Mellanpartierna och parlamentarismen
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———–=~~-=~——-
MELLANPARTIERNA OCH
PARLAMENTARISMEN
DISKUSSIONEN om oppositionens
möjligheter att åstadkomma en förändring i det rådande politiska lä-
get torde i huvudsak ha rört sig
om praktiska frågor, dvs. möjligheten att sammanjämka de borgerliga partiernas målsättning så att
ett permanent samarbete skulle
kunna upptagas. En undersökning
av oppositionspartiernas karaktär
och principiella ställning från rent
parlamentariska utgångspunkter
torde emellertid vara lika nödvändig. Först därigenom kan den grundläggande orsaken till oppositionens splittring på olika partier förklaras. För en sådan undersökning
är det först och främst av betydelse
att klarlägga principerna för det
rådande statsskicket samt att bestämma partiernas funktion inom
ramen för detta.
Vårt nuvarande statsskick bygger på 1809 års grundlagar, av vilka
i detta sammanhang regeringsformen är av det största intresset.
Denna är utformad i överensstämmelse med den s. k. maktfördelningsprincipen, som innebär att statens makt skall vara fördelad på
l) den lagstiftande och beskattande 2) den dömande och 3) den
Av jur. kand. SVEN EKLUND
verkställande makten, representerade av respektive l) riksdagen
2) domstolarna och 3) konungen
med den av honom tillsatta regeringen. Vart och ett av dessa organ
skall ensamt vara bestämmande
inom sitt område och genom uppgifternas fördelning kan inget av
dem nå en absolut maktställning.
Gentemot detta system började
efter hand det s. k. parlamentariska
systemet att hävdas. Enligt detta
skulle ej blott lagstiftnings- och beskattnings- utan även den verkställande makten tillhöra riksdagen.
Den verkställande makten skulle
visserligen fortfarande utövas av
konungen med den av honom utnämnda regeringen, men konungen
skulle alltid vara skyldig att låta
ledaren för riksdagens makthavande parti efter eget skön välj a regeringens ledamöter och konungen
var alltid skyldig att följa de beslut, som regeringen fattade. Härigenom ansåg man sig vinna garanti
för att folkviljan, demokratien,
skulle förverkligas. Samtidigt rubbades emellertid den maktbalans,
som fanns enligt det tidigare systemet. Garantien för att det makthavande partiet icke skulle uppnå
316
en absolut maktställning skulle då
ligga däri, att det eller de övriga
partierna genom opposition kunde
påverka den allmänna opinionen.
Vid de lagstadgade allmänna valen
kunde oppositionen sedan vinna
majoritet i riksdagen och i sin tur
såsom makthavande bilda regering.
Ingen del av väljarkåren skulle så-
lunda varaktigt ställas utanför delaktighet i regeringsmaktens utövande. Partiernas funktion inom
det parlamentariska systemet skulle sålunda vara tvåfaldig. Majoritetens uppgift var att utöva den lagstiftande, beskattande och verkställande makten, minoritetens att ge
uttryck för oppositionen samt att
vara beredd att övertaga regeringsmakten.
Sedan statsskickets principer och
partiernas funktioner bestämts, är
det av intresse att klarlägga vilka
motsättningar som orsakat partibildningen i Sverige. De motsättningar man här har att räkna med,
är de ideologiska- samt klass- och
intressemotsättningarna. De ideologiska är till sin natur teoretiska
under det att klass- och intressemotsättningarna är av praktisk natur och till stor del sammanfaller.
De ideologiska motsättningarna
representerades vid parlamentarismens genomförande i stort sett av
konservatismen, liberalismen och
socialismen. I fråga om dessa ideologiers innehåll kan sägas att konservatismen främst avser det bestående samhällets kontinuerliga
utveckling, att liberalismen lägger
huvudvikten vid den individuella
friheten och att socialismen vill
omorganisera samhället genom produktionsmedlens överförande till
allmän egendom. De ideologiska
motsättningarna framträdde i partibildningen på så sätt, att konservatismen representerades av högern
och bondeförbundet, liberalismen
av liberalerna samt socialismen av
socialdemokraterna. Klass- och intressemotsättningarna var organisatoriskt företrädda genom bondeförbundet och socialdemokraterna.
I och med att dessa båda partier
fanns, blev väljarunderlaget för de
övriga partierna i viss mån begränsat, men principiellt vände sig
dessa icke till någon viss klass- eller intressegrupp.
Härmed är emellertid icke frågan
om motsättningarna mellan partierna uttömd. Innan den allmänna
rösträtten genomförts var socialdemokraterna ett minoritetsparti, som
var hänvisat till samverkan med
liberalerna. Å ena sidan samarbetade sålunda högern och bondeförbundet såsom representanter för
den konservativa ideologien, å den
andra liberalerna och socialdemokraterna såsom representanter för
de icke konservativa ideologierna
liberalism och socialism. Denna
motsättning tog sig uttryck i begreppen höger- och vänsterpartier,
varvid vänsterpartierna gemensamt
karakteriserades av radikalism i
motsats till högerpartiernas konservatism.
I och med den allmänna rösträttens genomförande var det liberala programmet till stor del förverkligat. Samtidigt medförde rösträttens utvidgning en så stark frammarsch för socialdemokraterna att
dessa icke längre behövde taga hänsyn till det liberala partiet vid utformandet av sin politik. Detta
ledde till en sprängning av vänstern
i två öppet rivaliserande partier,
vilket snart följdes av ytterligare
en sprängning av det liberala partiet i liberalerna och det folkfrisinnade partiet. Sprängningarna inom
vänstergruppen ledde emellertid
icke till att något av vänsterpartierna anslöt sig till högerblockeL
Även om vänsterpartierna sinsemellan företrädde olika ideologier,
den liberala respektive den socialistiska, sammanhölls de i viss mån
av en gemensam radikal, antikonservativ ideologi.
Ungefär samtidigt med den allmänna rösträttens genomförande
blev det kommunistiska partiet representerat i riksdagen. Ideologiskt
skiljer sig kommunismen från socialismen genom att den kräver ett
avskaffande även av den personliga
äganderätten samt det kommunistiska programmets genomförande
genom en arbetarnas diktatur.
Kommunismen förkastar sålunda
principiellt den demokratiska styrelseformen. Även om socialdemokraterna och kommunisterna var
helt skilda partier, betraktades och
betraktade de sig själva som ett socialistiskt arbetarblock gentemot de
övriga partierna, vilka bekände sig
317
till den kapitalistiska eller borgerliga samhällsordningen. Praktiskt
tog sig denna solidaritet uttryck genom att de båda arbetarpartierna
vid valen samarbetade i s. k. kartell.
I motsättningen mellan arbetarpartierna, å ena, samt övriga partier, å andra sidan, fanns alla de
motsättningar, som ovan angivits
såsom partibildande. Ideologiskt
stod sålunda socialism gentemot
konservatism och liberalism. l övriga avseenden stod arbetare mot
andra samhällsgrupper såväl på
grund av klass- som intressemotsättningar. Som ett sammanfattande namn på de partier, som stod i
motsättning till de socialistiska arbetarpartierna, kom beteckningen
borgerliga partier att användas. Nå-
gon enhetlig ideologi representerade
de borgerliga partierna sålunda
icke. Tvärtom omfattade de såväl
konservativa som liberala och radikala ideer. Ur klass- och intressesynpunkt kan man däremot säga
att de borgerliga partierna intog en
gemensam ståndpunkt, då de samtliga vände sig mot en arbetarnas
ensamdominans över samhället.
För att bedöma partiernas nuvarande parlamentariska ställning
torde en överblick över den parlamentariska utvecklingen fr. o. m.
1920-talet vara nödvändig. Vid ingängen av 1920-talet hade inget
parti ensamt majoritet i riksdagen.
Tillsammans hade emellertid vänsterpartierna: liberaler, folkfrisinnade, socialdemokrater och kommunister, majoritet över högerpar- .»
318
tierna: högern och bondeförbundet.
Genom mandatfördelningen var lä-
get sådant att det folkfrisinnade
partiet hade möjlighet att dominera
omröstningarna i riksdagen, då det
kunde spela tungan på vågen mellan högern-bondeförbundet, å ena,
samt socialdemokraterna och kommunisterna, å andra sidan. Det liberala partiet hade en så obetydlig
representation, att det icke kunde
inverka på omröstningar där partigränser iakttogs. Denna ställning
begagnade sig det folkfrisinnade
partiet av och störtade vid olika tillfällen såväl höger- som socialdemokratiska regeringar. Partiet bildade även, trots att det numerärt
var väsentligt underlägset såväl
högern-bondeförbundet som socialdemokraterna, egna regeringar, vilka satt åren 1926-1928 och 1930-
1932. Det torde icke vara någon
överdrift att säga, att det folkfrisinnade partiet mot slutet av 1920-
och början av 1930-talet dominerade den svenska politiken, trots
att det var ett utpräglat minoritetsparti. Utvecklingen på det parlamentariska området hade sålunda
lett till ett helt annat system än
vad parlamentarismen åsyftade.
Enligt denna skulle riksdagsmajoriteten såsom representant för folkviljan inneha regeringsmakten. I
stället bildade nu ett minoritetsparti ensamt regering och behöll
regeringsmakten genom att skaffa
sig majoritet vid omröstningarna
i riksdagen tillsammans med något
av de andra partierna. De tidigare
beteckningarna höger och vänster
räckte icke för att karakterisera
det nya läget och nu började beteckningen mellanparti att användas om det folkfrisinnade partiet.
Någon ideologisk innebörd hade beteckningen sålunda icke från början, utan beteckningen mellanparti
avsåg endast att beteckna ett parti,
som utnyttjade det parlamentariska
läget genom att stödja sig än på
högern och än på vänstern.
1932 vann socialdemokraterna en
betydande valframgång och den
folkfrisinnade regeringen tvingades
att avgå. Det folkfrisinnade partiet, vars ledare måst avgå i samband med Kreugerkraschen, genomgick en kris och ombildades
till folkpartiet, varvid en sammanslagning skedde med det liberala
partiet. Socialdemokraterna hade
emellertid icke majoritet i riksdagen och en fortsättning av den folkfrisinnade politiken från 1920-talet
kunde i och för sig ha varit möjlig.
Nu bröt emellertid bondeförbundet
samarbetet med högern och inledde
i stället ett samarbete med socialdemokraterna, som därmed fick en
betryggande majoritet i riksdagen.
Detta samarbete varade 1930-talet
ut. Till en början ingick bondeförbundet icke i regeringen men så
skedde efter 1936 och den parlamentariska grundsatsen om den regeringsbildande majoriteten hade
därmed åter kommit i tillämpning.
1940-talets början karakteriserades av den under kriget bildade
samlingsregeringen men när denna
upplöstes vid krigsslutet, hade socialdemokraterna majoritet i riksdagen tillsammans med kommunisterna. Fram till 1951 bildade socialdemokraterna ensamma regering.
Sistnämnda år träffade socialdemokraterna emellertid en uppgö-
relse med bondeförbundet om samarbete och till 1957 satt därefter en
blandad regering socialdemokraterna-bondeförbundet. Efter 1957 har
socialdemokraterna ensamma bildat regering och socialdemokraterna har nu liksom under 1940-talet
majoritet i riksdagen tillsammans
med kommunisterna. Därmed skulle det mellan regeringspartiet och
oppositionen finnas alla de motsättningar, som förut angivits som
partibildande, nämligen såväl de
ideologiska som klass- och intressemotsättningarna. Frågan är nu varför icke detta gemensamma motsatsförhållande leder till ett parlamentariskt samarbete inom oppositionen. För att besvara denna
fråga är det nödvändigt att undersöka, om de angivna motsatsförhållandena fortfarande består mellan socialdemokraterna och samtliga de borgerliga partierna.
Ovan har den ideologiska motsättningen mellan arbetarpartierna,
socialdemokraterna och kommunisterna, samt de borgerliga partierna
karakteriserats som socialism gentemot konservatism och liberalism.
De båda senare ideologierna representeras av högern respektive folkpartiet, varvid dock folkpartiet i
likhet med socialdemokraterna är
319
antikonservativt och därmed ett
vänsterparti. Centerpartiet, vartill
bondeförbundet ändrat sin partibeteckning, var tidigare konservativt
men har nu uttryckligen förklarat
sig stå i motsatsförhållande till hö-
gern, varför även detta parti är
antikonservativt och därmed ett
vänsterparti. Eftersom socialism i
betydelse av socialisering hittills
icke blivit aktuell, saknar emellertid den ideologiska motsättningen
socialism mot liberalism f. n. betydelse för förhållandet mellan de
tre vänsterpartierna. Motsättningen
dem emellan hänför sig endast till
graden och icke till arten av statliga ingripanden och denna motsättning kan likaväl finnas inom
det socialdemokratiska partiet.
I fråga om de båda andra typerna
av motsättningar, klass- och intressemotsättningarna, har, som
förut nämnts, varken högern eller
folkpartiet inriktat sig på någon
särskild väljargrupp och centerpartiets ledning har numera förklarat
att partiet vänder sig till samtliga
väljare. Beträffande socialdemokraterna är det uppenbart, att partiet numera strävar bort från klassoch intressemotsättningarna och likaledes vänder sig till väljarkåren
i dess helhet. Varken klass- eller
intressemotsättningarna utgör därför numera något hinder för en
samverkan mellan socialdemokraterna och något av de andra partierna i riksdagen. Centerpartiet
har som ovan nämnts samarbetat
med socialdemokraterna i rege- .•
320
ringsställning och folkpartiets ledning har förklarat, att folkpartiet
är berett till ett sådant samarbete.
slutsatsen härav måste då bli att
den enda kvarstående av de ursprungligen partibildande motsättningarna är den ideologiska motsättning som består mellan de ovan
som vänsterpartier karakteriserade
partierna, socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet, å ena,
samt högern, å andra sidan, dvs.
radikalism mot konservatism.
Även om både folkpartiet och
centerpartiet i alla avseenden är
att betrakta som vänsterpartier, vill
de emellertid själva karakterisera
sig som mellanpartier. Därmed kan
då ur parlamentarisk synpunkt icke
menas något annat än att dessa
båda partier, därest de skulle komma i regeringsställning är beredda
att stödja sin politik icke blott på
vänsterpartiet socialdemokraterna
utan även på högerpartiet. Hur skall
då ett mellanparti bedömas från
parlamentariska synpunkter? För
att finna svaret härpå, måste man
gå tillbaka till vad som i inledningen sades om statsskickets utformning. Där angavs att 1809 års
grundlagar utgick från en maktbalans avsedd att förhindra uppkomsten av en absolut maktställning för
något av de tre organ som representerade statens makt. Denna maktbalans ville man i och för sig icke
rubba genom övergången till det
parlamentariska styrelsesättet. Man
antog att det parlamentariska systemet skulle fungera automatiskt
med växling mellan de partier, som
satt vid regeringsmakten. Man förbisåg emellertid att systemet förutsatte en fast organisation i en
regeringsbildande och en oppositionsbildande partigrupp. Orsaken
till detta förbiseende var troligen
att i den engelska parlamentarismen, som varit förebilden, denna
organisation helt bygger på sedvanerätt och icke på i författning
fastslagna rättsliga bestämmelser.
När vänstern omkring 1920
sprängdes i självständigt verkande
partier som tävlade om regeringsmakten både inbördes och med hö-
gerpartierna, undanrycktes grundvalen för det parlamentariska systemet. Enligt den parlamentariska
teorien skulle i detta läge liberalerna och det folkfrisinnade partiet
ha anslutit sig till högern-bondeförbundet och gemensamt med dessa
båda partier bildat antingen regering eller ett oppositionsparti. Nå-
gon sådan anslutning var emellertid aldrig avsedd av det folkfrisinnade partiet, vilket var helt inställt
på att driva en självständig politik.
I fråga om den del av det tidigare
liberala partiet, som fortfarande
använde den liberala partibeteckningen är det möjligt, att ett samgående med högern kan ha övervägts. Något sådant samarbete kom
emellertid aldrig till stånd. I stället
kan man på grund av det liberala
partiets kraftiga numerära tillbakagång antaga, att de väljare som tidigare stött partiet gick över till hö-
gern i mycket stor utsträckning.
Genom sin utbrytning ur vänstern kunde det folkfrisinnade partiet bilda regering med utestängande av såväl den övriga vänstern
som av högern. Detta innebar givetvis en förvanskning av parlamentarismen, ty även om regeringen hade majoritet från fall till
fall, så utestängdes det parti, som
tillfälligt utnyttjades såsom stöd åt
regeringen, från regeringsmakten.
I själva verket var systemet mindre
demokratiskt än det som rått när
maktfördelningsprincipen tillämpades. Regeringen var då visserligen
helt fristående från riksdagen men
omvänt stod även riksdagen helt
fri från regeringen. Så som utvecklingen nu blivit, hade riksdagen
kommit i beroende av regeringen.
I stället för att riksdagsmajoriteten
skulle tillsätta regeringen, blev det
regeringen som tillskapade en riksdagsmajoritet, genom att från fall
till fall intaga en ståndpunkt som
kunde väntas få stöd av något av
de andra partierna. Samtidigt som
denna politik förvanskade regeringsmakten, förvanskade den även
oppositionen. Enligt det parlamentariska systemets principer skulle
det finnas en enhetligt ledd opposition. När oppositionen bestod av
både höger- och vänsterpartier
kunde det icke bli fråga om något
verkligt samarbete. Då den samlade
vänstern hade majoritet i riksdagen, var det även omöjligt för hö-
gerpartierna att med framgång övertaga regeringsmakten.
Förut har sagts att beteckningen
24- 634845 Svem”k Xid&’krift H. 7 1968
321
mellanparti från början icke betydde något annat än ett parti som
i regeringsställning var berett’ att
stödja sig på såväl höger- som
vänsterpartier, dvs. beteckningen
hänförde sig uteslutande till den
parlamentariska ställningen såsom
sådan och icke till beskaffenheten
av den förda politiken. Sedan beteckningen mellanparti under 1920-
talet börjat användas, sökte emellertid det folkfrisinnade partiet att
även ge beteckningen ett politiskt
innehåll. Bakom denna strävan låg
troligen en mer eller mindre medveten önskan att dölja den parlamentariska innebörden av det folkfrisinnade partiets politik. Det ligger i sakens natur att det folkfrisinnade partiet för att få stöd av
något av de andra partierna måste
ge det tilltänkta stödpartiet några
utfästelser i gengäld. Detta sätt att
regera och därigenom reservera regeringsmakten för det folkfrisinnade partiet väckte en betydande
misstämning hos de övriga partierna. Förfaringssättet kom att i
pressen allmänt betecknas som kohandel, vari givetvis ligger ett
ringaktande omdöme, som det för
det folkfrisinnade partiet var angeläget att komma ifrån. Även andra
synpunkter torde ha inverkat. När
det folkfrisinnade partiet ändå hade
brutit med den övriga vänstern,
blev det betydelsefullt att komma
ifrån vänsterbeteckningen för att
lättare kunna taga röster från hö-
gerpartierna. För detta ändamål
räckte det emellertid icke att en- ~. . ·~
322
bart beteckna partiet som borgerligt, ty då uppstod samma problem
gentemot högerpartierna som man
redan hade beträffande vänsterpartierna. Om det folkfrisinnade partiet var borgerligt, borde det rimligtvis kunna bilda regering eller
opposition tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Det var
av dessa skilda anledningar angeläget för det folkfrisinnade partiet
att taga upp beteckningen mellanparti och att däri söka inlägga ett
politiskt innehåll. Mellanpartiet sades intaga en förmedlande ställning mellan högern och vänstern.
Detta ståndpunktstagande var så-
lunda av rent praktisk natur och
stöddes icke på någon ideologisk
motivering.
Såsom ovan anförts kan med det
socialdemokratiska partiets nuvarande politik någon partibildande
motsättning icke sägas föreligga i
förhållande till vare sig folkpartiet
eller centerpartiet. Alla tre partierna är antikonservativa och tillhör
därför vänstern. Beteckningen mellanparti för folkpartiet och centerpartiet kan därför endast hänföra
sig till dessa partiers parlamentariska ställning. Såsom grund för
parlamentarismen och därmed så-
som grund för det rådande demokratiska systemet har angivits dels
majoritet i riksdagen för regeringen
dels växling av regeringsmakten.
Det förra kravet skulle därvid garantera folkviljans, demokratiens,
genomförande. Det andra kravet
skulle förhindra dels att regeringen
erhöll en absolut maktställning dels
att någon del av väljarkåren varaktigt ställdes utanför regeringsmaktens utövande. Genom att frångå kravet på majoritet i riksdagen
för regeringen, vänder sig mellanpartisystemet också mot maktväxlingen, ty åtminstone teoretiskt
skulle inget annat parti än ett mellanparti kunna utöva regeringsmakten. Alla andra partier skulle
kunna fällas av ett mellanparti.
Den slutliga konsekvensen av och
därför även avsikten med mellanpartisystemet blir att en del av
väljarkåren varaktigt skall ställas
utanför regeringsmaktens utövande. Mellanpartisystemet innebär ett
förkastande av det parlamentariska
systemet. Enär det rådande demokratiska systemet är grundat på
parlamentarismen, riktar sig mellanpartisystemet även mot demokratien såsom sådan. Mellanpartisystemet har i grunden samma karaktär som diktaturerna: regeringsmaktens utövande av en självvald
minoritet eller ett partienvälde.
MELLANPARTIERNA OCH
PARLAMENTARISMEN
DISKUSSIONEN om oppositionens
möjligheter att åstadkomma en förändring i det rådande politiska lä-
get torde i huvudsak ha rört sig
om praktiska frågor, dvs. möjligheten att sammanjämka de borgerliga partiernas målsättning så att
ett permanent samarbete skulle
kunna upptagas. En undersökning
av oppositionspartiernas karaktär
och principiella ställning från rent
parlamentariska utgångspunkter
torde emellertid vara lika nödvändig. Först därigenom kan den grundläggande orsaken till oppositionens splittring på olika partier förklaras. För en sådan undersökning
är det först och främst av betydelse
att klarlägga principerna för det
rådande statsskicket samt att bestämma partiernas funktion inom
ramen för detta.
Vårt nuvarande statsskick bygger på 1809 års grundlagar, av vilka
i detta sammanhang regeringsformen är av det största intresset.
Denna är utformad i överensstämmelse med den s. k. maktfördelningsprincipen, som innebär att statens makt skall vara fördelad på
l) den lagstiftande och beskattande 2) den dömande och 3) den
Av jur. kand. SVEN EKLUND
verkställande makten, representerade av respektive l) riksdagen
2) domstolarna och 3) konungen
med den av honom tillsatta regeringen. Vart och ett av dessa organ
skall ensamt vara bestämmande
inom sitt område och genom uppgifternas fördelning kan inget av
dem nå en absolut maktställning.
Gentemot detta system började
efter hand det s. k. parlamentariska
systemet att hävdas. Enligt detta
skulle ej blott lagstiftnings- och beskattnings- utan även den verkställande makten tillhöra riksdagen.
Den verkställande makten skulle
visserligen fortfarande utövas av
konungen med den av honom utnämnda regeringen, men konungen
skulle alltid vara skyldig att låta
ledaren för riksdagens makthavande parti efter eget skön välj a regeringens ledamöter och konungen
var alltid skyldig att följa de beslut, som regeringen fattade. Härigenom ansåg man sig vinna garanti
för att folkviljan, demokratien,
skulle förverkligas. Samtidigt rubbades emellertid den maktbalans,
som fanns enligt det tidigare systemet. Garantien för att det makthavande partiet icke skulle uppnå
316
en absolut maktställning skulle då
ligga däri, att det eller de övriga
partierna genom opposition kunde
påverka den allmänna opinionen.
Vid de lagstadgade allmänna valen
kunde oppositionen sedan vinna
majoritet i riksdagen och i sin tur
såsom makthavande bilda regering.
Ingen del av väljarkåren skulle så-
lunda varaktigt ställas utanför delaktighet i regeringsmaktens utövande. Partiernas funktion inom
det parlamentariska systemet skulle sålunda vara tvåfaldig. Majoritetens uppgift var att utöva den lagstiftande, beskattande och verkställande makten, minoritetens att ge
uttryck för oppositionen samt att
vara beredd att övertaga regeringsmakten.
Sedan statsskickets principer och
partiernas funktioner bestämts, är
det av intresse att klarlägga vilka
motsättningar som orsakat partibildningen i Sverige. De motsättningar man här har att räkna med,
är de ideologiska- samt klass- och
intressemotsättningarna. De ideologiska är till sin natur teoretiska
under det att klass- och intressemotsättningarna är av praktisk natur och till stor del sammanfaller.
De ideologiska motsättningarna
representerades vid parlamentarismens genomförande i stort sett av
konservatismen, liberalismen och
socialismen. I fråga om dessa ideologiers innehåll kan sägas att konservatismen främst avser det bestående samhällets kontinuerliga
utveckling, att liberalismen lägger
huvudvikten vid den individuella
friheten och att socialismen vill
omorganisera samhället genom produktionsmedlens överförande till
allmän egendom. De ideologiska
motsättningarna framträdde i partibildningen på så sätt, att konservatismen representerades av högern
och bondeförbundet, liberalismen
av liberalerna samt socialismen av
socialdemokraterna. Klass- och intressemotsättningarna var organisatoriskt företrädda genom bondeförbundet och socialdemokraterna.
I och med att dessa båda partier
fanns, blev väljarunderlaget för de
övriga partierna i viss mån begränsat, men principiellt vände sig
dessa icke till någon viss klass- eller intressegrupp.
Härmed är emellertid icke frågan
om motsättningarna mellan partierna uttömd. Innan den allmänna
rösträtten genomförts var socialdemokraterna ett minoritetsparti, som
var hänvisat till samverkan med
liberalerna. Å ena sidan samarbetade sålunda högern och bondeförbundet såsom representanter för
den konservativa ideologien, å den
andra liberalerna och socialdemokraterna såsom representanter för
de icke konservativa ideologierna
liberalism och socialism. Denna
motsättning tog sig uttryck i begreppen höger- och vänsterpartier,
varvid vänsterpartierna gemensamt
karakteriserades av radikalism i
motsats till högerpartiernas konservatism.
I och med den allmänna rösträttens genomförande var det liberala programmet till stor del förverkligat. Samtidigt medförde rösträttens utvidgning en så stark frammarsch för socialdemokraterna att
dessa icke längre behövde taga hänsyn till det liberala partiet vid utformandet av sin politik. Detta
ledde till en sprängning av vänstern
i två öppet rivaliserande partier,
vilket snart följdes av ytterligare
en sprängning av det liberala partiet i liberalerna och det folkfrisinnade partiet. Sprängningarna inom
vänstergruppen ledde emellertid
icke till att något av vänsterpartierna anslöt sig till högerblockeL
Även om vänsterpartierna sinsemellan företrädde olika ideologier,
den liberala respektive den socialistiska, sammanhölls de i viss mån
av en gemensam radikal, antikonservativ ideologi.
Ungefär samtidigt med den allmänna rösträttens genomförande
blev det kommunistiska partiet representerat i riksdagen. Ideologiskt
skiljer sig kommunismen från socialismen genom att den kräver ett
avskaffande även av den personliga
äganderätten samt det kommunistiska programmets genomförande
genom en arbetarnas diktatur.
Kommunismen förkastar sålunda
principiellt den demokratiska styrelseformen. Även om socialdemokraterna och kommunisterna var
helt skilda partier, betraktades och
betraktade de sig själva som ett socialistiskt arbetarblock gentemot de
övriga partierna, vilka bekände sig
317
till den kapitalistiska eller borgerliga samhällsordningen. Praktiskt
tog sig denna solidaritet uttryck genom att de båda arbetarpartierna
vid valen samarbetade i s. k. kartell.
I motsättningen mellan arbetarpartierna, å ena, samt övriga partier, å andra sidan, fanns alla de
motsättningar, som ovan angivits
såsom partibildande. Ideologiskt
stod sålunda socialism gentemot
konservatism och liberalism. l övriga avseenden stod arbetare mot
andra samhällsgrupper såväl på
grund av klass- som intressemotsättningar. Som ett sammanfattande namn på de partier, som stod i
motsättning till de socialistiska arbetarpartierna, kom beteckningen
borgerliga partier att användas. Nå-
gon enhetlig ideologi representerade
de borgerliga partierna sålunda
icke. Tvärtom omfattade de såväl
konservativa som liberala och radikala ideer. Ur klass- och intressesynpunkt kan man däremot säga
att de borgerliga partierna intog en
gemensam ståndpunkt, då de samtliga vände sig mot en arbetarnas
ensamdominans över samhället.
För att bedöma partiernas nuvarande parlamentariska ställning
torde en överblick över den parlamentariska utvecklingen fr. o. m.
1920-talet vara nödvändig. Vid ingängen av 1920-talet hade inget
parti ensamt majoritet i riksdagen.
Tillsammans hade emellertid vänsterpartierna: liberaler, folkfrisinnade, socialdemokrater och kommunister, majoritet över högerpar- .»
318
tierna: högern och bondeförbundet.
Genom mandatfördelningen var lä-
get sådant att det folkfrisinnade
partiet hade möjlighet att dominera
omröstningarna i riksdagen, då det
kunde spela tungan på vågen mellan högern-bondeförbundet, å ena,
samt socialdemokraterna och kommunisterna, å andra sidan. Det liberala partiet hade en så obetydlig
representation, att det icke kunde
inverka på omröstningar där partigränser iakttogs. Denna ställning
begagnade sig det folkfrisinnade
partiet av och störtade vid olika tillfällen såväl höger- som socialdemokratiska regeringar. Partiet bildade även, trots att det numerärt
var väsentligt underlägset såväl
högern-bondeförbundet som socialdemokraterna, egna regeringar, vilka satt åren 1926-1928 och 1930-
1932. Det torde icke vara någon
överdrift att säga, att det folkfrisinnade partiet mot slutet av 1920-
och början av 1930-talet dominerade den svenska politiken, trots
att det var ett utpräglat minoritetsparti. Utvecklingen på det parlamentariska området hade sålunda
lett till ett helt annat system än
vad parlamentarismen åsyftade.
Enligt denna skulle riksdagsmajoriteten såsom representant för folkviljan inneha regeringsmakten. I
stället bildade nu ett minoritetsparti ensamt regering och behöll
regeringsmakten genom att skaffa
sig majoritet vid omröstningarna
i riksdagen tillsammans med något
av de andra partierna. De tidigare
beteckningarna höger och vänster
räckte icke för att karakterisera
det nya läget och nu började beteckningen mellanparti att användas om det folkfrisinnade partiet.
Någon ideologisk innebörd hade beteckningen sålunda icke från början, utan beteckningen mellanparti
avsåg endast att beteckna ett parti,
som utnyttjade det parlamentariska
läget genom att stödja sig än på
högern och än på vänstern.
1932 vann socialdemokraterna en
betydande valframgång och den
folkfrisinnade regeringen tvingades
att avgå. Det folkfrisinnade partiet, vars ledare måst avgå i samband med Kreugerkraschen, genomgick en kris och ombildades
till folkpartiet, varvid en sammanslagning skedde med det liberala
partiet. Socialdemokraterna hade
emellertid icke majoritet i riksdagen och en fortsättning av den folkfrisinnade politiken från 1920-talet
kunde i och för sig ha varit möjlig.
Nu bröt emellertid bondeförbundet
samarbetet med högern och inledde
i stället ett samarbete med socialdemokraterna, som därmed fick en
betryggande majoritet i riksdagen.
Detta samarbete varade 1930-talet
ut. Till en början ingick bondeförbundet icke i regeringen men så
skedde efter 1936 och den parlamentariska grundsatsen om den regeringsbildande majoriteten hade
därmed åter kommit i tillämpning.
1940-talets början karakteriserades av den under kriget bildade
samlingsregeringen men när denna
upplöstes vid krigsslutet, hade socialdemokraterna majoritet i riksdagen tillsammans med kommunisterna. Fram till 1951 bildade socialdemokraterna ensamma regering.
Sistnämnda år träffade socialdemokraterna emellertid en uppgö-
relse med bondeförbundet om samarbete och till 1957 satt därefter en
blandad regering socialdemokraterna-bondeförbundet. Efter 1957 har
socialdemokraterna ensamma bildat regering och socialdemokraterna har nu liksom under 1940-talet
majoritet i riksdagen tillsammans
med kommunisterna. Därmed skulle det mellan regeringspartiet och
oppositionen finnas alla de motsättningar, som förut angivits som
partibildande, nämligen såväl de
ideologiska som klass- och intressemotsättningarna. Frågan är nu varför icke detta gemensamma motsatsförhållande leder till ett parlamentariskt samarbete inom oppositionen. För att besvara denna
fråga är det nödvändigt att undersöka, om de angivna motsatsförhållandena fortfarande består mellan socialdemokraterna och samtliga de borgerliga partierna.
Ovan har den ideologiska motsättningen mellan arbetarpartierna,
socialdemokraterna och kommunisterna, samt de borgerliga partierna
karakteriserats som socialism gentemot konservatism och liberalism.
De båda senare ideologierna representeras av högern respektive folkpartiet, varvid dock folkpartiet i
likhet med socialdemokraterna är
319
antikonservativt och därmed ett
vänsterparti. Centerpartiet, vartill
bondeförbundet ändrat sin partibeteckning, var tidigare konservativt
men har nu uttryckligen förklarat
sig stå i motsatsförhållande till hö-
gern, varför även detta parti är
antikonservativt och därmed ett
vänsterparti. Eftersom socialism i
betydelse av socialisering hittills
icke blivit aktuell, saknar emellertid den ideologiska motsättningen
socialism mot liberalism f. n. betydelse för förhållandet mellan de
tre vänsterpartierna. Motsättningen
dem emellan hänför sig endast till
graden och icke till arten av statliga ingripanden och denna motsättning kan likaväl finnas inom
det socialdemokratiska partiet.
I fråga om de båda andra typerna
av motsättningar, klass- och intressemotsättningarna, har, som
förut nämnts, varken högern eller
folkpartiet inriktat sig på någon
särskild väljargrupp och centerpartiets ledning har numera förklarat
att partiet vänder sig till samtliga
väljare. Beträffande socialdemokraterna är det uppenbart, att partiet numera strävar bort från klassoch intressemotsättningarna och likaledes vänder sig till väljarkåren
i dess helhet. Varken klass- eller
intressemotsättningarna utgör därför numera något hinder för en
samverkan mellan socialdemokraterna och något av de andra partierna i riksdagen. Centerpartiet
har som ovan nämnts samarbetat
med socialdemokraterna i rege- .•
320
ringsställning och folkpartiets ledning har förklarat, att folkpartiet
är berett till ett sådant samarbete.
slutsatsen härav måste då bli att
den enda kvarstående av de ursprungligen partibildande motsättningarna är den ideologiska motsättning som består mellan de ovan
som vänsterpartier karakteriserade
partierna, socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet, å ena,
samt högern, å andra sidan, dvs.
radikalism mot konservatism.
Även om både folkpartiet och
centerpartiet i alla avseenden är
att betrakta som vänsterpartier, vill
de emellertid själva karakterisera
sig som mellanpartier. Därmed kan
då ur parlamentarisk synpunkt icke
menas något annat än att dessa
båda partier, därest de skulle komma i regeringsställning är beredda
att stödja sin politik icke blott på
vänsterpartiet socialdemokraterna
utan även på högerpartiet. Hur skall
då ett mellanparti bedömas från
parlamentariska synpunkter? För
att finna svaret härpå, måste man
gå tillbaka till vad som i inledningen sades om statsskickets utformning. Där angavs att 1809 års
grundlagar utgick från en maktbalans avsedd att förhindra uppkomsten av en absolut maktställning för
något av de tre organ som representerade statens makt. Denna maktbalans ville man i och för sig icke
rubba genom övergången till det
parlamentariska styrelsesättet. Man
antog att det parlamentariska systemet skulle fungera automatiskt
med växling mellan de partier, som
satt vid regeringsmakten. Man förbisåg emellertid att systemet förutsatte en fast organisation i en
regeringsbildande och en oppositionsbildande partigrupp. Orsaken
till detta förbiseende var troligen
att i den engelska parlamentarismen, som varit förebilden, denna
organisation helt bygger på sedvanerätt och icke på i författning
fastslagna rättsliga bestämmelser.
När vänstern omkring 1920
sprängdes i självständigt verkande
partier som tävlade om regeringsmakten både inbördes och med hö-
gerpartierna, undanrycktes grundvalen för det parlamentariska systemet. Enligt den parlamentariska
teorien skulle i detta läge liberalerna och det folkfrisinnade partiet
ha anslutit sig till högern-bondeförbundet och gemensamt med dessa
båda partier bildat antingen regering eller ett oppositionsparti. Nå-
gon sådan anslutning var emellertid aldrig avsedd av det folkfrisinnade partiet, vilket var helt inställt
på att driva en självständig politik.
I fråga om den del av det tidigare
liberala partiet, som fortfarande
använde den liberala partibeteckningen är det möjligt, att ett samgående med högern kan ha övervägts. Något sådant samarbete kom
emellertid aldrig till stånd. I stället
kan man på grund av det liberala
partiets kraftiga numerära tillbakagång antaga, att de väljare som tidigare stött partiet gick över till hö-
gern i mycket stor utsträckning.
Genom sin utbrytning ur vänstern kunde det folkfrisinnade partiet bilda regering med utestängande av såväl den övriga vänstern
som av högern. Detta innebar givetvis en förvanskning av parlamentarismen, ty även om regeringen hade majoritet från fall till
fall, så utestängdes det parti, som
tillfälligt utnyttjades såsom stöd åt
regeringen, från regeringsmakten.
I själva verket var systemet mindre
demokratiskt än det som rått när
maktfördelningsprincipen tillämpades. Regeringen var då visserligen
helt fristående från riksdagen men
omvänt stod även riksdagen helt
fri från regeringen. Så som utvecklingen nu blivit, hade riksdagen
kommit i beroende av regeringen.
I stället för att riksdagsmajoriteten
skulle tillsätta regeringen, blev det
regeringen som tillskapade en riksdagsmajoritet, genom att från fall
till fall intaga en ståndpunkt som
kunde väntas få stöd av något av
de andra partierna. Samtidigt som
denna politik förvanskade regeringsmakten, förvanskade den även
oppositionen. Enligt det parlamentariska systemets principer skulle
det finnas en enhetligt ledd opposition. När oppositionen bestod av
både höger- och vänsterpartier
kunde det icke bli fråga om något
verkligt samarbete. Då den samlade
vänstern hade majoritet i riksdagen, var det även omöjligt för hö-
gerpartierna att med framgång övertaga regeringsmakten.
Förut har sagts att beteckningen
24- 634845 Svem”k Xid&’krift H. 7 1968
321
mellanparti från början icke betydde något annat än ett parti som
i regeringsställning var berett’ att
stödja sig på såväl höger- som
vänsterpartier, dvs. beteckningen
hänförde sig uteslutande till den
parlamentariska ställningen såsom
sådan och icke till beskaffenheten
av den förda politiken. Sedan beteckningen mellanparti under 1920-
talet börjat användas, sökte emellertid det folkfrisinnade partiet att
även ge beteckningen ett politiskt
innehåll. Bakom denna strävan låg
troligen en mer eller mindre medveten önskan att dölja den parlamentariska innebörden av det folkfrisinnade partiets politik. Det ligger i sakens natur att det folkfrisinnade partiet för att få stöd av
något av de andra partierna måste
ge det tilltänkta stödpartiet några
utfästelser i gengäld. Detta sätt att
regera och därigenom reservera regeringsmakten för det folkfrisinnade partiet väckte en betydande
misstämning hos de övriga partierna. Förfaringssättet kom att i
pressen allmänt betecknas som kohandel, vari givetvis ligger ett
ringaktande omdöme, som det för
det folkfrisinnade partiet var angeläget att komma ifrån. Även andra
synpunkter torde ha inverkat. När
det folkfrisinnade partiet ändå hade
brutit med den övriga vänstern,
blev det betydelsefullt att komma
ifrån vänsterbeteckningen för att
lättare kunna taga röster från hö-
gerpartierna. För detta ändamål
räckte det emellertid icke att en- ~. . ·~
322
bart beteckna partiet som borgerligt, ty då uppstod samma problem
gentemot högerpartierna som man
redan hade beträffande vänsterpartierna. Om det folkfrisinnade partiet var borgerligt, borde det rimligtvis kunna bilda regering eller
opposition tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Det var
av dessa skilda anledningar angeläget för det folkfrisinnade partiet
att taga upp beteckningen mellanparti och att däri söka inlägga ett
politiskt innehåll. Mellanpartiet sades intaga en förmedlande ställning mellan högern och vänstern.
Detta ståndpunktstagande var så-
lunda av rent praktisk natur och
stöddes icke på någon ideologisk
motivering.
Såsom ovan anförts kan med det
socialdemokratiska partiets nuvarande politik någon partibildande
motsättning icke sägas föreligga i
förhållande till vare sig folkpartiet
eller centerpartiet. Alla tre partierna är antikonservativa och tillhör
därför vänstern. Beteckningen mellanparti för folkpartiet och centerpartiet kan därför endast hänföra
sig till dessa partiers parlamentariska ställning. Såsom grund för
parlamentarismen och därmed så-
som grund för det rådande demokratiska systemet har angivits dels
majoritet i riksdagen för regeringen
dels växling av regeringsmakten.
Det förra kravet skulle därvid garantera folkviljans, demokratiens,
genomförande. Det andra kravet
skulle förhindra dels att regeringen
erhöll en absolut maktställning dels
att någon del av väljarkåren varaktigt ställdes utanför regeringsmaktens utövande. Genom att frångå kravet på majoritet i riksdagen
för regeringen, vänder sig mellanpartisystemet också mot maktväxlingen, ty åtminstone teoretiskt
skulle inget annat parti än ett mellanparti kunna utöva regeringsmakten. Alla andra partier skulle
kunna fällas av ett mellanparti.
Den slutliga konsekvensen av och
därför även avsikten med mellanpartisystemet blir att en del av
väljarkåren varaktigt skall ställas
utanför regeringsmaktens utövande. Mellanpartisystemet innebär ett
förkastande av det parlamentariska
systemet. Enär det rådande demokratiska systemet är grundat på
parlamentarismen, riktar sig mellanpartisystemet även mot demokratien såsom sådan. Mellanpartisystemet har i grunden samma karaktär som diktaturerna: regeringsmaktens utövande av en självvald
minoritet eller ett partienvälde.