Mer kärlek mindre stat

Mänskliga relationer bör inte reduceras till en fråga om samhällelig effektivitet, skriver Adam Vallin i ett svar till Per Landgrens artikel om äktenskapet.

Per Landgren motsägelsefulla förespråkande av äktenskap i sin text Vad är äktenskapet bra för? (Svensk Tidskrift 13 juni) tar den inkonsekventa hållningen att se äktenskapets förtjänster men att endast selektivt vilja stödja det.

Att äktenskapet historiskt varit en livslång samlevnadsform mellan man och kvinna och därför bör vara förbehållet dessa blir något av en inverterad Humesk äktenskapslag: Utifrån konstaterandet att något föreligger, går det inte att konstatera att det bör vara så.

Jag är villig att hålla med Per Landgren i att upplevt meningsfulla, ömsesidiga och kärleksfulla relationer är något som ger ett välbehövligt stöd. Jag är dock inte beredd att tro att nuvarande ordning är den som behöver godtas, varken som önskvärd eller optimal. Att traditioner, normer, samlevnadsformer eller varför inte politiska system kan ha större, och för oss vid första anblick inte uppenbart goda egenskaper, är en rimlig utgångspunkt. Utifrån detta bör man dock snarare se en påtaglig risk för att dessa riskerar att inte bara förbises, utan kantstötas eller gå förlorade när man på politisk väg skall styra vår samvaro. Mänskligt agerande, omtanke och inte minst behov söker sig in i av planering förbisedda skrymslen, och dit det designade agerande inte når. Att inte öppna upp för fler konstellationer, utan istället begränsa sig till de av våldmonopolet och på politisk väg understödda och hävdvunna samlevnadsformerna, försvårar för somliga individer att bilda meningsfulla relationer. Men det sätter också en hämsko på den process där individer trevande utmanar och avtäcker nya gemenskaper och värden.

Jag skall erkänna att jag inte hunnit läsa de källor som Per Landgren för fram men känner att det vore olämpligt att lämna dessa okommenterade när en stor del av hans argumentation tar avstamp i empiri. Det är alltså fullt möjligt att mina infallsvinklar inte är relevanta för den av honom nämnda forskningen. Det är dock inte mindre viktigt att forskning konsumeras kritiskt. Skillnaden mellan korrelation och kausalitet är viktig att ha i åtanke. Att två fenomen uppträder samtidigt innebär inte med automatik att ett samband existerar. Sedan finns alltid frågan om riktningen hos ett samband, vad ger vad.

Det är i och för sig inte helt otänkbart att löftet om att viga sitt liv åt varandra kan tänkas ge en kvalitativt annorlunda relation. Förenklat och grovhugget kommer dock knappast ett äktenskap i sig själv att ge ett ökat känslomässigt djup eller känsla av mening till en relation där detta saknas. Intuitivt verkar det som att individer i mer tillfredställande relationer i högre utsträckning väljer att gifta sig, än de som lever i mindre tillfredsställande. Utvecklingen Per Landgren målar upp kan alltså tolkas som och beskrivas som en eventuell kris för möjligheten att skapa eller uppleva kvalitativa relationer snarare än en försvagning av äktenskapet som institution. Mål får inte förväxlas med medel och symptom med orsak.

I ärlighetens namn lyfts dock de rimligare bakomliggande faktorerna till äktenskapets positiva effekter fram. Något som skulle kunna sammanfattas som upprättandet av ett för de ingående individerna meningsfullt psykologiskt kontrakt. Frågan bör alltså inte vara hur äktenskap ska understödjas, utan hur upprättandet av dessa kontrakt kan underlättas. En tydligare åtskillnad mellan stat och samhälle där möjligheten att upprätta avtal för ett gemensamt liv och trygghet bör begränsas till det senare förefaller mig rimligast. De juridiska kontrakt jag tillåts upprätta bör rimligtvis söka sin legitimitet hos, snarare än begränsa, de psykologiska jag upprättar.

Per Landgrens sympatiska utgångspunkt i barns välmående undergrävs av den allt för långtgående slutsatsen att staten ska uppmuntra äktenskap mellan man och kvinna. Det bör nämnas att den största amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics i sin programförklaring har stödjandet av möjligheten för alla barns föräldrar att få ingå partnerskap (civil marriage rights), vilket i Sverige numera hade motsvarats av att ingå äktenskap, just utifrån utgångspunkten om barnets bästa. Även American Psychological Association har i sin sammanfattning av forskningen inte hittat något belägg för att föräldrars sexuella läggning skulle ha inverkan på deras lämplighet som föräldrar eller påverka deras barns utveckling eller välmående. Däremot fastslår organisationer att det viktiga för barn är trygga relationer med engagerade och vårdande föräldrar.

Den mest centrala invändningen utifrån aspekten om statens roll är dock att inte låta mänskliga relationer reduceras till en fråga om samhällelig effektivitet. Frågan om vem, vilka eller ingen man skall tillåtas dela sitt enda och begränsade liv med är för viktig för att den skall tillåtas dikteras. Spärren mot att en det en dag skulle vara exempelvis äktenskap som är det som är förbjudet ser nog Per Landgren värdet i; för vem vet vad som imorgon kan visa sig vara effektivt? Kärleksrelationer är inte bra för att de är effektiva och skall inte heller låta sig reduceras till att beskrivas som effektiva för att de är bra. Kärleksrelationer är helt enkelt bra just för att de är bra.

Könsneutraliteten i äktenskapsbalken är en början till en mer inkluderande ordning. Men likhet inför lagen – oavsett kön, genus, sexuell orientering, etnicitet eller antal partner – är ännu inte fullständig. Istället för statligt uppmuntrande strukturer, bör individen få fylla sin relation med det värde och symbolik som relationen med den eller de man vill dela sitt liv med förtjänar. För en del innebär detta en livslång relation mellan man och kvinna, för andra något helt annat. Det centrala bör inte vara något annat än kärlek till någon eller några andra än sig själv.

Adam Vallin är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet.