Print Friendly

Matts Bergmark; Naturmedicinerna

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATTS BERGMARK:
Naturmedicinerna
Läkeörternas egenskaper har varit kända
alltsedan historiens gryning, skriver civilingenjör Matts Bergmark. Han ger en
kulturhistorisk översikt över naturmedicinerna. Förr i tiden var det lika nödvändigt för en husmor att kunna använda
läkeörter som att sköta övriga sysslor i
hemmet. Det folkliga kunnandet har nu
råkat i glömska och vi har blivit beroende av å ena sidan specialisterna, å
den andra antroposofer och andra förmenta undergörare.
”Naturmediciner” är ett synnerligen dif·
fust begrepp. Luddigt, för att använda
ett modeord. Begreppsförvirringen är på
vissa håll avsiktlig men bland den stora
allmänheten aningslös. Tvetydigheten bör·
jar redan med att ordet ”natur” ges va·
rierande innebör. Dels kan det ange läke·
medlets, medicinens ursprung – natur·
drog i motsats till syntetiserat läkemedel
-dels har det innebörden ”naturenlig”.
Strängt taget emanerar alla läkemedel,
alltså även de syntetiska, på något sätt
från naturen. Men i naturdrogerna, som
hämtas från naturens alla tre riken, föreligger de verksamma ämnena redan fär.
diga. Vad som krävs för att förvandla drogen till ett läkemedel inskränker sig till
viss bearbetning och beredning.
Naturdrogerna ger oss dock inte endast
läkemedel utan också rus- och njutningsmedel, däribland narkotika.
Det är mycket viktigt att vi skiljer på
ursprungsvaran – drogen – och det fär·
diga läkemedlet. Olyckligtvis har i USA
drug kommit att beteckna såväl drog som
läkemedel. Drugaddicts bör översättas
”drogmissbrukare” men har hos oss felak·
tigt blivit ”läkemedelsmissbrukare”, tex
hos Riksföreningen för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Vad narkomanerna – mestadels unga
människor – missbrukar är sannerligs
inte läkemedel utan hasch, ”morfinbai
heorin och LSD, allt medel som är före.
mål för en hänsynslös marknadsföring If
den världsförgrenade narkotikamaffl&
Att skylla på läkarna och läkemedeJsia.
dustrin är ingenting annat än en avledningsmanöver. Heroin (diacetylrnorfin )i
har visserligen på grund av sina retningsdämpande egenskaper ingått i en
del hostmediciner också i Sverige, men
något missbruk var aldrig rapporterat.
Ändock ströks heroin från listan över tilllåtna läkemedelsingredienser redan på
1950-talet, på begäran av FN.
Antikens läkeörter
Många av de naturdroger som ännu är i
bruk har varit kända och använda alltsedan historiens gryning. Vi har nattskattorna (ordet kommer av tyskans Nachtschatte, nattskugga) med alrunan (mandragoran) som sägenomspunnen representant. Alrunans bär omtalas på flera ställen
i bibeln som ”kärleksäpplen”, och på roten
kokade antikens kirurger ”alrunevin”
med sövande och dövande egenskaper.
Bolmört och spikklubba är andra nattskattor som p g a sina sekretionshämmande och kramplösande egenskaper mgår i medel mot magsår.
Opievallmons mjölksaft ger efter intorkning opium, som hyser en hel serie
verksamma alkaloider. Tidigt lärde sig
hellenema att man av opium, ev i kombination med odört, kan bereda en dryck
som skänker en smärtfri död. Den frivilliga döden var en allmänt accepterad
sorti i Hellas, och giftbägaren tömdes i
familjens och vännernas lag, inte som
hos oss i ensamhet. Ville man däremot
åstadkomma en smärtsam död – och det
ville man gärna när det gällde förbrytare
och politiska moståndare – dömdes del- 465
inkventen i stället att tömma en bägare
innehållande den söndermosade roten av
akonitum, stormhatt. Senare lärde man
sig att opium givet i lägre, icke dödande
dos, förmår att befria människan från
även de svåraste smärtor. Morfin – den
viktigaste av opiumalkaloiderna – ges
fortfarande vid svåra cancersmärtor.
Scilla eller sjölök innehåller hjärtglykosider med effekt på ”inkompenserade
hjärtan”. Den drogen var berömd redan i
romarriket och ingick tillsammans med
en rad andra komponenter bl a opium
och torkat huggormskött, i det honungsmos, teriak, som Neros livläkare Andromaehus komponerade och som ansågs
kunna skydda inte bara mot alla sjukdomar utan också mot förgiftning. Teriak
såldes på apoteken ända in i vårt århundrade, även om dess sammansättning ändrats åtskilligt under tidernas lopp.
Senare knöts det större intresset till
bjärtglykosiderna i dig,italis, liljekon.-
valj, som i öststaterna intar samma ställning som digitalis hos oss, och våradonis. Under de senaste decennierna har
sjölöken på nytt kommit till heders.
Antikens läkekonst utövades uteslutande av män, och den manliga dominansen skulle förbli förkrossande ända in
i vår egen tid. Det råder fortfarande
manlig dominans bland läkare, nota bene
i västerlandet. I Sovjet och satellitländerna har läkaryrket däremot blivit ett nästan renodlat kvinnoyrke, kanske delvis
som ett resultat av att man där mera närmat sig folkmedicinen.
—— -~—————————————————-
466
Folkmedicinens läkeörter
Vid sidan om den s k skolmedicinen har
det alltid existerat en folkmedicin. Liksom husmodern visste hur hon skulle
häckla lin, röka skinka, brygga öl och
baka, så visste hon också hur hon skulle
stilla blodflöde, råda bot för matsmältningsrubbningar och behandla förkylningssjukdomar.
Vid huskurerna användes främst olika
läkeörter. Recepten tillhörde det folkliga
vetandet. De bevarades och fördes vidare
genom muntlig tradition.
Galläpplen, som är resultatet av stekelangrepp på bl a ek, är rika på garvsyror.
De har följaktligen en adstringerande
(sammandragande) verkan, som utnyttjats vid sårbehandling (blodstillning)
och slemhinnekatarrer men även som
stoppande medel vid diarreer, vid ”sur
mage” samt som transpirationshämmande medel.
Örter som är rika på slem, t ex lin(frö),
groblad, malva och ålandsrot, förmår
bilda ett skyddande skikt på hud och
slemhinnor. De har i form av grötar använts utvärtes som sårmedel och för att
”mjuka upp” bölder, invärtes vid magoch tarmkatarr samt vid förstoppning.
Bittermedlen, t ex vattenklöver, tusengyllenört och pors, utgör en annan stor
grupp bland folkmedicinens droger. Bittermedlen förmår stegra aptiten och har
sin viktigaste användning vid matsmältningsrubbningar som beror på nedsatt sekretion och motilitet i mage och tarm.
En beredning med nära trehundraåriga
anor är Hjärnes testamentes droppar. Den
kan fortfarande erhållas på apoteken, receptfritt – den som tycker den är alltför
besk kan i stället begära ”gallstendrop·
par” som av kännare anses överlägsna
Fernet branca.
En annan stor grupp bland folkmedicinerna utgör de urindrivande och urinantiseptiska drogerna. En komposition,
”urologte”, används fortfarande på vissa
urologiska kliniker i Sverige och säljs
vid sidan därav fritt som ”Professor
Ljunggrens örtte”.
Äldre läkemedelsformer
I dag tillhandahålls läkemedel för invärtes bruk mestadels som tabletter resp injektionslösning ampuller. De verk·
samma beståndsdelarna föreligger i ren
(isolerad) form och noggrant doserade.
”Naturläkemedlen” bereds däremot van·
ligtvis enligt äldre principer.
Den enklaste läkemedelsformen är pul·
ver, alltså den torkade och finfördelade
drogen. Pulvret kan intagas skedvis i befintligt skick, men vanligare – och an·
genämare! – är att bereda ett te av det·
samma. Teerna spelar en viktig roll inom
folkmedicinen. Beredningen tillgår så att
man slår över hett vatten, låter detta dra
någon tid, silar ifrån och dricker. Den
tekniska termen för den operationen är
att man gör en infusion.
Det är en avsevärd skillnad mellan att
inta hela drogen i form av ett pulver och
att dricka ett te därav. I det förra fallet
får man i sig alla komponenterna i cfro.
gen, verksamma såväl som overksamma
468
är gynnsamma. En del får endast tillverkas då månen är i tilltagande … Man
kunde tro att man kommit över en medeltida föreskrift, men den är faktiskt av i
dag!
Tiderna förändras
Tiderna har förändrats. Det folkliga kunnandet har råkat i glömska. Det är beklagligt, ty huskurerna byggde oftast på god
iakttagelse, lång erfarenhet och sunt förnuft. I stället har vi blivit alltmer beroende av å ena sidan specialisterna, å
den andra ”antroposofer” och andra förmenta undergörare.
I takt med nya medicinska upptäckter
få vi nya, ”kraftigare” läkemedel, ofta
med specifik effekt (vilket innebär att de
endast är verksamma mot en viss sjukdom) . Ibland kan de nya medlen ge markanta biverkningar och även skador. De
godkänns likafullt, nämligen om det kan
anses att riskerna står i rimlig proportion till den nytta preparaten kan tänkas
medbringa.
Det säger sig självt att sådana preparat
måste ordineras på stränga indikationer.
För självmedicinering lämpar de sig
minst av allt. Deras kontrast är örtmedicinema och andra ”biologiska medel”,
som hos oss inte faller under läkemedelsstadgan utan under livsmedelsstadgan!
Handeln med läkemedel är i Sverige
underkastad stränga restriktioner. Först
och främst krävs registrering (endast i
enstaka fall och på speciella grunder beviljas licens) som i sin tur påfordrar omfattande dokumentation inte allenast vad
den påstådda nyttan beträffar utan också
rörande de eventuella riskerna med medicineringen. Innan tillstånd till försäljning meddelas, vill vederbörande myndighet förvissa sig om tillverkarens kompetens inte bara att framställa sin produkt utan även att kontrollera den.
Vid sidan om tillverkarens egen kontroll förekommer en samhällelig sådan.
Registreringen är förenad med kostnader, som kan bli högst avsevärda. Anmälningsavgiften på f n 6 000 kr och de följande årsavgifterna a 3 300 kr utgör här
negligerbara poster. Verkligt tids- och
därmed kostnadskrävande är t ex att fastställa den kroniska toxiciteten. Om en fabrikant vid lanserandet av ett nytt läkemedel kommer upp till en totalkostnad
av några tiotal miljoner kr, anses han faktiskt ha kommit billigt undan!
Detta alltså om de kontrollerade läkemedlen. Vid sidan härom förekommer
också – med myndighetemas något motvilliga medgivande – tillverkning av
okontrollerade sådana. Också för denna
verksamhet finns regler fastställda. Genom
att de faller under livsmedelsstadgan får
de inte kallas läkemedel. Varken på förpackningar eller i reklamen får det antydas att de besitter botande verkan, endast
att de kan vara ”allmänt välgörande och
hälsobringande”.
Den för Sverige nästan unika tryckfrihetslagen gör det däremot möjligt att i
tidskrifter som t ex Saxons Veckotidning
införa artiklar som är ohöljd reklam. Det
schweziska hemligmedlet Bio-Strath (en
sentida avläggare till antikens teriak –
med bryggerijäst men förmodligen utan
vare sig opium eller huggormskött – som
uppges ha inte mindre än 94 beståndsdelar, något som redan det gör det nästan
ogörligt att innehållsdeklarera medlet)
kallas där ”hoppet från Alperna”. Man
får läsa om vad som hände den schweiziske ingenjören Fritz Pestalozzi, nygift och
lycklig. ”Under sina 28 år hade han aldrig
behövt besöka läkare, aldrig tagit någon
form av medicin. Inte ett moln fanns på
den lilla familjens himmel.”
Så drabbades Fritz av den sällsynta Menieres sjukdom, med besvärande yrsel och
hörselnedsättning. I Schweiz är den värre.
”Läkarna talade rent ut med mig att jag
469
aldrig skulle kunna bli frisk – och att
mm intelligens långsamt skulle försvinna.” Men när nöden är som störst, är
hjälpen som närmast. En god vän gav
Fritz undermedlet Bio-Strath som har
den egenskapen att ”varje cell i preparatet är ett eget litet laboratorium som kan
förmås att framställa livsviktiga enzymer,
ämnen som kroppen till varje pris behö-
ver för att kunna fungera för full maskin”.
Fritz blev bra, och om detta skedde oberoende av medicineringen eller tack vare
denna vet vi inte. Inte heller vet vi varför
i varje berättelse om underkurer sanningsvittnena skall behöva tala osanning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner