Print Friendly

Medvedevs väg leder bort

Av Mats Johansson | 26 februari 2010

Stig Fredrikson
Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort
Carlssons 2010

Stig Fredrikson, Sveriges Televisions mångårige utrikeskommentator och som Moskva-korrespondent i början av 70-talet Alexander Solsjenitsyns kurir till väst, applåderade enligt egen utsago 90-talets ryska demokratiutveckling och var under 2000-talet optimistisk angående framtiden under Putin.

Det har han dessbättre slutat med. Verkligheten talar ett annat språk än den propaganda som en del i väst fortfarande vill tro på, vare sig det sker i egenintresse – som hos företagsledare som Nord Streams Lars O Grönstedt eller Rusforests Sven Hirdman – eller för att rättfärdiga sin gamla tro, som hos vänsternostalgiker som vill se motmakter till USA på världsarenan.

Fredrikson kan knappast skällas för rysskräck, en vanlig beskyllning mot kritiker av den ryska diktaturen från dem som inte vill diskutera i sak utan stämpla med etiketter. Desto värdefullare att han uttrycker föga tilltro till Medvedevs förmåga att reformera, eftersom dennes ideologi inte skiljer sig mycket från Putins. Dessutom försvarar Medvedev valfusket och för Fredrikson är det uppenbart att hans administration inte besitter de med oss gemensamma värderingar som krävs för till exempel medlemskap i WTO:

”I den uppifrån sanktionerade ideologin ingår fientlighet mot invånare i det egna landet som inte är ryssar, och mot västvärlden.”

Ja, hade Medvedev menat allvar kunde han som Fredrikson föreslår ha börjat med några egna beslut som presidentmakten ger möjlighet till: frige den politiskt fängslade företagsledaren Chodorkovskij, avskaffa tv-censuren. Istället agerar han i Putins anda, en man som enligt ett vittne i boken är en ”hundraprocentig cyniker”, alla kan köpas. Den inställningen till korruption genomsyrar nu hela samhället i enlighet med den ”maktvertikal” som Putin infört och som samlar all makt uppifrån och ned till Kreml.

Istället för vackert tal om reformer påtalar Fredrikson den fortsatta förekomsten av extrema företeelser som ungdomsorganisationen Nasji, ”Putinjugend”, som utsätts för och utövar samma hjärntvätt som bedrevs förr i de kommunistiska kadrerna, men nu med andra förtecken: ett ”vi-mot-dom”, det vill säga resten av världen, som får stöd av nationalsocialistiska våldsgrupper.

Till samma härad hör det faktum att historierevisionismen i skolorna oroar; det är svårt att sia, särskilt om historien, som det ryska skämtet lyder.

När det gäller inskränkningarna av den politiska friheten ser Fredrikson slutet på det civila samhället, särskilt MR-organisationerna. Han återger MR-aktivisternas åsikt att dissidenterna levde säkrare under Sovjettiden än i dagens Putinland; då lämnades de ifred eller skickades till Gulag, nu mördas de. Vilket inte gäller fullt ut för Fredriksons gode vän Solsjenitsyn, som man 1971 försökte mörda med ricin.

Även historikern Jurij Afanasievs tes om en döende civilisation återges:

”Folk uppför sig mot varandra sämre än djur. Inom familjerna uppträder man aggressivt. Folk ser inga framtidsperspektiv.”

Mot denna dystopi ställer Fredrikson bilden av att vanligt folk trots allt har det materiellt bättre och undrar: Varför vågar ledarna inte lita på folket? Nu när de till och med fått iPhones.

Bilden tecknas av det nya Ryssland som ett extremt klassamhälle; på toppen finns bara 49 dollarmiljardärer kvar och några tusen miljonärer. Där under en medelklass med ungefär en fjärdedel av befolkningen. Resten hålls i utanförskap, varav en fjärdedel under fattigdomsgränsen. Den improduktiva bytesekonomin består. Infrastruktur, investeringar, innovationer och institutioner är eftersatta.

Framtiden ser inte roligare ut. Supandet speglas i fakta som är ”fullständigt överväldigande och förfärliga”; det handlar om förlustsiffror som vid ett krig, ryssen lever i genomsnitt i 60 år mot EU-snittet 77 år. De kanske har roligare under tiden i rusets tecken, men folkmängden minskar oavbrutet, med tio miljoner bara sedan 90-talet. Det ryska problemet ter sig alltså på lång sikt övergående, i takt med naturlig avgång.

Men till dess leder som titeln anger den ryska vägen bort från folkstyre, kanske därför att man aldrig har varit där; under Putin byttes friheten mot korv, som det heter i den kvarvarande liberala oppositionen.

I Moskva borstas gatorna fortfarande rena av städare med sopkvastar av björkris. Allt är annorlunda, men ändå så bekant i tsar Vladimirs land, till vilket Stig Fredrikson är en god ciceron, i sin återhållna men klara stil. Några längre ekonomiska eller säkerhetspolitiska analyser tynger inte framställningen.

Mats Johansson är riksdagsledamot (M) och styrelseordförande i Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner