Print Friendly

Medelklassmonarkins vara eller icke vara

Av Jonas Rosengren | 18 juni 2010

PJ Anders Linder och Per Svensson
Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.
Albert Bonniers Förlag 2010

I den gemensamma debattboken av PJ Anders Linder, politisk chefredaktör Svenska Dagbladet, och Per Svensson, senior columnist på Sydsvenskan, ”Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu” står PJ Anders Linder som monarkins försvarare och Per Svensson som antagonisten mot den i hans mening ”lek- och låtsas-monarki” vi har i Sverige.

Den åsikt båda delar är att det svenska kungahuset mer och mer strävar efter att bli folkligt, eller som Per Svensson uttrycker det, likna den svenska medelklassen med problem, utmaningar och värderingar som denna kan identifiera sig med. Detta lyckas de bra med. Se bara medias beskrivning av herr Daniel Westling, hans uppväxt och kärlek till kronprinsessan.

Därefter går meningarna isär. Boken består av två tydliga delar där författarna fritt skriver för respektive emot monarki. Men delarna är i sig också fristående ur perspektivet att de för läsaren verkar ha två olika strukturer. Argument från det ena hållet bemöts bara om författarna genom en tillfällighet råkar skriva om samma område, övriga argument behandlas inte av båda. Boken skulle ha mått bra av ett större mått av debatt mellan författarna, där argument följs av motargument på ett tydligare sätt. Då hade läsaren enklare fått en bild av den debatt som finns.

De två delarna skiljer sig även åt i graden av engagemang. Per Svensson framstår som en mer hårdför republikan än vad PJ Anders Linder framstår som hänförd monarkist. Där Per Svensson syrligt hävdar att kungahusens medlemmar är ”..proffs på att födas, gifta sig, gå på fest och bli begravda” samt att ”låt kungen bli det han alltid varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen”. Där anslår Linder en betydligt mer pragmatisk och nyanserad ton. Han ägnar ett helt kapitel åt att förklara varför han varken är rojalist eller monarkist och förklarar att hans sympatier för kungahuset snarare har med tid och rum att göra. Det han säger är att han tycker att den monarki vi har i Sverige idag passar just här, just nu och att han inte vill överföra vårt statskick till andra länder.

Argumentationsuppbyggnaden ser relativt lika ut hos de två författarna. De ger båda en intressant och allmänbildande framställning av det svenska samhällets utveckling under främst det gångna seklet. Man får följa den konstitutionella monarkins utveckling under 1900-talet fram till Torekovkompromissen 1971 som ledde fram till 1974 års regeringsreform där monarken i princip berövades på all politisk makt förutom ordförandeskapet i utrikesnämnden. Därefter slutligen förändringarna i successionsordningen som gör det möjligt för kronprinsessan Victoria att bli drottning.

Den mest minnesvärda delen av PJ Anders Linders avsnitt är beskrivningen av det moderna Sveriges framväxt under 50-60 och 70-talen. Han beskriver målande många av de förändringar som har skett och fokuserar på att strävan efter det moderna kan leda till att oersättliga kulturskatter försvinner. Det starkaste exemplet är rivningarna av äldre stadskärnor i många svenska städer för att ge plats åt Domus- och Åhlénsvaruhus. Fult eller vackert är naturligtvis en subjektiv åsikt, men att de förändringar som gjordes är negativa är ändå någonting som de flesta, förutom kanske några hårdnackade personer på arkitekthögskolan, kan hålla med om. PJ Anders Linder leder ur detta att om vi avskaffar kungahuset i modernismens namn idag gör vi kommande generationer en otjänst, en kulturskatt och en för samhället historiskt sammanhållande länk försvinner utan att kunna återskapas.

Per Svensson vågar sig in på betydligt mer kontroversiella frågor. Kapitlet ”Det tysta kungahuset” skulle lika gärna kunnat heta ”Det tyska kungahuset”, då han återger uppgifterna om nuvarande kungens föräldrar och deras relation till Tyskland före kriget. Uppenbart verkar vara att kungens morfar var en stark anhängare av Hitlertyskland, vilket han efter kriget också blev bestraffad för, och att drottningens far var medlem av nazistpartiet och tillverkade material till den tyska krigsindustrin. Per Svenssons upprördhet över att dessa frågor inte i någon större utsträckning varken har tagits upp av kungahuset självt eller de medier som har till uppgift att granska makten är förståelig. Troligen känner många inte till detta som för flera har framstått som lösa och gamla rykten. Vad detta har att göra med det nuvarande kungahusets vara eller icke vara ställer jag mig dock frågande till. Vad tidigare generationer har gjort bör framtida generationer inte bestraffas för. Detta går Per Svensson själv in på, men hade boken haft mer inslag av diskussion och debatt hade PJ Anders Linder kunnat besvara denna kritik på ett mer nyanserat och mindre överslätande sätt.

Exemplet med kungahusets kopplingar till Tyskland under 30- och 40-talen är talande för min kritik mot boken. Boken hade blivit mer intressant för läsaren om de två delarna avslutats med kommentarer från respektive debattör. Annars ger författarna en mycket intressant genomgång av en viktig del av svensk historia sett ur olika perspektiv. De flesta åsikter och argument är redan kända. Monarkin är bra för sammanhållningen, nationskänslan, näringslivet och Sveriges anseende utomlands. Monarkin är inte bra för att den är förlegad, odemokratisk och dålig för Sveriges anseende utomlands. Det är inte en bok som förändrar läsarens åsikter men den ger åsikterna en stabilare grund med många intressanta ingångsvinklar oavsett vilken åsikt man har om den svenska monarkin.

Debatten om den svenska monarkin har i samband med Viktoria och Daniels bröllop intensifierats och kommer att fortsätta oavsett om vi en dag väljer att avskaffa monarkin eller inte. Som det ser ut idag har kungafamiljen ett starkt stöd bland den svenska befolkningen och hur det kommer att utvecklas ligger till stor del i händerna på det som säkert kommer bli Sveriges mest populära men också Sveriges mest ifrågasatta medelklassfamilj.

Jonas Rosengren är ränte- och valutahandlare och studerade tidigare på pol mag-programmet vid Linköpings universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner