Print Friendly

Mer yuppifiering än islamisering

Av Staffan Heimerson | 5 juni 2009

Turkiet genomgår en förvandling. Staffan Heimerson har rest genom landet och ser samma utveckling som i 60-talets Italien eller 70-talets Spanien.

Solen gick ner i Svarta havet och i staden Samsun startade hundratals långtradare, lastade med globaliserad märkeskonfektion: Lacoste, Ralph Lauren, kängor och skor, möbler i modern design, köksinredningar och byggmateriel som kakel. Chaffisen la in den första av sin Scanias tjugo växlar och i mörkret segade sig ekipaget upp i backarna till den anatoliska högplatån. Långtradarna satte kurs västerut, riktning Istanbul och bortom det Europa.

Det kan vara bilden av ett Turkiet på väg in i EU – och för ignoranta européer är det alldeles klart en lektion: inte alla produkter vi omger oss med kommer från Kina.

Staden Samsun är i sammanhanget ett intressant studieobjekt. Det är en håla – och som hålor i Turkiet ofta är, har den en befolkning stor som Stockholms; det finns i landet fler än tio städer med en befolkning om en miljon eller mer.

Denna folkrikedom blev ännu mera slående någon vecka senare, när jag bilar från Istanbul till Izmir. Istanbul har en befolkning om – låt oss höfta – 16 miljoner invånare och en urbaniseringstakt som världen förut bara sett i Sao Paolo. Izmir, den kanske modernaste staden i landet, har tre miljoner.

Jag hittade en färjelinje över Marmarasjön som förkortade resvägen och jag förvånades över att färjan – en nybyggd jättekatamaran – var smockfull. Vilka är dessa som fått samma infall som jag? Inget mysterium. Färjans mål var en stad som ni aldrig hört talas om, Bursa, men som har mer än miljonen invånare.

Samsun ligger i ö s t r a Turkiet, 730 långa kilometer bortom det sofistikerade och besjungna Istanbul och ska därför i turkskeptiska kretsar i Europa per definition vara en del av tredje världen och därför inte EU-fähigt.

Östra Turkiet, säger vi, är det inte bara platsen för hedersmord och marxistiska PKK-terrorister?

De som så säger, har inte sett med egna ögon eller tittat efter ordentligt.

Även i dåliga tider, som nu världen över, sprakar en håla som Samsun av vitalitet. Motorvägar växer fram med en febrilitet som skulle ge Vägverket ångest. I stadens ytterområden byggs, snabbt och sida vid sida, upp den ena färgglada industriladan efter den andra. På kullarna byggs nya, höga bostadshus och arkitekturen är inte alltför gräslig. Försiktigt och laglydigt färdas turkarna i nyinköpta, lokalt tillverkade små Fiat, Citroën och Ford.

När jag tar in på hotell är det smäckigt och smaklöst. Men sprillans nytt och gästerna är man-in-a-big-hurry, kostymklädda företagsrepresentanter, som är on-the-road för att sälja och köpa.

Jag känner igen synerna och stämningen: Turkiet i dag är Italien i sextiotalets första år och Spanien i sjuttiotalets: de långa kliven in i det moderna industri- och konsumtionssamhället. Livsmönster, moden och attityder förändras.

Det går fort. På en generation slutade italienska kvinnor att vara bambino-fixerade, blev yrkesarbetande, trotsade påven och upphörde praktiskt taget helt att föda barn. På en generation övergav Spanien sitt paternalistiska, Francodikterade styrelsesätt och blev en fullblodsdemokrati.

Sannolikt är det samma förvandling som nu äger rum i Turkiet. Politiskt är landet en stabil demokrati; en militärkupp 1980 var benign och generalerna lämnade snart ifrån sig makten. MR-mässigt finns fortfarande plumpar i protokollet. Men i troshänseende har religion och stat varit åtskilda sedan tjugotalet, långt innan exempelvis Sverige umgicks med en så självklar idé; statens skapare Kemal Atatürk stängde redan 1924 alla religionsanknutna skolor.

Skeptiker i Europa – diskret anförda av Frankrikes president Sarkozy och Tysklands Bundeskanzler Merkel – vill förhindra Turkiets anslutning till EU (vilken hur som helst ligger tiotals år framåt i tiden) genom att utmåla en tilltagande islamisering i landet som en säkerhets- och kulturfara.

Deras verkliga skäl är snarare att med Turkiet (72 miljoner invånare och stigande) som medlem skulle de två länderna (Frankrike 62 miljoner och stagnerande, Tyskland 82 miljoner) som dominerande tack vare storleken tappa en del av sin dominans. Ska det råda tveksamhet mot Turkiet är det för statsmaktens, polisens, fortsatt stöddiga och brutala behandling av den stora minoriteten kurder, 14 miljoner.

Jag åkte under några försommarveckor kors och tvärs i landet – i de stora städerna, över höglandet, långt bort i öster och tror att jag träffar sanningen, när jag säger:

Turkiet 2009 präglas mera av forcerad yuppiefiering än av en oroande islamifiering.

Jag tillstår att mina iakttagelser är ytliga och naturligtvis försvårats av att jag inte talar turkiska. Men det är ofrånkomligt att konstatera, att turkars liv präglas av ökad modernitet och västerländska life-style-värderingar.

Nybyggda hus på landsbygden är ofta utrustade med solpaneler. Men, å andra sidan, barnen har få leksaker, du ser inte barn på cykel. Från Istanbuls flygplats flyger Turkish Airlines till 142 platser; det är hela SAS när plus en halv gång till.

För bara 60 år sedan bodde åtta turkar av tio på landsbygden. I dag bor sju av tio i staden. Självklart märks den ekonomiska världskrisen även i Turkiet. Den årliga tillväxten har sjunkit från 5,5 procent till 1,1. Bland outbildad arbetskraft har arbetslösheten sprungit upp i 15 procent. Många klarar då inte hyrorna i storstädernas miljonprogramsförorter. Flyttlassen rullar österut – mot bondbyarna.

Författaren, nobelpristagaren Omar Pamuk skrev redan 2005 i sin resonerande historiska reportagebok ”Snö”: ”Vi är bara fattiga. Inte korkade.”

Teveapparater står påslagna överallt och det som visas är den turkiska versionen av intelligensdödande MTV eller skickligt hopkomna och välspelade banala såpaserier – med förvunna syskon, otrohet, generationsmotsättningar och strävan efter hedonism som ingredienser i intrigen.

Reklamen är ännu mera påfallande tidsenlig: skönhetskrämer, hälsokost, weekend på spa och finansiering av bostadsrätter.

Nyhetsprogrammen i teve – det finns minst två 24-timmars nyhetskanaler – är påfallande skickligt gjorda. Tekniskt och grafiskt är de överlägsna svensk nyhetsteve. Turkkanalerna fylls med en förväntad, lagom tabloidiserad blandning: rikets premiärminister Recep Tayyip Erdogan på arbetsbesök i grannlandet Azerbaijan, Brad Pitt på filmfestival i Cannes, en utrikessnutt om Obama och Guantanamo, anspänningen inför Melodifestivalen i Moskva plus väder.

Så normalt!

Men om man ska visa respekt inför oron om tilltagande islamisering, finns den på liknande ytligt sätt som yuppiefieringen att beskåda?

Ja. Det byggs moskéer över hela landet. Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner ser en fara: ”Turkiet går mot ökad religion, det oroar mig att sekulariseringen är mindre robust.” Jag fick av en turkisk vän en rimlig förklaring till moskébyggena: ”Det är ju nu äntligen vi har råd att bygga.”


Det är inte en majoritet – men det är fler än i Europa – som har håret täckt av ett huckle. Men jag, som rest i Turkiet som reporter titt som tätt ända sedan 1969, kan inte påstå att hucklena är fler nu är för tio år sedan. Jag ser att många av de tiotusentals minibussar som effektivt binder ihop landet har en slogan målad: ”Må Allah beskydda oss.”

Men ger några hucklen och en välvillig reklamfras bilden av ett land som är på väg att gå från en med moderation utövad religion till att bli religiöst besatt? Lurar det talibaner bakom knuten?

Knappast.

En vanlig invändning mot Turkiet är att den sekulariserade livsstilen bara gäller det stora, internationaliserade Istanbul. Jag tror den har större utbredning än så.

Den ”sakligaste” invändningen mot turkiskt medlemskap bygger på geografisk purism: ”Fasingen, landet ligger ju inte ens i Europa. Ska alla få vara med?”

Det klokaste svaret är att Europa är mera än en landmassa; det är idé och en civilisationsform, som vi rimligtvis vill se breda ut sig.

Det politiskt ärligaste svaret är att notera att åldersfaktorn i nästan alla av EU:s 27 länder gör att vi behöver ungt inflöde från annat håll för att hålla vår kontinent vid liv. Ett turkiskt medlemskap skulle dessutom dementera anklagelsen att EU är en kristen rikemansklubb.

President Obama och Amerika, som naturligtvis inte har rösträtt i frågan, stöder aktivt och högröstat turkiskt medlemskap. Turkiet är erkänt som en ekonomisk stormakt; landet fanns med vid G20-mötet i London i våras.

Men om vi ändå tar den geografiska invändningen på allvar ska noteras l) att Istanbul som alldeles oemotsägligt ligger i Europa ensamt har en befolkning stort som Sveriges två gånger om; samt 2) att den del av Turkiet som ligger väster om Bosporen, och därför oomtvistligt i Europa, till ytan är större än många etablerade EU-länder: Slovenien och Malta, Cypern och kanske Estland.

Frågan nu är inte särskilt het: president Erdogan, vars parti AKP är pragmatiskt milt religiöst (fru Erdogan bär alltid huvudduk) driver inte längre frågan om medlemskap med iver. Det är långsammare än förr med reformer nödvändiga för anpassning till den stora familjen. Reformperioden ligger tre-fyra år tillbaka i tiden.

Kanske beror det på att Erdogan har mer akuta frågor att hantera – sin relativt sett stora förlust i kommunalvalen för någon månad sedan; liberaler flyr hans parti. Relationerna till grannländerna är ansträngda, Cypernfrågan om förening av de turkiska och grekiska delarna är olöst. Det turkiska folkmordet på armenier är en moralisk och språkligt fråga som gnager; gränsen mellan länderna är inte öppen. Öppenheten mot Israel är inte för framtiden given; Erdogan stödde Hamas i kriget i januari i år. De militanta marxistiska kurderna i PKK har fortfarande sin bas i Irak.

En svensk auktoritet på Turkietfrågor, Svante Cornell, är så pessimistisk att han för någon månad sedan gav en studie över utvecklingen rubriken: ”Erdogan underminerar Turkiets demokrati.” Främst såg Cornell pressfriheten i landet hotad.

EU-frågan har för turkarna sjunkit i angelägenhetsgrad. Det har inte varit en höger- vänsterfråga, däremot en klassfråga. Eliten ville in, den breda allmänheten var mera likgiltig. EU var för dem en abstraktion. Det fick president Sarkozy att säga: ”Turkiet har inte hågen, inte kallelsen för att ansluta sig.”

Sarkozy – och andra – kan nu skåda en omsvängning med ombytta roller. En arkitekt, Burhan Ceyhon, som jag råkade komma i ett långt samtal med, sa (med naturlig eller tillkämpad arrogans):

”Bah. Varför skulle vi vilja med i EU? Det är de outbildade – de som redan varit i Europa och arbetat – som vill med. Men inte vi bildade. Vi vill hålla oss utanför.”

Men jag testade arkitektens åsikt på en resebyråman i fyrtioårsåldern, som jag gjorde affärer med. Han slog ut med armarna i en uppgiven gest: ”Vi kommer med. Men det sker inte i min livstid. Mina barn får inte se det. Men mina barnbarn.”

Staffan Heimerson är mångårig utrikeskorrespondent. Läs också hans förra reportage i Svensk Tidskrift här: Super-Sarko: EU-ordförande, actionhjälte och såpoperastjärna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner