Print Friendly

Med tanke på framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

411
MED TANKE PÅ FRAMTIDEN
Olika framtidsprofetior diskuteras i denna artikel av
fol·skningschefen vid Militärhögskolan, fil. dr Thede Palm,
som särskilt uppehåller sig
vid den franske militärskriftställaren F. O. Miksches försök att framställa de stora
världsproblem, som han tror
skall möta oss under de närmaste 10-15 åren.
Ingenting är så lätt att profetera
om som om framtiden, heter ett uttryck. Därmed menas, att det man
säger inte kan kontrolleras, och
alltså kan man tala fritt. När den
tid kommer, då kontrollen skulle
sätta in, är profeterandet glömt,
och ingen lyssnar på profeten som
till äventyrs fått rätt och som går
omkring och upprepar: Vad var det
jag sade?
Av fil. dr THEDE PALM
Men framtiden är lång, och vår
inställning till den och till vad den
skall föra med sig är olika i proportion till avståndet från vår egen
tid. Olyckor – ty det är mestadels
fråga om olyckor – som beräknas
inträffa om 25 eller om 100 år berör oss föga. Mycket kan hända innan dess, säger vi, och demonstrerar därmed vår skepsis. Men om
väderlekstjänsten förklarar att det
skall regna i morgon, är vi övertygade om att det blir så, och om finansministern medger att närmaste år kommer att medföra en inflation på 8 %, betvivlar vi det inte;
snarare tror vi att han tagit till i
underkant. Yår erfarenhet säger
oss, att olycksprofeterna har rätt.
En fransk militärskriftställare
F. O. Miksche har gjort ett försök
att framställa de stora världsproblem, som han tänker sig skall
möta oss under de närmaste 10-
15 åren (Kapitulation ohne Krieg.
Die Jahre 1970-1980. Stuttgart,
Seewald Verlag 1965). Att han skriver på tyska beror på att han är
född i Sudettyskland: man kan förmoda att främlingslegionen haft
något att göra med hans karriär.
Han är dessutom ganska sur och
412
frän. Den bild, han målar upp av
framtiden, lämnar ingen plats för
glada och optimistiska utrop.
Endast Australien stabilt
Vi lever i en värld, säger Miksche,
som befinner sig i politisk omvälvning och där endast Australien
framstår som stabilt. I de nya stater, som uppstått på kolonialväldenas ruiner, frodas diktaturer, och
demokratiska regimer var där från
början osannolika. striden om
maktsfärer är i full gång. Särskilt
i Afrika skär sig intressena mellan
de tre supermakterna USA, Sovjetunionen och Kina. Att Kina utvecklas till en supermakt kan endast
hindras med ett preventivkrig, men
vilken av de två andra supermakterna som kommer att föra detta
krig står öppet. Befolkningsexplosionen i Kina medför i varje fall
att kineserna tränger utanför landets alla gränser. De kommer att
möta ryssarna i norr och i väster
och USA i Sydöstasien. Också i Indien kommer de att tränga in, om
Sovjetunionen ger upp sitt skydd
av detta land. Europa får sina egna
problem. De västerländska demokratierna blir hårt klämda, om de
inte sluter sig samman i ett västeuropeiskt block som kan hålla sig
fritt från USA och samtidigt möta
den expanderande kommunismen
inom sina egna områden och söder
om Medelhavet.
En mängd iakttagelser, som Miksche gör, är träffande och sannolikt riktiga, även om ibland bitterheten förtar något av intrycket.
Om USA har han intet gott att säga.
Han menar att det ibland verkar
som om Förenta Staterna vore hedersledamot av den antikoloniala
klubben: de uppmanar med förkärlek andra att finna sig tillrätta med
beslut (Suez, Kashmir, Cypern)
som de själva aldrig skulle acceptera. Om de forna kolonialmakterna konstaterar han, att ”gårdagens
herrar försäkrar att de inte har
något emot att åt oerfarna händer
anförtro värden, som generationer
skapat”. Kolonierna framstår under förenad amerikansk och sovjetrysk propaganda som något omoraliskt och förkastligt. Men var de
det? Simlie de nya områden, dit
europeer allt från de stora upptäckternas tidevarv trängde fram, ha
fått ligga för fäfot, ibland i väntan
på att något stenåldersfolk skulle
genomgå århundradens utveckling
för att till sist kanske bli kapabla
att ta hand om dem?
FN:s oförmåga
Så kan man ju resonera, men man
kan inte bortse ifrån att det gamla kolonialsystemet gick mot sin
upplösning, delvis därför att en del
kolonier nått ett stadium då de kan
ta vara på sig själva. Även sådana
som inte kan det, t. ex. Indien, var
av flera skäl moget för en ny styrelse. Att övergången blev för brådstörtad för andra, gav Kongo ett lysande exempel på. Risker följer för
hela världen av denna upplösning
av administrativa enheter och deras omvandling till allt för små nationalstater. I höst blir Bechuanaland till Botswani, med l miljon
invånare. Att landet får säte i FN
är otvivelaktigt, med rösträtt i församlingen eller lika stort formellt
inflytande som t. ex. Sverige eller
USA. Kan någon på allvar tro, att
detta skall kunna fortsätta? En
mängd nya stater kommer snart att
upptäcka, att den fond för hjälp,
som de väntar sig från denna höga
inrättning, helt enkelt inte existerar. Om de är tillfreds med moraliskt stöd, kan sådant fortfarande
åstadkommas. Militär hjälp finns
ingen att ge – om ingenting talar
för övrigt Miksche med sådant
isande förakt som om ”de tappra blåhjälmarna” – och ekonomisk hjälp lär till sist endast stå
till förfogande på politiska villkor.
Beträffande de nya staterna i Afrika konstaterar Miksche, att de
egentligen inte visat sig intresserade av kommunismen på annat sätt
än att de genom den lärt sig hur
en minoritet kan behärska en majoritet. Demokratiska talesätt döljer också hos dem diktaturerna.
Men utvecklingen går mot en kommunistisk infiltration, och detta i
första hand i länderna längs Medelhavet. Därifrån inleds redan nu
ett arabiskt framträngande söderut. Religionen tas till hjälp. ”Kristendomen är de rika vitas religion,
muhammedanismen är de fattiga
413
svartas.” Längre fram kommer också kommunismen att via arabvärlden gå söderut och överta det svarta Afrika, som under tiden underhålls med subsidier från Västeuropa och från USA.
Perspektivet är inte tilltalande,
men tänkvärt, och måhända oriktigt. Men med det sista får man inte
slå sig till ro. En sak, som kan gö-
ras, är att sprida kännedom om
innebörden av det kommunistiska
koexistensbegreppet: ”fred” mellan
staterna men fria möjligheter för
all slags kommunistisk offensiv.
Det hör till det paradoxala, att det
finns s. k. statsmän, som tror sig
främja demokratiens sak genom
att falla undan för östliga diktatorer. Att, som Miksche rekommenderar, stoppa mesta möjliga av
Västeuropas handel med östländerna (han kallar denna handel med
långa krediter ”utvecklingshjälp”)
lär däremot inte vara praktikabelt.
För övrigt kan man försöka att placera den u-hjälp, som ligger i tiden och som kommer att ges hur
nedslående resultaten än är i dag,
på ett sådant sätt, att den också i
längden blir till styrka. Härom kan
man rekommendera en annan
framtidstro än l\fiksches, i ett kapitel i Erik Anners och Gustaf Delin, Framtidens politiska villkor.
Människors ofullkomlighet
I denna skrift finns för övrigt ett
påstående, som ställer alla profeter
inför ett dilemma. När man plane- 414
rar för framtiden, säger de båda
författarna, räcker det inte att tycka det ena eller det andra. Man
måste veta. Med teknikens hjälp är
det möjligt att se hur det ena eller andra projektet kommer att slå
ut under olika givna förutsättningar. Sedan får man satsa på de
rätta.
Resonemanget är utmärkt och
läsvärt. Men när skuggor faller över
framtiden, beror det inte på datamaskiners utan på människors
ofullkomlighet. Man minns . skottet, som ändade president Kennedys liv. Man tänker, att om han fått
leva, hade inte USA drivit in i ett
krig i Vietnam som det inte kan
ta sig ur, då hade kanske inte generaler i Pentagon talat om kriget mot Kina som en självklarhet,
då hade kanske inte det nya barbariet i Kina som vi nu upplever
fått lov att bryta ut. Vilken datamaskin kan förutse kaos?
OJ/ förvaltningens oavhängighet
Icke utan förvåning ilar man kunnat iakllaga, att demokratiens
enligt egna utsagor hängivnaste försvarare stå relativt likgiltiga till
problemet om förvaltningens oavllängigllet. I själva verket llör den
beroende förvaltningen främst hemma i diktaturstater. Oavhängigileten måste vara omistlig i en folkstyrelse, som icke vill prisge
rättssäkerheten, människornas känsla av trygg tillit till de verkställande organens opartiskhet, ämbetsmännens förvissning om att
få avancera icke efter meriterna i politisk anpassningsförmåga utan
efter ”förtjänst ocll skicklighet”.
Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner