Print Friendly

Michael Bejke; Anton Nilson, socialdemokratin och kommunismen

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
MICHAEL BEJKE:
Anton Nilson, socialdemokratin
och kommunismen
I
sin panegyrik över den 100-årige Anton Nilson den 11 november 1987 utropade Aftonbladets reporter avslutninsvis en förhoppning om att ”solen alltid må lyse” över jubilarens ”måne”. Så
betagen av dagens betydelse var socialistpressens representant att en modal tautologi smög sig med i hyllningen till den
tunnhårige åldringen – ett extra påbröd
till tårtan med de, får man anta, hundra
röda ljusen.
Socialdemokratin vet alltså inte till sig
av glädje inför den gamle Amaltheamannen. Det diskutabla i detta betraktas som
-odiskutabelt! I efterordet till jubileumsboken ”Från Amalthea till ryska revolutionen” (1987, Tidens Förlag) angriper
socialdemokraten Hans Haste bl a Svenska Dagbladets Nilsonskeptiska hållning
på ett grovt maner, och den debatten har
sedan förts vidare på SvD:s ledarsida.
Hela den nyssnämnda boken är ett
egendomligt och beklämmande dokument, en ganska hafsigt gjord samrnanställning av delar ur tidigare böcker av
Anton Nilson med upprepningar och här
och där direkta små sakfel (Nilson kallar
exempelvis ”statsråden” för ”regeringsrå-
den” på ett ställe). Det här syftar emellertid inte till att bli en recension i vanlig bemärkelse. Det intressanta och graverande
med Anton Nilson är nämligen inte hans
– hur man vill se det – heroiska eller herostratiska ryktbarhet som Amaltheamannen och Sveriges siste nu levande
dödsdömde (inte ”siste dödsdömde” som
ofta skrivs) utan hans åsikter, åsikter som
föga eller inte har ändrats med decenniernas lopp.
Anton Nilsons politiska hemvist borde
rimligen vara antingen APK eller KPML
(r). Han är också en kär gäst på dessa partiers – och VPK:s – olika arrangemang.
Inte desto mindre kallar han sig i dag socialdemokrat och är också medlem i partiet.
Tre frågor inställer sig här: ett – varför
har mannen valt att tillhöra SAP? Här är
svaret ganska lättfunnet; ett massparti är
en bättre utgångspunkt än en sekt när det
gäller att bli hörd i sin propaganda. Två –
hur kan SAP acceptera detta, och tre –
varför vägrar de att lugnt och värdigt diskutera sakfrågan? Här finns inga förnuftiga svar!
Redan i böckerna ger Anton Nilson
luft åt åsikter som knappast hör hemma i
socialdemokratin. Han kritiserar exempelvis pelarhelgonet Branting, något som
inte skulle tolereras om det kom från hö-
ger- eller annat vänsterhålL Han ger också
Finland hela skulden för Vinterkriget –
”Vitfinland”, som han säger, därmed antydande att den verkliga folkmeningen.
egentligen vore ”röd”. Och vem ser inte•
för sig verkligheten bakom följande skildring av tjekans ledare Peters:
”- – – Borgarna i Petrograd skalv bara de
hörde namnet Peters nämnas. Men han var
omutlig i alla avseenden. Han skonade icke
sina egna kamrater, om de handlat galet
mot revolutionen. Han var den pålitlige och
trofaste kämpen nr l för revolutionen. Under min vistelse i Tasjkent senare kom jag i
nära kontakt med honom och värderade
honom högt för hans absoluta revolutionä-
ra pålitlighet.”!?
I själva verket torde ändå Anton Nilson
ha modererat sina åsikter i böckerna. Josef Stalin framställer han som den mördare han var, Hitlers like eller överman. Den
negativa hållningen, den distinktionen,
den enstaka ”tvåögdheten” kan man ju
114
med nöd ta till sig, även om den börjar bli
sliten (hur många skyller nämligen inte
Sovjetsamhällets alla fel och brister på
just och enbart Stalin som därmed framhålls som en tråkig parentes i lyckorikets
historia?). Men den som skriver dessa rader har med blandade känslor lyssnat till
Anton Nilson ”live”, och det var Anton
Nilsons renaste vatten den gången som
inte grumlats i Tidens bokpressar. Alla
sovjetledare var ”förtjusande”, menade
han och rådsunionen utan skavanker
(detta var under Konstantin Tjernenkos
vana styre, när ”glasnost” och ”perestrojka” var okända ord) – endast för Stalin
satte han ett frågetecken. Ett frågetecken
men inte mer – Stalin var ”lite grov”,
”bondsk” och ”oborstad”, georgier och
inte kultiverad ryss som han var. Men,
menade Anton Nilson, Stalin var nog å
andra sidan rätt man vid rätt tidpunkt,
den som kunde mota nazisterna! Den synen på Stalin måste sägas vara betydligt
vagare i kanterna än det professionella
avståndstagandet i böckerna.
Även på ett annat område stämmer bokens ord illa med det talade – nämligen
tidpunkten för inträdet i socialdemokratiska partiet. I boken anges 1952, med reservationen ”årtalet något osäkert”, själv
antydde han att det skulle ha skett först på
1960-talet, och det som en direkt följd av
kommunisternas splittringstendenser. Det
här är inte oväsentligt; mycket talar nämligen för att Anton Nilson vill betrakta socialdemokratin som en paraplyorganisation för hela den svenska vänstern, med
rum även för revolutionära, anti-demokratiska och antiparlamentariska åsikter
– och här kommer vi alltså in på framställningens huvudpunkt.
Ty naturligtvis må Anton Nilson tycka
vad han vill om vårt fina kollektivist-socialistiska Sverige, om de hjältemodiga
ryssarna i Afghanistan och mycket annat,
detta så länge han avhåller sig från att
spränga sina medmänniskor i luften (och
det var ju rätt länge sedan sist). Det är socialdemokraternas attityd till dessa åsikter som gör dem intressanta. Den flathet
man visar.
Inte för att det har varit direkt ovanligt i
SAP:s historia med folk på bemärkta poster som tidigare hört till det anti-demokratiska, kommunistiska lägret; där finns
Fabian Månsson, Zeth Höglund, Fredrik
Ström, Ture Nerman och i dag t ex HansGöran Franek och Anna-Greta Leijori.
Men dessa personer får väl antas ha skuddat av sig sina gamla åsikter innan de gjorde sina parti- eller sympatibyten. Så icke
Anton Nilson, och man undrar: hur är det
med rågången mellan socialdemokraterna och kommunisterna? Det fanns en period (1920-1960-talet, mycket generöst
räknat!) när den utan tvivel var ordentlig,
trots att radikaler som Ernst Wigforss och
Östen Unden alltid fick påverka partiets
politik (det var också den tid som vänsterfolk med fasa ser som västvänlighetens,
rysskräckens och tingstenssocialdemokratins epok!). Men i dag?
På sista sidan i Anton Nilsons 100-årsbok finns en bild där bl a Olof Palme, paret Myrdal, Gunnar Sträng och Axel
Strand poserar i fryntlig sämja med Anton Nilson och Hilding Hagberg! Man frå-
gar sig när och varför denna bild en gång
togs, tills man upptäcker att man egentligen inte vill veta. De demokratiska, ickesocialistiska krafterna måste vara i sin
fulla rätt att påtala socialdemokraternas
fraternisering med extrema vänstermänniskor utom och framför allt inom partiets led. Det kan aldrig vara en ”intern
fråga” som det brukar heta!
(Jag måste som ett försonande tillägg
påpeka, att det inte kan uteslutas att SAP
trots allt ser Anton Nilson åtminstone
som en belastning. Intresset för hans person har naturligtvis stigit med vart år han
närmat sig de hundra, så gamla ”kända”
personer är ju ovanliga och de som finns
115
väcker alltid uppseende; Ofvandahl, biskop Björkquist, Curt Weibull. Men man
kan ju hoppas att partiet i hemlighet rodnar över hans åsikter och uttalanden. Att
de borde renderat honom uteslutning för
länge sedan är väl ganska klart.
Historien må döma socialdemokraterna för Anton Nilson.
Han själv är ju redan dömd av lagen!)
ÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners
årssanrrnrrankonnst
tisdagen den 17 maj 1988 kl 18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
• Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
• Middag
• Föredrag av Stockholms Universitets rektor,
professor Staffan Helmfrid. Den svenska universitetsmodellen
Anmälan per telefon 08-667 59 55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner