Mattias J. Lundbäck; EMU – ett ekonomiskt projekt

EMU ETT EKONOMISKT PROJEKT?
MA T TIAS J. LUNDBÄ C K
Hösten 1992 kunde våra politiker skåda ut över en ekonomi som slagits i spillror av
kronförsvaret och bankkrisen. Vad har man lärt sig av det? Inte mycket, tycks det.
E
n vanlig tes i debatten
om EMU är att EMU
inte är ett ekonomiskt
projekt, utan politiskt. Att för något år
sedan påstå något dylikt var närmast
en hädelse. EMU hade fram till dess,
åtminstone i Sverige, setts som ett
projekt som syftade till att minska
transaktionskostnader och öka konkurrensen inom den gemensamma
marknaden. Även om många debattörer idag accepterar tanken att EMU
är ett i huvudsak politiskt projekt, så
är det väldigt fa som verkar förstå
innebörden i denna mening. Vem
eller vilka har initierat detta politiska
projekt och varför har tanken på en
gemensam valuta uppstått från första
början?
Regeringarna i de sex ursprungliga
EG-länderna såg den gemensamma
MATTIA S J. LUN D BÄ C K är doktorand i nationalekonomi vid Göteborgs
universitet.
24
marknaden som ett sätt att integrera
ekonomierna. Denna integrationsprocess har skett successivt sedan
andra världskrigets slut. Maastrichtfördraget utgör emellertid ett skarpt
brott mot denna evolutionära syn på
europasamarbetet. Maastricht kan
inte rimligen ses som ett led i en
evolutionär utveckling mot mer och
mer av ekonomiskt samarbete, utan
är snarare en sorts revolution, i
meningen att man genom skapandet
av yttre institutionella ramar (som t
ex EMU) försöker fa till stånd en
ickereversibel process mot ökad politisk integration. Denna neo-funktionalistiska tanke utgör själva essensen i det politiska ramverk som kallas
”Maastrichtfördraget”.
Kan då inte vi svenskar, som goda
europeer, nu när vi ändå skrivit på
fördraget ifråga, acceptera denna process? Många borgerliga politiker i
Sverige har som huvudsaklig utgångspunkt i EMU-debatten att
utvecklingen som inletts i och med
Maastrichtfördraget de-facto är ickeSVEN SK TIDSKRIFT
reversibel och att det bästa vi kan
göra är att anpassa vår ekonomi till
denna fortskridande process. Ett
vanligt argument är att svenska företag ändå kommer att anpassa sig
genom att använda ECU i sin handel
och det hävdas ibland till och med att
Sverige går en Rysk situation till
mötes, där en främmande valuta tar
över den inhemska valutans roll som
betalningsmedel.
Illa vald parallell
Jag tror personligen att dylika farhågor är betydligt överdrivna. Det
finns gott om länder med mäktiga
grannar, som trots det har en egen
självständig valuta. Exempel på detta
är Nederländerna, Kanada m fl.
Parallellen mellan Ryssland och
Sverige är illa vald, eftersom det som
avgör en valutas konkurrenskraft inte
i huvudsak är dess storlek, utan valutans stabilitet och pålitlighet som
betalningsmedel. Jag finner personligen denna defaitistiska inställning
mycket orimlig. Vart tog allt tal om
Sveriges stora inflytande inom EU
vägen, som man hörde från jaföreträdare inför folkomröstningen
om EU? Var det i själva verket så att
man ansåg att vi alltid borde jamsa
finns det ra exempel på politiska
projekt som är så betydelsefulla, i
ekonomiskt hänseende, som just
EMU. Det är dock, av naturliga skäl,
väldigt ont om empiriska data som
med i alla frågor, men inte vågade säger något om vilka följder en
säga det då? Står moderatema på
samma sida i europafrågan som Storbritannien, eller har man som parti
kanske mer gemensamt med politikerna i Tyskland och Frankrike? Om
det är så att man inom moderatema
föredrar Frankrike-Tysklands europalinje före Storbritanniens, så kan
jag ha en viss förståelse får den
onyanserat positiva inställningen till
EMU som man ser i den moderata
partiledningen (om än inte bland
medlemmarna). EMU är nämligen
ett i grunden tysk-franskt politiskt
projekt och har mycket lite med
rationell ekonomisk politik att göra.
Mindervärdeskomplex
Maastricht är i själva verket ett
resultat av det mindervärdeskomplex som man i Frankrike alltid levt
med i relationerna visavi storebror
Tyskland. Återfåreningen mellan
Öst- och Västtyskland och Tysklands
obestridda ledarskap inom ERM, har
under senare år accentuerat denna
obalans. Tesen att EMU är ett
politiskt projekt verkar emellertid ha
feltolkats ganska gravt av många
debattörer. Att ett projekt är politiskt
inducerat innebär inte nödvändigtvis
att det inte har ekonomiska implikationer. Tvärtom är det sannolikt så
att EMU kommer att ra mycket stor
ekonomisk betydelse. I själva verket
valutaunion kan ra får de europeiska
ekonomierna. Det närmaste VI
kommer valutaunionen, som projekt
betraktat, är nog etablerandet av
federal reserve i USA 1914. Den
process som sedermera ledde fram till
Amerikas Förenta Stater är emellertid
något helt annat än de planer som
idag står inskrivna i Maastrichtfårdraget. Trots att USA i många
avseenden då var en mer fullbordad
stat är Europa är idag, så kan det
konstateras att det största politiska
(och ekonomiska) misstag som antagligen överhuvudtaget begåtts på vår
jord, gjordes av detta överstatliga
organ som hade till uppgift att
samordna de amerikanska statemas
penningpolitik. Den penningpolitik
som bedrevs 1929-1934 vållade
väsentligt mer ekonomisk skada än
samtliga krig under 1900-talet (möjligen med undantag av andra världskriget). Var det en slump att denna
politik initierades av en halvdemokratisk institution vars uppgift
var att samordna ett flertal, mer eller
mindre, självständiga politiska enheter? Jag vill hävda att detta inte var
en slump, utan något som mycket väl
kan fårväntas ske när renodlade
majoritetsbeslut tillåts styra penningpolitiken inom ett stort valutaområde. Min tes är härvidlag att vi i
allt väsentligt står inför en situation
SVE N SK TIDSKRIFT
där majoritetsförhållandena inom EU
i stort kommer att avgöra vilken
penningpolitik som kommer att bedrivas i den europeiska centralbanken.
EMU hotar den stegvisa
integrationen
Det talas mycket om att den europeiska centralbanken måste uppnå en
hög grad av självständighet gentemot
de enskilda statema inom EU. Frågan
är dock hur mycket av självständighet som är möjlig att uppnå
får en institution vars spelregler ändå
måste bestämmas i omröstningar och
fårhandlingar mellan, i allt väsentligt,
självständiga stater. Man kommer
sannolikt att ra en situation utan fasta
spelregler, men med grogrund får
allvarliga konflikter mellan EU:s
medlemsstater. Samrna process som
ledde till ERM:s död riskerar att
återupprepas i EMU, men denna
gång med långt allvarligare konsekvenser får Europa som helhet och
får EV-samarbetet i synnerhet. De
konflikter som hotar EU när den
gemensamrna valutan införs, riskerar
därmed att en gång får alla sätta stopp
får den stegvisa europeiska integrationsprocess som pågått sedan andra
världskrigets slut.
Vilka är då de grundläggande skä-
len till att man inte bör fåra upp
penningpolitiken på EU-nivå? Det
första, och kanske viktigaste, är att
den nationella politiken fortfarande
är absolut viktigast får europeiska
väljare. En genomsnittlig europeisk
väljare bryr sig inte särskilt mycket
25
om inflationen på europanivå (publiceras dessa siffror överhuvudtaget
regelbundet?) eller om arbetslösheten
for den delen. Det torde vara en klen
tröst for en svensk väljare att det är
överhettning och boom i södra
Europa, om vi samtidigt lider av hög
arbetslöshet till foljd av den åtstramning som vidtas av den europeiska
centralbanken for att kyla ner den
europeiska ekonomin någon annanstans. Är vi i minoritet, så kommer vi
att fa finna oss i dylika situationer och
dra åt svångremmen ett hål till for att
hjälpa spanjorerna att kyla av sin
ekonomi. Alternativet, att ett stort
antal arbetslösa svenskar flyttar söderut, är väl inte heller så populärt, kan
man tänka.
A ssymetriska chocker
Hur stor är då risken att sådana situationer uppstår? Så kallade ”asymmetriska chocker” har diskuterats en
hel del, roreträdesvis av ekonomer
och andra fackmän. Ofta diskuterar
man externa chocker som uppstår på
grund av forändringar i råvarupriser
eller annat. Sådana chocker är dock
inte den enda typ som ett land kan
utsättas for. När vi här i Sverige avreglerade kreditmarknaden initierades en kraftig kreditexpansion som
sedan ledde till att ekonomin överhettades och till att inflationen steg
dramatiskt. Eftersom vår valuta,
genom knytningen till valutakorgen,
var fixerad till vår omgivning, kunde
inte värdet på kronan anpassas så att
ekonomin kyldes ned. Hade vi vid
denna tidpunkt haft flytande växel- 26
kurs, så hade ekonomin automatiskt
kylts ned av växelkursappreciering
och därmed stigande importpriser.
Sedermera knöt vi, som bekant,
ensidigt vår valuta till ERM. Hösten
1992 visade det sig slutligen att
kronan var kraftigt övervärderad, och
riksbanken tvingades slutligen låta
kronan flyta, efter ett heroiskt forsök
att fOrsvara den med 500 procents
ränta.
”De konflikter som
hotar EU när den ~e?-
mensamma valutan illJörs, riskerar därmed
att e11 gånR för alla
sätta stopp för de11
stq:visa europeiska llltegratiollsprocessen.
”Hösten 1992 kunde våra politiker
se ut över en ekonomi som slagits i
spillror av kronforsvaret och efterdyningarna av bankkrisen, även
denna ett direkt resultat av våra politikers forsök att knyta den svenska
kronan till andra valutor. Vad har
man då lärt sig av denna plågsamma
process? Inte mycket verkar det som.
Bland våra ledande politiker finns det
fortfarande starkt stöd for fasta
växelkurser och, forvånande nog,
även fOr tanken på en gemensam
valuta i Europa. Fastän vår höga
arbetslöshet direkt kan härledas till
tillän1pandet av fast växelkurs, vill
man nu ge sig in i ett långt mer
omfattande valutasamarbete. När det
SVENSK TIDSKRIFT
gäller ERM fanns, som tur var, en
säkerhetsventil, näniligen devalveringen. Frågan är hur mycket som
skulle funnits kvar av svensk industri,
och av vår ekonomi, om vi inte haft
denna sista utväg att ta till i den
prekära situation som vi satt oss i
efter några år av släpphänt politik
under 80-talet.
Vad är det då som gör att fasta
växelkurser leder till dessa dramatiska
effekter och abrupta kast i den ekonomiska utvecklingen fOr ett land?
En viktig orsak är att penningpolitiken påverkar investerare och
kreditinstitut på ett mycket dramatiskt sätt. Idag har avregleringen av
de finansiella marknaderna gjort
kapital mycket mer lättrörligt.
Datatekniken gör det möjligt att
flytta kapital sekundsnabbt över hela
vår jord. Detta innebär att det är
svårare än någonsin att forutsäga hur
marknadens aktörer kommer att bete
sig och reagera på olika politiska
beslut. Marknaden är inte längre en
maskin, som politikerna kan styra
efter eget godtycke, utan mycket
mer av en organism där verkligheten
skapas av våra respektive verklighetsuppfattningar. Även om denna nya
situation måste kännas frustrerande
for våra politiker, såväl i Sverige som
i EU, så måste de inse att en gemensam valuta inte kan återskapa det
relativa lugn som rådde mellan 1945
-75. Det enda sätt som en gemensam
valuta skulle kunna bidra till detta är
om EMU i sin forlängning ledde till
ett sådant kaos att det blev ett allmänt
folkligt uppror mot kapitalmarknaden och ett uppsving fcir nyprotektionismen.
På vilket sätt gör då kapitalmarknaderna iden om en gemensam
valuta ohållbar? En viktig faktor har
med utbudssidan att göra. Finansiell
avreglering är bara ett exempel på
vad som kan orsaka en landspecifik
utbudschock. Sådana chocker fciljer
alla samma mönster. Konsumtion
och investeringar kommer att öka
kraftigt när man på marknaden
upplever att utbudet långsiktigt ökar.
Sverige i slutet av 80-talet. Utan den
fasta växelkursen hade situationen
sannolikt varit en helt annan.
Knut Wicksell menade att ekonomisk stabilitet bara kan uppnås om
man håller relationen mellan marknadsräntan och realräntan konstant.
Problemet är bara att man i en värld
med fria kapitalrörelser bara har ett
sätt att fa realräntan 1 ett land att
överstiga realräntan i den övriga
världen. Detta kan ske endast om det
finns förväntningar om att ett lands
kommer olika typer av utbudschocker. En typ har externt ursprung. Dessa kan bero på forändringar i tillgångspriser, till exempel på
massaprodukter eller olja. En annan
typ av chocker, som vi har stor
erfarenhet av i Sverige, är politiskt
inducerade. Dessa kan bero på felaktig finanspolitik, avregleringar,
forändrade konsumtionsmönster i
någon stat, krig eller andra störningar. Det torde vara mycket naivt,
på gränsen till infantilt, att tro att
Detta kommer sedan att leda till valuta ska deprecieras. Dessa fcirvänt- Maastrichtfcirdragets konvergensstigande fastighetspriser och initialt
till ekonomisk överhettning. När
kapitalackumulationen nått sitt
maximum, och efterfrågan faller
tillbaka, kommer vi att se recessionstendenser, precis som vid början
av 90-talet i vårt eget land. Avregleringen av kapitalmarknaderna
har stor betydelse for denna process,
eftersom den möjliggör ökat kapitalflöde till fciljd av synbart högre
avkastning i ett visst land. Problemet
med en gemensam valuta är att den
omöjliggör forändringar i ett lands
realränta. Eftersom avkastningen på
något sätt måste utjämnas, nu när
kapitalet flyter fritt, så kommer denna anpassning istället att ske genom
att tillgångspriserna forändras dramatiskt. Dessa tillgångspriser kommer
sedan, när kapitalbehoven uppfyllts,
att forändras lika hastigt i motsatt
riktning. Dessa hastiga fluktuationer
kommer att leda till konkurser och i
sin förlängning till att hela det
finansiella systemet riskerar att
kollapsa. Det var detta som hände i
ningar kan skapas om valutan i ett
forsta skede, till fciljd av en positiv
utbudschock, apprecieras, och därmed fcirlorar konkurrenskraft
gentemot andra valutor.
Naturlig anpassning forsvåras
Om ett land har gemensam valuta
med andra länder, så kan detta aldrig
ske. Vad som istället kommer att
hända är att kapitalinflödet tvingar
ner räntenivån och därigenom förvärras störningen istället. Förekomsten av en gemensam valuta
fOrhindrar alltså den naturliga anpassningsprocess som annars skulle äga
rum i den kapitalistiska ekonomin.
Eftersom stabilitet och forutsägbarhet
är de två viktigaste grundstenarna fcir
den gemensamma marknaden, så
riskerar de störningar som alltid
kommer att förekomma i unionens
länder, att förvärras av den gemensamma valutan och göra investeringsklimatet for europeiska fciretag ogästvänligt.
Jag nämnde tidigare att det fcireSVENSK TID SKRIF T
kriterier på något sätt skulle utgöra
en garanti mot dylika störningar. Så
länge det finns en enda självständig
regering inom valutaområdet, så
finns det risk for att det uppstår
allvarliga, politiskt inducerade, utbudschocker, vilka kan sprida sig till
andra regioner.
Den största risken med EMU är att
man verkligen, som planerat, lyckas
sätta upp en irreversibel process.
Skulle det visa sig att EMU, precis
som ERM, är ett långsiktigt ohållbart
projekt, så kommer det vara mycket
svårt att gå tillbaka till situationen
fcire projektets genomfårande. Man
riskerar därmed att de ekonomiska
lagarna, och de fria kapitalrörelserna,
sätter sådant tryck på europasamarbetet att vi åter far en splittring
mellan Europas stater. Arbetet med
att fordjupa europasamarbetet skulle
då vara fcirgäves, allt enbart därfor att
europas politiker valt att, i sann neofunktionalistisk anda, sätta kärran
framfor hästen och själva använda
hästens skygglappar.
27