektion ägnat sig åt det djupa sår som vårt århundrades slaktande tillfogat den stolta tron på oss själva
som art. Tiden har inte helat såret. Om något har Förintelsen blivit en än större besatthet, allt eftersom tiden
har gått, och det har fått alla, inte bara judar och andra
offrade folk, att begrunda om de någonsin kan lita på
andra mänskliga varelser igen.
Ty tillit har varit ett av de underförstådda budskapen hos Människans Seger. Från upplysningen och framåt har vi blivit lärda att vi utgjorde en art. Vi delade
samma seger, samma väg förde oss upp i ljuset. Jämte
olikheter fanns det en identitet, en liknande historisk
civilisationsprocess som gav oss goda skäl att lita på
varandra i avgörande ögonblick med moralisk risk. Vad
fanns det samtidigt kvar att lita på, när människor
behandlar varandra så mycket sämre än djur?
Så under de 50 år som gått sedan 1945 har vi levt
med en djup ambivalens gentemot framsteget. Å ena
sidan iakttar vi det överallt: tekniskt, vetenskapligt, ekonomiskt- den största expansionen av materiellt välstånd
någonsin i människans historia är ett faktum, inte bara
i vår trygga och privilegierade värld, utan i stora områ-
den av Asien, sydarnerika och Sydeuropa. Den statistik
som räknas -levnadsförväntningar, barnadödlighet, per
capita-inkomst- berättar alla en framstegshistoria. Ändå
tror vi inte på den, och inte bara därför att materiella
framsteg har störande bieffekter: miljöskador, trafikproblem och nya slags ojämlikheter. Vi kräver att våra
bilar, våra mediciner och våra datorer skall fungera perfekt- men vi kräver inte längre mer än att våra moraliska
liv skall fungera tillräckligt. Vi äter bra, vi dricker bra, vi
lever bra, men vi har inga lyckliga drömmar. Förintelsen
är vålnaden på vår fest. Varje gång som den halkar ur
vårt minne gör den en förskräckande entre på nytt: Kambodja, Rwanda, Bosnien, och nu Kosovo.
Det är i detta klimat av självmisstro som den genetiska och antropologiska determinismen har blivit på modet.
Den berättar för oss vad vi anser det vara så svårt att troatt den Gamle Adam alltid är med oss, och att oavsett alla
framstegen i det yttre gör vi inga framsteg i vårt inre. Vi
förblir homo sapiens, den mest förskräckande varelsen i
skapelsen, ett hot mot oss själva och mot alla i vår närhet.
MEN MISANTROPIN ÄR EN MORALISK frestelse bland
många andra. Den rymmer precis lagom mycket
sanning för att bli trovärdig, men inte nog sanning för att
göra den till något mer än en reell fara för det moraliska livet. En värld utan en fabel om mänskligt grundförtroende är inte den värld som vi villleva i. En värld i
vilken vi inte litar på främlingar, där vi inte känner att vi
kan ta en moralisk risk med obekanta, är en värld av
grindar, stängsel, säkerhetssystem, elektroniska kontroller och övervakningskameror. Det är ett fängelse,
inte en värld för fria människor.
Men det finns andra moraliska frestelser. I stället för
att omfatta den välkända tro på universalismen som prä-
glar iden om Människans Seger är det lockande att lita
endast på dem som liknar oss själva. Vår egen stam. Driften att skapa etniskt homogena stater har många drivkrafter, men bland dem är en själva viljan att undvika
det universella, i tvivel på att ordning kan skapas bland
individer som inte har samma ras eller religion.
Att moraliskt värdesätta det universella är inte i sig
överlägset tron på det nära, specifika. En person som inte
brydde sig mer om sitt eget än om människosläktet som
abstraktion skulle bli ett moraliskt monster. De näraliggande banden går före de universella. Men också en person som saknar varje begrepp om universella förpliktelser är ett moraliskt monster, ty han bemöter individer av
en annan ras eller stam eller nation som om de tillhörde
en annan art, och alltså är personer som ingen kan lita på.
”‘T1
…..
OJ
3
Vl
~
ro
(Q
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l&J
m
Cll
~
(f)
E
ro
l….
u….
Universalismen är visserligen under angrepp, men
den är inte i sak stadd på reträtt eller i förfall. Faktiskt
har vi sedan 1945 gjort mer än vid någon annan tidpunkt
i historien för att i internationella avtal slå vakt om universella principer. Från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna till Geneve-konventionerna om krigets
lagar, är våra regelböcker fyllda av definitioner av moraliska och legala universalia. Dessa dokument har följdverkningar: alla nationer har undertecknat dem, och då
de ofta äras mera när de bryts, begränsar de uppenbart
staters utrymme för att skada sina egna medborgare.
Den moraliska konsensus som dessa avtal förkroppsligar är olik den som viktorianerna trodde på. Deras byggde på en definition av den mänskliga förmågan, iden om
att alla en dag kan förmå att leva upp till en civiliserad
nivå. De ägde hoppets universalism, vi har däremot fruktans universalism. Vi kanske inte är eniga om vad det
goda livet innebär, men vi vet ändå vad det onda livet
innebär. Vi kanske inte är ense om – över kultur- och
trosgränser-vad civilisation betyder, men vi vet alla vad
barbari har för innebörd. En universell uppsättning av
värden byggd på negativer: ingen tortyr, inget mördande,
ingen svält. Allt annat är öppet för samtal, bara inte detta.
Vi har lärt oss detta på det hårda sättet. Det skulle
ha varit bättre att lära sig det i kärlek och under skratt,
men det har vi inte gjort. Ändå utgör det ett framsteg
av smärtsamt slag, Människans Seger kan förverkligas
efter hennes mellanspel i barbariet.
Vi behöver alltså det universella, men behöver vi
framsteget som ide? Det ena behöver inte innefatta den
andra. Men jag är inte säker på att en aktiv tro på universalia kan vidmakthållas, om det inte finns en tro på att
det universella vinner inflytande över människor. Som les
philosophes såg det, vem skall vi i en värld utan Gud
sätta vår tilltro till, utom oss själva, och hur skall vi
kunna tro på oss själva om vi inte också tror att vi skapar framsteg? Utan framsteget, utan det hopp och den tro
som det innebär, förblir vi den Gamle Adam, låsta för
evigt i våldets kretslopp. Med framstegets hjälp- denna
myt att vi kan förändra, att vi inte är våra instinkters
fångar – kan vi staka ut kursen mot framtiden. Vi kan
hävda att historien har mening – den är ju berättelsen
om hur vi bemästrat oss själva, fått vår art att utgöra ett
mindre hot mot sig själv och mot andra levande arter. Jag
kan erkänna att det tycks vara svårt att bevisa iden om
det moraliska framsteget. Men jag finner det lika svårt att
föreställa mig ett meningsfullt liv utan det hopp och de
löften som det skänker oss.
ÖVERSÄTTNING: CARL JOHAN LJUNGBERG
Michael Ignatieff är radiojournalist och författare till en
rad uppmärksammade böcker, däribland 8/ood and be/onging och den
på svenska nyligen utgivna Krigarens heder. Etniska krig och det
moderna samvetet (Daidalos). © Prospect Magazine.
Intelligens lnc.
D
ET HÄR MED TITLAR ÄR SVÅRT. En dansk
tidning som skulle porträttera Michael
Ignatieff hade dilemmat; att förena alla
hans arbeten till ett yrke låter sig inte
göras, att presentera vad han gör skulle ta
upp halva spaltutrymmet, att inte ge hans resume vore
inte bara en skymf mot hans prestationer utan också att
undanhålla läsekretsen en fantastisk berättelse. Därför
blev han Intelligens Inc.
No more, no less.
Och vad ska man kalla en person som skrivit romaner, biografier och ett tiotal samhällsböcker? Som är född
i Toronto, har världen som arbetsfält, men som mestadels
bor i Storbritannien. Som skriver för stora amerikanska
tidskrifter som The New Yorker och The New York Review of Books, men som producerar radio och TV i Storbritannien. Som har en PhD från Harvard och föreläser
EI!J lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1l
och leder seminarier vid akademiska hov runt om i världen. Som bara är femtio och några till.
Journalist? Författare? Forskare?
Ignatieff sätter inte någon av dessa rubriker på sig
själv. Den enda yrkesetik han känner gemenskap med är
skribentens- skrivarkonstens moral, kallar han den.
En intellektuell, alltså?
Inte om Ignatieff väljer ord. Men det är väl just vad
han är; en modern intellektuell, dessutom. Han tillhör den
skara tänkare som inte låter erfarenheter och stämningar
från fyrtio, femtio- eller sextiotal bilda fond, utan som svarar på frågor som ställts av ett åttio- och nittiotal: Murens
fall, uppbrottet från apartheid, Jugoslaviens sönderfall,
den nya världsekonomin, ruedieutvecklingen m m.
Under året kommer vi på olika sätt att presentera de
moderna intellektuella. I nästa nummer publiceras ett
porträtt av Timothy Garton Ash, signerat Claes Arvidsson.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner