Print Friendly

Medborgarens come-back uppskjuten

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MEDBORGARENs COME-BACK
UPPSKJUTEN
ERIK HÖRSTADIUS
Det fanns de som trodde på en intellekt11alisering av politiken när ideologierna spelat ut sin roll; att
ideologiska låsningar då kunde biläggas och en nykter, saklig samförståndsanda ge politiken ny kraft.
är pg var
sjuårsåldern och
började ställa
frågor om politik tog det inte
mer än en sittning förrän jag såg
ljuset. Socialdemokratin tog pengar
från de rika och gav till de fattiga. Jag
foreslog då att de borde heta Robin
Hood-partiet.
Men så blev det inte.
i de politiska sakfrågorna. Och, som
sagt, jag stod på den rätta sidan. Jag
borde ha sopat banan med
moderaterna i klassen.
Men jag märkte, framfor allt i
löntagarfondsfrågan, att mina
argument inte bar. Jag minns hur det
liksom kliade innanfor svagt
rodnande kinder när pg blev
översnackad, som när man är trött,
Från och med den dagen såg jag lider av näringsbrist och bara har
politik som en kamp mellan de goda pliktsaker att se fram emot. Men jag
och de onda. Ända upp i sena drog snarare slutsatsen att jag pluggat
tonåren läste jag allting som handlade på for dåligt än att jag gått på något
om politik med vänsterglasögon. jag innerst inne inte trodde på.
Den egna sidans argument passerade Vi blev aldrig riktigt osams. Men
okritiskt, den andra sidans forsökte det fanns ofta en hetsighet
jag analysera sönder så att bara smulor
låg kvar.
I plugget var jag smartast och
kanske den som var allra mest kunnig
ERIK HÖRSTADIUS är frilansjournalist och förfacta re.
diskussionerna. Man kan säga att vi,
faktiskt, brann for saken. En gång
urtartade det hela till våld. Det var i
högstadiet, då min SSU-klubb mötte
MUF:arna i debatt med tidtagare och
publik. Vi hade mobiliserat mobben:
de stora, starka finnarna och
och deras svenskfodda lakejer. De
satt längst bak, och när vi på podiet
kippade efter intellektuell luft reste
de sig som en man och överöste
moderaterna med kottar och olästa
exemplar av SSU-propagandistiska
trycksaker (mjuka pärmar, dock).
Den ledande moderate ideologen
började gråta.
Intellektuell befrielse
Cirka fem år senare: ett annat minne.
Hur jag nästan över natten krängde
av mig den ideologiska tvångströjan
och plötsligt fordomsfritt tog
ställning till politiska sakfrågor. En
intellektuell befrielse; från att ha varit
ensidigt kritisk mot motståndarna
övergick jag till att bli snudd på
hänsynslös mot de egna.
När jag pratar politik med
jämnåriga och yngre idag är en vanlig
åsikt att det finns bra och dåliga saker
i alla partier. I ena valet kan de ha
jugoslaverna från höghusområdet röstat på vänsterpartiet, i nästa på
22 SVENSK TIDSKRIFT
<
o
r
:r
z
moderaterna. Politiken är inte fisk
eller kött, utan ett smörgåsbord av
åsikter man plockar från.
Argumentationen sker lugnt och
sakligt. Ingen hets om man inte håller
med.
Och, mina damer och herrar,
därmed lever vi i den bästa av
världar. Eller hur?
Visst har det skapats ett politiskt
klimat där politikerna kan
koncentrera sig på sakfrågornas själva
saklighet? Där de ideologiska
lackmuspapper som tar fram det
egentliga, forment egenintressebaserade motivet bakom stånd- ‘
punkterna, far ligga kvar i skåpet?
Politikerna kan inte längre vädja
till gruppens lojalitet eller hetsa mot
konstruerade fiendebilder. Ideologiernas död ger liv åt de intellektuella
processerna. En lidelsefri diskussion
kan foras om t ex ökad
lönespridning. Vänstern betonar
värdet av att alla tjänar ungefår lika
mycket och högern av att
inträdesbiljetten till arbetsmarknaden
for grupper som ungdomar,
invandrare, lågutbildade etc är billig
att lösa. Konsensus råder om de
beslutsregler som sist och slutligen
vaskar fram de konkreta lagforslagen
– efter att fornuftiga medborgare
samlats på torget, dryftat de
gemensanuna angelägenheterna och
tagit skäl. Symbolpolitik är ingen
intresserad av. Det hör en svunnen
tid till, då politiken byggde på
klassmotsättningar och hade
karaktären av ett ständigt pågående
ideologiskt test (lackmuspapperet), då
det sakliga ställningstagandet i den
lilla frågan avgjorde om man stod på
rätt sida den grundläggande
samhällskonflikten mellan arbete och
kapital. Medan väljarna idag
medlidsamt skulle småle om en
politiker återfall i palmeretorik: ”På
vilken sida står du? Står du på
arbetarnas och tjänstemännens sida?
Där står vi.” (1976) Utrymmet for
populism är krympt till ett
minimum. Robin Hood står inte
längre mot sheriffen i Nottingham.
Stopp ett tag. Var det någon som
inte kände igen sig? Det gör inte jag
heller.
Situationen är något paradoxal.
Klassröstningen har verkligen
minskat. Vänster-höger-skalan är i
gungning. Men det har inte lett till
den intellektualisering av politiken
och konstruktiva problemfokusering
man kunde forvänta sig, och inte
heller till de grundläggande moraliska
överväganden som borde kunna
uppstå när klassintresset forsvagats.
Populisternas uppmarsch infor den
socialdemokratiska partikongressen
är ett tecken på det, matprisångesten
efter medlemskapet i EU ett annat,
blundandet segregations- och
SVENSK TIDSKR.IFT
invandrarfrågan ett tredje (politikerna
vågar inte ta kommandot över
utvecklingen; forst efter Aselefallet
introducerades problematiken med
de tusentals invandrare som ljugit om
sin identitet får att fa flyktingstatus –
innan dess teg man, i det dubbla
syftet att inte stryka rasisterna
medhårs och slippa kritik från den
moraliska elit som hyllar
välfärdsstaten men samtidigt inte
accepterar de uteslutningsmekanismer den implicerar).
Varfår inger det politiska livet en
sådan intensiv olust? Det finns en hel
del förklaringar.
Missnöjet med sakernas tillstånd är
överrepresenterat i politiken. De
nöjda tenderar ju att odla sina
individuella livsprojekt i stället. T ex
har det faktum att svensk
borgerlighet står sig så svag idag att
göra med att socialdemokratin till
skillnad från hur det var på 70-talet
inte utgör ett antikapitalistiskt hot
(löntagarfonderna).
Gräva skyttegravar
Striden om marginalväljarna hårdnar
när partiernas fästa kärna minskar.
För att infanga dem måste fienden
demoniseras. Massmedia med sitt
behov av dramaturgi hjälper till att
gräva skyttegravarna. Så fort ett
politiskt fårslag läggs fram letar man
upp ”vinnare” och ”förlorare”, vilket
är lätt under välfärdsstatens
förfallsperiod; politiken handlar JU
allt mer om nedskärningar.
23
<
iJ
rn
r
Vl
rn
z
Hårddraget kan man säga att det
räcker med 349 konspirationsteoretiker i riksdagen och några tusen
som skriver arga insändare och
demonstrerar fcir att hålla
fiendebilderna levande, även om
övriga nio miljoner lever i total
harmoni. Särskilt som partistöd och
annat håller de existerande partierna
under armarna. De systemkonserverande mekanismerna är starka.
Att människor enligt olika
undersökningar har större kunskaper
om politik är tröst fcir tigerhjärtan.
Samhället blir allt mer komplext;
kunskapsproduktionen har svårt att
hinna i kapp. Och den kunskap som
finns är mer utspädd: fårre är totalt
okunniga, men i gengäld finns det
också fårre med så gedigna kunskaper
att de har något intressant att bidra
med till diskussionen.
Intressemotsättningar
Partierna blåser alltså upp
intressemotsättningar som inte har
någon vidare resonans i folkdjupet.
Slagord ersätter analys. Det
demokratiska samtal som fcirs mom
systemet blir dumokratiskt, det som
fcirs utanfor är ljumt, eftersom det
inte är omedelbart kopplat till
makten, till de krafter som verkligen
kan forändra samhället.
Politiken avlegitimeras, vilket leder
till att de yngre generationerna
vänder den ryggen, synligt t ex i den
avtagande medlemstill trömningen
till ungdomsförbunden. Enfråge- 24
rörelserna utgör inget verkligt
substitut. De engagerar inte så
många; de är trendkänsliga; de
bortser från målkonflikter, vilket gör
de snabba ur startblocken men fciga
uthålliga. Det är smörgåsbordets
problematik. Bottnar inte de
sakpolitiska ställningstagandena en
samhällssyn där den princip reglerar
tänkandet, som säger att det bästa
faktiskt kan vara det godas fiende,
kommer man att hela tiden köra
huvudet i väggen och ytterligare
avlegitimera politiken.
Till exempel leder ett statiskt
fordelningstänkande till krav på
höjda nivåer i socialförsäkringarna.
Men höjda nivåer ökar arbetslösheten- incitamenten att söka jobb
försvagas, minimilönerna drivs upp,
statsskuldsbelastningen höjer
räntorna och minskar investeringarna
och en ny destruktiv
Fördelningskonflikterna tömmer
politiken på moralisk auktoritet. Dels
genom att de tar så stor plats i
debatten, dels genom att
egenintressets genomsyrande av
politiken underblåser känslan av att
det är okay att roffa åt sig:
fallskärmar, tjänstebilar, styrelsearvoden, HSB-lägenheter, lyxresor
utomlands. I såväl näringslivet som
Rörelsen tycks samvetena bli allt
rymligare. Lägg till detta småfolkets
myglande i bidragsdjungeln.
Försvunnen medborgare
det genompolitiserade samhället
tänks hävdandet av värden ske inte i
kyrkan, inte inom familjen, inte i
folkrörelser, inte i det personliga
föredömet – utan på den politiska
arenan. Genom att betala skatt, t ex,
uttrycks solidaritet. Men ingen
känner längre att det forhåller sig på
fordelningskonflikt uppstår, den det sättet. Ett tecken på det är att umellan dem som är mne på hjälpen är en så liten fråga.
arbetsmarknaden och dem som är
utanfcir.
Detta är forsta hand ett
vänsterproblem. Men borgerligheten
har inte gjort mycket fcir att streta
emot. På 60-talet var man t ex nästan
lika välfårdspopulististisk som
vänstern. Och i moderaternas ovilja
att plocka hyressubventioner från de
egna väljarna, liksom i folkpartiets
hävdande av medelklassens intressen i
socialfcirsäkringssystemen, ser vi att
intressestyrd fordelningskamp fcirs
också i det lägret.
SVENSK TIDSKRIFT
När jag och moderaterna bråkade
på skolgården trodde vi att vi
kämpade fcir det goda, jag utifrån
mitt Robin Hood-tänkande, de
utefter frihetliga principer. Varje
debatt var ett ansvarsfullt uppdrag,
eftersom det också var ett moraliskt
test. De ideologiska skygglapparna till
trots var vi goda medborgare.
Det kom häromåret ut en bok
som hette Medborgaren som försvann
(Göran Rosenberg). Tyvärr talar
ingenting fcir att han är på väg
tillbaka.
<
rn
J:
rn
rn
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner