Men om nu människan kan rädda jorden?

Det finns två grupper av seniora klimat- och miljödebattörer. Den första menar att vi nu tillsammans måste stoppa tillväxten, sluta resa och ställa om hela samhället – miljön tål inte mer marknadsekonomi. Författaren Lars Bern tillhör den andra gruppen, som vågar stå för en annan syn på klimatfrågan. I gruppen finns företagsledare, forskare och journalister. Bern är nu aktuell med boken Homo Eco där han gör upp med de inom miljörörelsen som väljer att inte sätta människan i centrum. Bern anser att man måste utgå från människans behov snarare än någon halvreligiös dyrkan av en från människan orörd natur. Det skriver Anders Ydstedt om den nyutkomna boken.

Det ser inte ut som om miljö och klimat blir en X-faktor i årets valrörelse, även om miljöpartiet spås få stora framgångar på Södermalm. Får man tro SOM-institutets trendundersökningar var svenskarnas miljöengagemang 2009 halverat sedan ”sälvalet” 1988, då miljöpartiet tog plats i riksdagen. I slutet av 2009 havererade klimatmötet i Köpenhamn och efter det har klimatfrågan fått ta ett antal smällar. En whistleblower inom IPCC-systemet läckte hemliga e-postmeddelanden som visade hur forskare valde att lyfta fram data som passade dem bättre (Climategate). Demokraternas ledare i senaten, Harry Reid, stoppade förslaget att införa ett utsläppshandelssystem i USA efter att ha insett att det inte fanns stöd för detta ens i hans eget parti. Nu senast har en FN-granskning av IPCC levererat förödande kritik. Kanske blir det på sikt bara norska Nobelkommittén som står fast vid okritiska hyllningar av IPCC?

Jag har länge noterat att många namnkunniga personer som engagerar sig i klimat- och miljödebatten är seniora. Det finns två grupper av seniora klimat- och miljödebattörer. Den första gruppen brukar vittna om att allt de gjort inom näringslivet och i politiken har varit fel och att vi därför nu tillsammans måste stoppa tillväxten, sluta resa och ställa om hela samhället. Miljön tål inte mer marknadsekonomi och nya generationer behöver inte resa på samma sätt som de själva gjort. Ofta med tillägget att de minsann har sett hela jorden och det är inte så mycket att se.

Den andra gruppen är de som på olika sätt ifrågasätter ingångsvärdena i klimat- och miljödebatten. De skickar e-post till politiker och media och är besvikna över att media inte skriver mer om alla invändningar som finns mot IPCC och klimatlarmen. En anledning till att denna grupp består av pensionärer är nog att det helt enkelt inte är bra för karriären att uttrycka dessa åsikter. Det finns få positioner i forskning och näringsliv där man kan kosta på sig en egen åsikt om miljön.

Lars Bern är en unik person eftersom han har tillhört båda dessa grupper. Första gången jag läste om honom var han engagerad i en s k miljöorganisation som kallade sig Det naturliga steget. Organisationen drev ett antal ovetenskapliga teser om vad som var hållbart. All annan material- och energianvändning förkastades. Det naturliga steget utsattes av hård kritik från Tor Ragnar Gerholm, vars öppna brev till organisationen publicerades av Timbro i mitten av 1990-talet och efter detta försvann Det naturliga steget från offentligheten. Det naturliga steget var ett typiskt exempel på en avlatsorganisation som gjorde goda affärer på att hjälpa företag att skaffa sig en miljöprofil.

Lars Bern har de senaste åren valt att ge sig in i debatten från andra sidan och dag tillhör han den grupp seniorer som vågar stå för en annan syn på klimatfrågan. I gruppen finns företagsledare, forskare och journalister. Lars Bern kom häromåret ut med boken Chill Out (Kalla kulor, 2009) tillsammans med proffsbloggaren Maggie Thauersköld Crusell och är nu aktuell med den egna boken Homo Eco (Recito Förlag, 2010).

I Homo Eco gör Bern upp med de inom miljörörelsen som väljer att inte sätta människan i centrum. Bern finner bland annat stöd för detta i definitionen av hållbar utveckling som Brundtlandkommissionen lanserade 1987; ”Utvecklingen ska kunna tillgodose våra behov utan att urholka möjligheterna för framtida generationer att tillgodose sina behov”. Det som är så bra med denna definition är att ”den utgår från människans behov och inte från någon halvreligiös dyrkan av en från människan orörd natur”, skriver Bern.

Bern har utvecklat sin egen syn på hållbar utveckling i fyra punkter:

a. Naturkapital i form av biologisk struktur får inte utarmas. Här pekar Bern bl a på att vindkraftverk kan innebära risk för masslakt av hotade fågelarter.

b. Kapaciteten hos produktiva medier som luft, mark och vatten får inte minska. En sådan fråga är tillgång till sötvatten och där går utvecklingen åt rätt håll. Enligt WHO hade 87 procent av jordens befolkning tillgång till färskvatten 2008 mot bara 77 procent år 1990. Däremot är utfiskning av haven ett problem som måste åtgärdas enligt Bern.

c. Uttag från jordens minerallager får inte överstiga ekosystemets kapacitet att ta hand om motsvarande restprodukter. Farliga ämnen som bly, kvicksilver mm måste stoppas från att spridas med hjälp av nya tekniska lösningar och system att på kemisk väg binda, återvinna eller substituera ämnena.

d. Syntes av nya kemiska substanser får inte överstiga ekosystemets kapacitet att ta hand om motsvarande restprodukter. På detta område ser Bern problem med att rester från t ex läkemedel ackumuleras i naturen.

Bern menar att vår jord verkar vara stabil mot förändringar. Talet om s k tipping points, d v s att utvecklingen accelererar om vissa kritiska belastningsnivåer överskrids, tror han inte på. Som bevis pekar han på att trots istider, asteroidnedslag och vulkanutbrott har jorden återgått till sitt normalläge. Detsamma gäller enligt Bern förmodligen för koldioxidhalten. Bern använder termer från reglerteknik, om system med positiv och negativ återkoppling, och hävdar att vår miljö verkar domineras av system med negativ återkoppling. Hade positiv återkoppling förekommit hade Jorden sedan länge blivit en livlös planet. Positiv återkoppling finns däremot ofta i våra datormodeller, det senare kanske en förklaring till alarmistiska klimatmodeller.

Alarmismen ser Bern som ett verktyg för makt. Förr var det kyrkan som hjälpte makteliten att tygla folket med hotbilder. Nu är det politiker, inte minst FN, tillsammans med skrämselindustrin som med alarmism försöker bygga upp nya maktbaser. Trots att larmen från t ex Romklubben om att råvarorna skulle ta slut visade sig vara helt felaktiga fortsätter larmen att frodas och bekräftas av företag, organisationer och politiker. Uppenbarligen tar många dem på allvar.

I klimatfrågan tillhör Bern de som tror på ett mänskligt bidrag till uppvärmningen. Däremot ser han detta som ett liten fråga jämfört med andra hot. Människans bidrag är dessutom litet i förhållande till andra klimatförändringar. Bern hänvisar till meteorologen professor Lennart Bengtsson, som han anser är Sveriges främsta forskare i ämnet. Bengtsson har beskrivit hur ökad koldioxidhalt påverkar naturkapitalet: Ökad koldioxidhalt ger ökad växtlighet, måttlig uppvärmning gynnar nästan allt liv, ger ökad tolerans mot torka och modellberäkningarna visar på en ökad risk för stora klimatförändringar på lång sikt. De tre första effekterna är positiva, men den fjärde utgör naturligtvis en risk på sikt. På kort och medellång sikt är ökade halter bara positiva. Konsekvensen är att länder som Sverige, som drar nytta av andra länders utsläpp av koldioxid, men som har relativt små egna utsläpp, borde betala ersättning till dessa länder.

Det finns nu tre globala strategier som vi kan välja på, skriver Bern. Vi kan fortsätta GASA på som idag med att tala om miljöhot och göra olika åtgärder som i sak inte ger någon effekt, men som håller tillbaka tillväxten och smarta lösningar som GMO, gör att korrupta regimer kan fortsätta leva på bistånd och som säkrar makten för organisationer som FN. Denna strategi förödar enligt Bern naturkapitalbasen och kommer inte heller att lösa fattigdomsproblematiken. Strategi två är att BROMSA och innebär att stoppa tillväxten, utplåna den mänskliga civilisationen och återgå till det tillstånd i naturen som fanns före människan. Bern menar att bromsa-strategin kan ge en katastrof av bibliska dimensioner för mänskligheten. Den tredje strategin som Bern själv ser som den enda riktiga är STYR. Vi måste välja en human strategi där vi fortsätter att utnyttja alla de naturresurser som Jorden erbjuder, men vi måste ta ett större ansvar för de ingrepp vi gör och vi måste vara observanta så vi inte urholkar den s k naturkapitalbasen. Vi måste ta hänsyn till de fyra hållbarhetskriterierna som nämnts ovan, vi måste sätta människan i centrum och vi måste få ekosystemen att producera mer mänsklig nytta. Då får vi en värld som kan ge fler människor goda livsbetingelser.

* * *

Homo Eco är en befriande genomgång av många av de frågor som förekommer i dagens miljödebatt.

De kapitel som beskriver hur klimatfrågan hamnade på den politiska dagordningen är mycket läsvärda. Boken tar upp mycket mer än klimatfrågan och kan nästan fungera som uppslagsbok för den som vill få ett annat perspektiv. Ett exempel är frågan om etanol som fordonsbränsle. Bern kan med sakkunskap ifrågasätta miljönyttan med etanol efter att ha arbetat med frågan redan på 1970-talet. Bern synar, med insiderkunskap, även särintressen som Gröna Bilister och andra intressenter i etanolfrågan. Hans tips för andra som vill granska miljöorganisationer är att följa pengarna. Även de som inte är direkt intresserade av miljöfrågor kan finna mycket läsvärt om det politiska spelet.

Uppenbarligen är vi människor mottagliga för miljölarm. Om sedan larmen är riktiga eller inte blir tyvärr en annan och senare fråga. Försiktighetsprincipen måste därför breddas. Risken för att vi hinner göra stora, dyra och felaktiga åtgärder måste ställas mot miljöriskerna. Själv kommer jag ihåg larmrapporterna om skogsdöd, säldöd och om farliga potatischips, vilka samtliga visade sig vara felaktiga. Kanske borde de som inte ser klimatfrågan som det stora hotet istället lyfta in riktiga hot mot människans framtid för att balansera debatten?

Att så många som deltar i miljödebatten med egna synpunkter är pensionärer är ett problem och tecken på att något inte är sunt. Lars Bern berättar för mig att hans åsikter avvisades av en svensk dagstidning med att ”åsikterna är typiska för äldre män”. Detta är en härskarteknik som inte används mot de pensionerade ledare som brukar träffas i Tällberg. Kan vi få en debatt om miljöfrågor där fler sätt att se på frågor kan mötas och där olika hot kan diskuteras samtidigt har vi nått en bra bit. När får vi ett klimat som tillåter att även yrkesverksamma vågar kritisera dem som använder miljöhot som maktmedel och argument för ökad beskattning?

Den stora skiljelinjen i miljödebatten är i synen på människan. Är människan ett hot mot naturen eller en del av naturen? Lars Bern skriver att det bästa verktyget mot hot är människan och hennes kreativitet och skaparkraft. Det låter hoppfullt.

Anders Ydstedt är webredaktör för Svensk Tidskrift, entreprenör och författare.