Print Friendly

Mellan två Genevemöten

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MELLAN TVÅ GENEVEMÖTEN
MERA än två månader ha nu förflutit sedan mötet i Geneve den
18-25 juli, vilket för en tillbakaskådande blick obestridligen varit
den gångna sommarens märkligaste storpolitiska tilldragelse. Denna
distans i tiden torde möjliggöra ett försök att bedöma konferensens
innebörd och resultat mera objektivt än de synnerligen subjektiva
intryck som sensationslystna reporters dagligen förmedlade under
dess förlopp. Man kan då ej undgå att konstatera hurusom den
nya mentaliteten mellan »de fyra största» var den enda verkliga
behållningen, medan de praktiska följderna ännu ligga i vida fältet
och närmast komma att prövas i fortsättningen vid vederbörande
utrikesministrars planerade kontakt i Geneve den 27 oktober. Redan
nu har dock uttrycket »the true Geneva spirib hunnit bli samma
kvasimagiska internationella besvärjelseformel som under NF:s högkonjunktur under 1920-talet.
I Geneve i juli avvisade eljest den lika manstarka som representativa sovjetryska delegationen varje behandling i sak av den fråga
om Tysklands återförening som Västmakterna främst önskade diskutera. Ryssarna sade bestämt ifrån, vad man på förhand visste, att
för dem konstruktionen av ett »europeiskt säkerhetssystem» vore
den angelägnaste upgiften och att först inom dess ram åtgärder att
häva Tysklands nuvarande delning borde bringas på tal. Samma
negativa besked fick också förbundskansler Adenauer under sitt
besök i Moskva den 9-14 september.
Det förefaller så mycket mindre troligt att utrikesministrarna i
slutet av oktober skulle kunna få detta för Europa vitala spörsmål
närmare sin lösning, som ryssarna icke varit benägna att yppa några
detaljer om sina planer på bemälda säkerhetssystem. Men det är
uppenbart att de vidhålla det projekt härvidlag, som Molotov framlade på Berlinkonferensen vintern 1954, enligt vilket USA icke skulle
inbjudas som medlem. Senare under konferensen medgav han i nå-
der att USA och Canada kunde få vara med på ett hörn, dock med
Kommunist-Kina representerat i ett gemensamt förbundsorgan! Men
Molotov ändrade icke det önskemål, som var Mefistopudelns kärna,
att USA:s styrkor skulle evakueras från Europa och dess baser på
427
” \..1 .;;”
MeUan tvd Genevemöten
alla främmande territorier utrymmas. Härtill genmälde Eden sarkastiskt i Berlin, »att herr Molotov tydligen ämnar skapa sitt säkerhetssystem på ruinerna av vårt egeb.
På denna avgörande punkt ha ryssarna ej ändrat mening, lika
litet som Molotov i Geneve bemödade sig att delta i konkurrensen
av älskvärda fraser mellan öst och väst. Det solskenshumör, som
han företedde vid FN:s tioårsjubileum i våras i San Fransisco, hade
han lagt av i Geneve, i likhet med den bredbrättade cowboyhatt, varmed han till naiva amerikaners förtjusning ståtade under sin järnvägsresa från New York till Stilla Havskusten. Vid FN:s generalförsamling, som började den 20 september, vår han dock vid bättre
lynne – måhända därför att han nu icke behövde tävla med sådana
bjässar i »keep smiling» på denna nya internationella vädjobana
som Krustjev och Bulganin.
Det kan förty anses fastslaget, att ryssarna som primärt villkor
för ett återförenat Tyskland fordra ett förverkligande av sagda
säkerhetssystem- rättare: osäkerhetstillstånd för hela Västerlandet- varav som korollarium skulle följa en annullering av Parisfördragen och Västtysklands upprustning, vilket ju alltsedan hösten
1950 efter Koreakrigets utbrott, då dessa ideer togo gestalt, ihärdigt
med ömsevis lock och pock motarbetades av Kreml. Jämväl beträffande fria val som parlamentarisk bas för en blivande samtysk
regering undveko ryssarna rent språk i Geneve i juli. Desto mera
oförbehållsamt blev beskedet från Grotewohl i Pankow invid Berlin,
formaliter statsminister i »Tyska demokratiska Republiken» men
realiter Kremls »Gauleiter» i tyska östzonen, där Bulganin och
Krustjev gjorde en veckas mellanlandning på hemfärden från Geneve. Liksom sina olycksbröder i Warszawa, Prag, Budapest och
andra satellitstater har Pankowregimen ibland med fog känt marken
darra under sina fötter genom de plötsliga omkastningar i Kremls
politik, vilka i våras överraskade genom underskrivandet av östterrikiska statsfördraget och försoningen med Tito, varvid ingen
som helst hänsyn togs till de röda skyddslingarnas intressen. Med
ovannämnda visit kände sig Grotewohl så uppmuntrad, att han
offentligt, och efter honom den sedan en tid osynlige Walter
Ulbricht, ljudligt förkunnade, att priset för Tysklands återförening
dessutom vore »monopolkapitalismens, godsägareväldets, militarismens nedbrytande i Västtyskland», dvs. en systematisk bolsjevisering av samma för frihet och medborgarrätt förödande art, som
sedan tio år försiggått i östzonen, vilket a priori icke tillstädjer fria
val. Man må undra vad Ollenhauer och hans västtyska socialdemo- 428
Mellan tuå Geneuernöten
kratiska opposition menar om denna förutsättning för återföreningen. Åstunda de att exemplifiera ordstävet: Nur die allerdiimmsten Kälber wählen ihre Metzger selber?
I Tysklandsfrågan ha sålunda samtliga parter tillsvidare kört så
grundligt fast som gärna är möjligt. Några framsteg i andra ärenden
gjordes icke heller i Geneve. Nedrustningen skulle fortsättningsvis
avhandlas i F. N.-kommissionen, som sammanträdde den 29 augusti,
dit även Eisenhowers, i förstone så utbasunerade förslag om reciprok flygkontroll av hittills hemliga atomanläggningar m. m. i tysthet hänvisats. För att icke såra de ömtåliga ryska delegaterna och
från början fördärva stämningen berörde Eisenhower blott i förbigående de fjättrade östfolkens betryck och de kommunistiska filialpartiernas målmedvetna underminering av de västliga demokratierna. Man erinrar sig därvid det civilkurage, som ådagalades av den
franske socialistiske stadsfullmäktige i Tonlon vid tsar Alexander III:s flottbesök 1893 under fransk-ryska alliansens smekmånader, vilken trängde sig fram i kejsarens närhet och högljutt hojtade:
»Vive la Pologne, Sire …»
Att Kremloligarkerna sluppo så lindrigt undan i Geneve medförde
svår besvikelse hos deras offer i österled. Men det utomordentligt
gynnsamma eftermäle, som prominenta västerländska delegerade
bestodo Genevekonferensen, väckte även mycket olust västerut.
Eisenhower sade sig vid hemkomsten »vara övertygad om ryssarnas
uppriktighet», vartill ofinkänsliga presskommentarer anmärkte, att
Eisenhower efter sin avgång från överkommandot i Europa hösten
1945 betygade sin fasta förvissning, att Sovjetunionen skulle bli en
pålitlig partner vid USA: s sida i det nystartade F. N! Vid debarkeringen av flygmaskinen från Geneve gav MacMillan likaledes sina
översvallande känslor luft i det jovialiska jubelropet: »There ain’t
gonna be any war», vilket pinsamt påminde alla skeptiker om
Neville Chamberlains herostratiska utsago av liknande beskaffenhet
i sept. 1938 efter konfrontationen med Hitler i Godesberg, som var
förspelet till Miinchenkonferensen. Emellertid har kritiken förmått
Eisenhower att i ett tal i Philadelphia den 24 augusti korrigera sin
optimism och varna de fria folken för att insöva sig i behaglig
säkerhet i önsketro att det värsta nu vore överståndet.
Ändå inträffade något nytt i Geneve med hänsyn till det frostiga
klimat, som präglat föregående konferenser. De västliga statsmännen voro som vanligt väluppfostrade och lika innerligt fredsvänliga
som sina fredsälskande folk. Ryssarna hade däremot ändrat beteende
och uppförde sig konventionellt klanderfritt. Vadan denna justering
429
MeUan två Genevemöten
av den tidigare ryska conduiten? Det är en springande punkt i
dagens världspolitik. Ha de kommit till insikt om att i vätebombens
tidevarv kanonerna icke längre äro politikens ultima ratio och förty
i det kalla kriget pröva en ny psykologisk taktik? Har försörjningsläget i Sovjetunionen med lydländer så försämrats, att en utrikespolitisk avspänning är påkallad? Väcka de 600 miljonerna kinesers
oerhörda livskraft och omättliga expansionsbegär visioner av en
framtida, nu militariserad gul fara för Ryssland i Asien, vilket
nödvändiggör en fredlig coexistens med Västerlandet? Eller föreligger en kombination av dessa och andra, ännu okända orsaker?
Härom kunna vi endast spekulera. Det ligger däremot i öppen dag,
att alla försoningsgester, senast återlämnandet av Porkala till Finland, äro led i en enhetlig plan, som målmedvetet dirigeras från
kommandotornet i Kreml.
Det var måhända i sin ordning, att utrikesminister Unden som
medverkade vid den obligata högmässan vid FN:s generalförsamlings första plena berörde Porkala som en även för Sverige
glädjande tilldragelse. Att kalla gesten »generös» var dock att ta
till i överkant och indirekt bistå Kreml i dess propaganda att internationellt åberopa Porkala – vilket ryssarna aldrig behövt för
att ändå efter krigets slut 1944 med fjärrverkan militärt dominera
Finland – som ett exempel för USA att efterfölja, då det gäller
evakuering av flygfält på främmande territorier. Västerut blev dock
bluffen genast genomskådad; dessbättre kom det klaraste beskedet
från Frankrike, som ryssarna i åratal särskilt bemödat sig att i
tyskminnenas tecken göra till Atlantpaktens mest motspänstige
medlem. Faure och Pinay ha sålunda förklarat, att det österifrån
förkättrade amerikanska bassystemet icke vore ett brutalt segerdiktat som Porkala utan ett frivilligt åtagande av berörda stater
som ett oundgängligt led i deras försvarsallians.
I övrigt ha på sistone de storpolitiska händelserna varit Sovjetunionen väl till lags. Med den popularitet, som Eisenhower numera
åtnjuter inom och över partierna i USA, var hans plötsliga hjärtattack den 24 september ödesdiger. Även om hans konvalescens
skulle förlöpa gynnsamt, befaras allmänt, att han under återstoden
av sin ämbetsperiod måste strängt hushålla med sina krafter, och
det anses sannolikt, att han avböjer förnyad kandidatur för november 1956. I båda fallen kommer det att medföra ett interregnum
av samma art som under ett valår med oviss utgång, vilket brukar
förlama Washingtons utrikespolitiska energi – till Västerlandets
skada och österns förmån. Liknande konsekvenser får Sovjetbloc- 430
Mellan två Genevemöten
kets uppdykande som vapenleverantör till Egypten och andra arabligans länder, vilket innebär, att Sovjetunionen lagt grunden för
ett brohuvud bakom Atlantpaktens nuvarande supremati i Medelhavet. Med ännu större bekymmer måste man i Väster bedöma
Frankrikes växande trångmål i det rebelliska Nordafrika och risken
för en sådan utgång av folkomröstningen i Saar den 23 oktober,
vilken kan äventyra den smula samförstånd, som begynt spira mellan Frankrike och Västtyskland.
För utrikesministermötet i Geneve den 27 oktober ha emellertid
Västmakterna, med obetingat stöd av Frankrike och i samarbete
med den nye västtyske utrikesministern Heinrich v. Brentano, enats
om en fast front med Tysklands återförening i frihet som den blivande dagordningens första punkt, som kommer att sätta den av
Bulganin och Krustjev så omskrutna nya Geneveandan på ett lika
allvarligt som avgörande prov.
431
a

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner