Print Friendly

Men inte om det gäller ditt barn

Av Amanda Wollstad | 21 april 2017

Skolkommissionens utredning talar om att allt för engagerade föräldrar har blivit ett problem i strävan efter jämställdhet och föreslår att ett lottningssystem ska komma tillrätta med problemet. Men då underskattar man hur engagerade föräldrarna är. Ingen är villig att sätta sitt eget barn på spel för principernas skull, menar Amanda Wollstad.

När TV-nyheterna tog sig ut till en av Stockholms närförorter för att intervjua mannen på gatan – eller i detta fall pappan på gatan – om vad de egentligen tyckte om Skolkommissionens förslag till att platserna till särskilt populära skolor ska lottas ut var det snudd på möjligt att se hur ideologi och verklighet krockade bakom ögonen på de utvalda.

Det lät ju bra, alla får samma chans och dina möjligheter ska inte bero på din bakgrund och vi måste ju bryta segregationen i skolan. Men, vänta, det gäller inte mina ungar väl? Som stått i kö till den lokala friskolan i flera år, efter att vi noggrant jämfört pedagogik, utemiljö och likabehandlingsplaner. Skulle de kunna hamna någon helt annan stans? I en helt vanlig skola? Nja, vi har ju planerat för…

Det nostalgiska omhuldandet av den tidigare närhetsprincipen som följde hos många av det fria skolvalets belackare framstår som nästan lika märkligt. Det räcker med att besöka vilken svensk tätort som helst för att inse att geografisk avskärmningar knappast gynnar integrationen. Redan när den tillämpades gick lika med lika, eftersom de som hade tillgång till ekonomiskt och socialt kapital bodde i vissa områden och de som inte hade det gick i andra. Bostadsmarknaden har knappast blivit mer integrerad sen dess.

Dessutom underskattar förespråkarna hur starkt de engagerade föräldrarnas driv är. ”Nära bra skolor” är fortfarande ett inte alldeles ovanligt säljargument i mäklarannonserna, är det den nära skolan man skulle hänvisas till blir argumentet naturligtvis viktigare. Bostadspriserna stiger när engagerade föräldrar de facto köper sina barn en plats och skolresultatet följer efter när koncentrationen av motiverade elever med uppbackning hemifrån ökar. Idén om den utjämnande byskolan håller inte för en verklighet där byn har mer än en skola.

Malmö är ett tydligt exempel. Staden har i många år brottats med vikande skatteunderlag, och långt ifrån allt går att skylla på att bropendlarna skattar i Köpenhamn. När det är dags att bilda familj blir hippa kvarterskrogar, gallerier och myllrande folkliv underordnat tillgången på dagisplatser och trygga skolor. Eftersom staden inte kan garantera något av det tar många sitt pick och pack och flyttar till en av de sömnigare men mer välordnade kranskommunerna, vanligen ungefär samtidigt som studier och vikariats byts mot de välbetalda heltidstjänster som via skattsedeln finansierar hemkommunens verksamhet.

Samma mönster kommer i någon mån synas i större skala om skollotteriet skulle bli verklighet. Att byta land är för all del krångligare än att byta kommun men knappast omöjligt, i synnerhet inte för de som vi hoppas ska driva den digitala utvecklingen. Och för den rotad i den svenska myllan kommer kommungränserna bli allt viktigare. Små, välskötta kommuner som kan garantera hög genomgående nivå på sina skolor gynnas när de blir de säkraste alternativet, och blir allt säkrare när inflödet av skattepengar och motiverade föräldrar ökar.

Kösystemet är för all del inte oproblematiskt. Dels naturligtvis för att det missgynnar barn till inte fullt lika drivna – eller välinformerade – föräldrar som inte ser till att ser till att lista ungarna i tid, men också för den geografiska inlåsningseffekt långa kötider får. Lösningen stavas dock ökat utbud av trygga och attraktiva skolor och bättre information till alla föräldrar, inte mer tvång.

Skolkommissionens utredning talar om att allt för engagerade föräldrar har blivit ett problem i strävan efter jämställdhet, men underskattar samtidigt hur engagerade många föräldrar faktiskt är.

Vi sätter våra barn först. Före bekvämlighet, före egna önskningar, före vackra principer – till och med före vårt eget liv och vår egen hälsa. Att skapa en bättre framtid och bättre villkor för våra barn är en av människans starkaste drivkrafter. Det rår inte ens den rödgröna regeringen på.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner